Fick ju aldrig någon riktig influensa eller förkylning där jag blev sängliggande. Men den där täppta näsan, dunkande huvudet och ömmande halsen släpper ändå inte.
Nu är det bara 1,5 veckor kvar till höstens sista lopp (för min del) och jag orkar fortfarande inte med nånting. Hur ska det gå???
Har ikväll för andra gången avstått från agility träningen med hunden pga orket saknades och halsont inte vill släppa. Börjar bli riktig trött på det.
Det är därför det inte dyker upp några fler inlägg här. Vad ska man säga? Vad ska man skriva om?! Jo, men det händer ändå saker i livet, det är klart men man känner sig bara som en halv människa om man inte orkar träna och framförallt SPRINGA.
Just nu SPRINGER ANNETTE inte alls!!! Aaaaatschuuuu. Där kom den.
När vi vandrade Kungsleden gjorde vi (svågern Stefan, min man och jag) ett försök med en Kebnekaise bestigning. Ja, det blev blott ett försök för Daniel och mig. Vi kom ca halvvägs och vände sedan igen. Men på vägen dit så gick vi nästan tillsammans med 2 jättemysiga tjejer: Malin och Kajsa som också var på väg upp mot toppen. När dom gjorde en liten rast gick vi om dom, när vi gjorde en rast så gick dom om oss och vi skrattade och led tillsammans. På kvällen åt vi tillsammans middag och nästa dag slog tjejerna följe med oss (eller vi med dom) och vi gick tillsammans från Keb till Nikkaloukta. När vi skildes åt vid Lap Dånalds och bytte ut hjärtliga kramar hade jag svårt att tränga bort mina tårar.
Tillbaka i Stockholm försökte jag leta upp dem. Kajsa var orienterare, hade hon sagt. Hon hade nyligen flyttat till Stockholm (Vallentuna eller Sollentuna, nån ...tuna) och skulle springa Lidingöloppet. Malin var från Kiruna och hade flyttat till Sundsvall om jag mindes rätt men det var lite svårare med det. Nå, det skulle väl inte vara så svårt att hitta Kajsa där bland de andra tjejerna i startlistan. Jo, det var det. Hittade henne inte!
Och så hände det: igår fick jag en friend-request från Malin på facebook. Då kom tårarna igen. Och via Malin hittade jag även Kajsa. Hoppas verkligen vi kan hålla kontakten. Kanske göra ett gemensamt (nytt) försök mot Sydtoppen nästa år? Malin kom pga en knäskada "enbart" till toppstugan och var nog rätt så besviken över det. Hon kanske är supersugen nästa år?
Malin, svågern Stefan och Kajsa efter lyckat topptur
Det tog hård på mig att jag inte kom upp på Kebnekaise kan jag säga. Mycket hård. Det var ju ändå ett av målen med resan. Men för sent är det nästan aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar