torsdag 30 augusti 2012

Fjällräven Classic 2012


För andra året går hunden Heidi och jag Fjällräven Classic. Första årets berättelse kan man läsa här. Då gick vi på silvertid som det hete då, alltså under 4 dygn. I år gick vi också på silvertid (med några minuters marginal) men eftersom Fjällräven har ändrat på reglerna får alla en guldmedalj nuförtiden.

Dag 0
Stockholm - Kiruna

Heidi väntar på bording i Arlanda.
Vi tog flyget upp till Kiruna på en fredag, makens och min bröllopsdag :D. Vid flygplatsen tar man då bussen in till Kiruna, till Camp Ripan där man checkar in och hämtar ut mat, bränsle och sista information. En del kände igen Heidi och mig från ifjol - vad roligt!!!

Vi bodde i ett enkelt vandrarhem med namnet Point North.

Dag 1
Nikkaluokta (kl.13:00) - Kebnekaise (kl. 19:10)

Lördag morgon var det då dags att ge sig av till Camp Ripan där bussen skulle gå till starten i Nikkaluokta. Redan på flygplatsen hade jag förmånen att sluta bekantskap med underbara Susanne och Niklas som jag lärt känna via facebookgruppen Fjällräven Classic. Vi passade på att äta lunch tillsammans i Nikkaluokta.

Susanne och Niklas.

Förväntansfull Heidi.

Sista information före starten.

Innan start i Nikkauokta.


Även Rikard från fb-gruppen lärde jag känna. Han skulle springa hela vägen och ta revansch efter fjolårets kämpiga tur. Hans ryggsäck vägde bara omkring 7 kilo om jag minns rätt. Min vägde 15.

Startskottet gick kl. 13.00 och alla knallade iväg, glada och förväntansfulla.

Etappen Nikkaluokta - Kebnekaise är förhållandevis lättvandrat. Heidi och jag tog det lugnt, stannade vid Lap Dånalds för en kopp (dyr) kaffe, en kisspaus samt justering av ryggan m.h.a. fjällrävens personal. Susanne+Niklas och vi två gick om varandra hela tiden men strax före Kebnekaise möttes vi igen. Heidi och jag skulle bara hämta vår stämpel vid checkpointen och sedan slå upp läger några hundra meter efter fjällstationen. Susanne och Niklas skulle göra likadan och gick i förväg. Men så kom de tillbaka och meddelade att alla platser redan var upptagna och att det blåste väldigt mycket efter kullen. Vi gick tillbaka tillsammans och letade upp en fin plats i lä.

Heidi inspekterar lägerplatsen.


Dagbokanteckningar:
"Träffar Rickard, Susanne o Niklas från fb-gruppen. R ska springa - mycket trevlig kille. S+N jätte gulliga. Mulet, lite sol, ingen regn. Mycket bra temp. Köper kaffe på Lap D. 28:- grotesk. Heids på topp humör. Etappen känns jobbigare än sist. Åt baguette i Nikka, frystorkat i Keb. Svårt att hitta tältplats, mycket som var upptagen. Tältade vid Helikopterplatsen. Heidi pigg, sover dålig både hon o jag. Snarkande granne. Solig söndag morgon. Fantastisk dag. Tältade med S+N."

Dag 2
Kebnekaise (kl. 9:00) - Vindskyddet mellan Singi/Sälka (kl. 19:30)

Gröt och kaffe varje morgon.

Vi njöt av en frukost i morgonsolsken innan vi gav oss iväg. Hela morgonproceduren tar ca 2 timmar varje morgon och ser ut som följande:
- byta om inne i sovsäcken
- rulla ihop sovsäcken och liggunderlaget
- gör iordning alla packpåsar som ska packas in och som behövs för morgonen
- toalett/tvätt
- laga frukost
- sortera all packning utanför tältet
- ta några kort
- rulla ihop tältet
- packa ryggsäcken och ger sig av.

Susanne och Niklas på morgonen samt
några som inte orkar/vill gå vägen till Nikkaluokta och hellre tar helikoptern.
Helikopter på väg.

Det skulle bli en varm dag, denna samt alla som följde. Redan någon kilometer efter fjällstationen kände jag behovet av att doppa fötterna i en iskall jåkk. Åh det var underbart. När jag så torkade av fötterna igen och gjorde mig iordning för att fortsätta kom Susanne och Niklas. Jo - det lät underbart, det skulle dom också göra. Och luncha samtidigt. Jag fortsatte.

Imponerande landskap. Tuolpaguorni till höger med sin utpräglade kittel.

Heidi och undertecknat fångat på bild.

Jag träffade på en kinesisk grupp (som skulle följa/gå om oss hela vägen). De tyckte att Heidi såg gullig ut och var mycket glada. Jag pekade på Kebnekaises sydtopp men de jag pratade med förstod inte ett enda ord engelska. De måste ha tyckt att jag var knäpp.

Kebnekaises sydtopp syns som en liten sockertopp i mitten ungefär.
Även västra leden som går upp till toppen syns tydligt här.
Dramatiskt landskap.

Nu ändrade terrängen på sig. Det blev stenigare, landskapet var mycket dramatiskt. Strax före Singi mötte jag Susanne och Niklas igen. Även kineserna gjorde oss "sällskap". Susanne hade stora problem med knäna. Hon fick låna ett av mina knäskydd vilket hjälpte henne avsevärd. Trots det fina vädret knäckte landskapet oss nästan. En kulle, nästa kulle, ännu en kulle. Nu måste väl ändå Singistugorna synas. Nej. En till kulle. Och så fortsatte det. Jag visste ju om det men ändå är jobbigt varje gång!


Kineserna, Susanne och Niklas.

Susanne kämpar.

Fortfarande glad.

Vi nådde Singi vid 16-tiden, njöt av renklämman som Fjällräven Classics gulliga funktionärer bjöd på, tvättade fötterna, vilade lite. Nästan samtidigt en timme senare gick vi iväg igen med Susanne och Niklas. Och så gick vi ihop ända tills det var dags att slå upp läger. Även kineserna gick med oss denna gång. Vi hade möjlighet att växla några ord med deras svenska guider.

Äntligen Singi.

Nästan exakt mellan Singistugorna och Sälka finns det ett vindskydd med dass. Vi valde att slå upp tälten nedanför vindkyddet vid jåkken. Nu skulle den svenska sommaren i fjällen göra sig påminnt på riktigt: hundratals mygg angrep oss så att vi alla fick lite små panik. Jag lyckades ändå att åla mig in i mitt lilla Hilleberg-tält utan en enda mygg som följde med mig in.

Tältplatsen vid vindskyddet.

Egentligen hade jag och även Susanne + Niklas tänkt sig att gå ända till Sälka. Men detta är fördelen med ett tält. Man behöver inte känna sig pressat att nå en stuga. Är man trött så går det lika bra att tälta var som helst. Bara det finns vatten.

Dagbokanteckningar:
"Solig Singi för en gångs skull. S får ont i knät. Får låna knästöd av mig. Renklämman + fotbad i Singi. Fotbad även innan längs med "sjön". Fötterna gör ont. Axel + knäna ok. Heidi på topp. Pipande hund. Äter dålig. Förbaskade Singi-stugorna. Dyker aldrig upp.
Tältar vid vindskyddet. Ca kl. 19.30. Jobbig dag."

Dag 3
Vindskyddet (kl. 7:15) - 5 km före Alesjaure (ca kl. 19)

Denna morgon vill jag ge mig iväg tidigt. Att gå utan en massa med vandrare i nacken känns mera avslappnat. Man sover ändå dåligt i tält (jag i alla fall): madrassen jämnar visserligen ut underlaget men är så stel så att ryggen gör ont på morgonen. Dessutom är den hal som bara den. Temperaturen inne i tältet var väl ok men det kanske berodde på att Heidi kröp in i min sovsäck under natten. Hon genererar några grader extra men bidrar inte dirket till en bättre sömn ;-) Men mysigt är det - utan tvekan.
Denna morgon är sista gång jag ser Susanne och Niklas :( - för denna gång i alla fall.

En av favoritetapperna: Singi - Sälka.

Etappen mellan Singi och Sälka är en av mina favoritetapper på denna del av Kungsleden. Fantastiska vyer, relativt lättgången, mycket spång, mindre stenar. Och om denna etapp är en av mina favoriter så är Sälka en av mina favoritstugor. Jag hade aldrig turen att basta där kvällen innan men nu blev vi i alla fall bemötta av personalen med morotskaka, klockan var 9:30. Vi passade även på att tvätta fötterna (det var ju sååååå vaaaarmt!) samt att köpa lite godis i butiken. Jag fyllde även på matförrådet med några påsar frystorkat som funktionärerna delade ut. Kl. 10:15 ger vi oss av och säger hej-då till trivselguiden och fb-kompisen Mattias Fridegård. Vi skulle mötas i Alesjaure på kvällen och basta tillsammans. Så blev det inte...

Nu är det raka vägen till Tjäktja passet, turens högsta punkt på 1140 m.ö.h. Kroppen kändes pigg och hyfsat fräsch. Men det gjorde den alltid på förmiddagen. Värre blev det på eftermiddagen.

Vackert vy mot Tjäktja-passet.

Tjäktja-passet. Små prickar lika med vandrare rör sig långsamt uppför.

Vandrare på väg mot Tjäktja-passet.

Innan och efter passet möts man av en stenmorän som är jobbig för många. Fötterna jobbar för fullt, balans krävs. Går man Kungsleden norrut är det brant uppför passet. Men vår Flottsbroträning betalde sig. Medans många fick pausa längs stigningen gick vi i ett lugnt men malande tempo uppför. Jag släppte Heidi lös för att inte behöver balansera med henne. Hon skuttade upp och pep åt mig "var är du nånstans? varför tar det så lång tid?" Och vipps var vi uppe. Det var ju riktigt kul!

Uppe på passet lunchade vi, fick smälta snö - roligt. (Man ska akta sig att inte vänta med lunch- och middagspauserna tills man är helt utmattat. Då orkar man knappt att laga sin mat.) Heidi passade på att ta en tupplur.

Lunch på passet.
OBS! Det var inte kallt däruppe men man bör ju akta sig efter en svettig stigning.

Strålande väder och snä uppe på Tjäktja-passet.

Rast och fin-fin utsikt.

Heidi på högsta punkten. Såååå stolt!

Någon kilometer efter passet lämnar man Tjäktja-stugan på vänster sidan om leden. Checkpointen ligger lite efter stugan. Vi blev angripna av mygg och trots att jag var helt slut vid det här laget så fick jag spring i benen och joggade några hundra meter mot checkpointen i förhoppningen om att myggen skulle lämna mig ifred. Men efter en kall sommar där alla flyttfåglar hade begett sig söderut saknade myggen sina naturliga fienden. De var glada och full av energi att möta ett tusentals fjällvandrare. Jag och Heidi blev stucken om och om igen. Därefter: "inte utan min djungelolja"! Det hjälpte något.

Vi nådde checkpointen kl. 16:05 och lämnade den 16:30 - mot Alesjaure. Jag började dock tvivla på om vi skulle hinna ända fram. Jo, hinna skulle vi men hur sent och i vilket tillstånd? 5 km innan stugan finns en bro och ett skylt "5 km kvar till renkebab och cola" (eller liknande). Där vid bron slog vi upp tältet, med ett dussintals andra vandrare. Vi försökte leta upp en blåsig plats för att undvika mygg men de var överallt. Någon timme senare kom det ytterligare några trötta vandrare och berättade att här var det ju nästan myggfri jämfört med andra platser. Vi såg spår av lemmlar och ren-fotspår samt avföring. Dock inte en enda lemmel eller ren längs hela leden.

Bron ca 5 km före Alesjaure. Fina tältplatser där...

Mitt fina Hilleberg Akto-tält.

Dagbokanteckningar:
"Kommer iväg 7:15. Kaka + kaffe i Sälka. Alltid trevlig. Säger "hejdå" till S+N som startar senare.
Passet är inget problem. Ett Flöttsbro-pass. Kul. Tvättar fötterna innan. Lunch på passet. Heidi äter dåligt. Ner går fort. Sedan: mygg-atack. Jag börjar springa nästan hela vägen till checkpointen fastän jag har ont i hela kroppen. Fotbad vid checkpointen.
Orkar inte riktigt ända fram [till Alesjaure]. Tältar vid bron - 5 km innan. Hade annars blivit alldeles för sent. Mygg, mygg, mygg. Känner mig smutsig. Hade varit skönt med ett bastu-bad."

Dag 4
Före Ales (kl. 7:00) - Kieron (kl. 17:45)

Jag kommer återigen iväg tidigt och träffar på en trevlig tysk farbror som jag mötte igen i målet. Vi pausar lite tillsammans, snackar om dittan och dattan.

Heidi och jag når Alesjaure checkpointen kl. 8:35 där vi blir mottagna av gulliga Lotta från fb-gruppen. Hon kände direkt igen Heidi.

Lotta tar ett kort på oss. Bild: Lotta Hedström
 
I Alesjaure fyller vi återigen på med frystorkat och godis. Jag tar även med mig en gasbehållare, denna gång av "normal" storlek. I Camp Ripan kunde jag ta den minsta och det visade sig att det räckte enda till slutet.
Har man tillgång till ett dass så får man även passa på att uträtta andra behov. Härligt! Vi kom iväg lite senare än planerat, kl. 9:20.

Alesjaure-stugorna. Stigningen upp dit höjer pulsen.

Ren-kebab serveras här fr.o.m. kl. 9.30 vill jag minnas.
Omkring Alesjaure.

Vandringen fortsätter i fint väder och med imponerande landskap.

Redan på morgonen kl. 7 hade termometern visat 20+ grader. Man anade att detta skulle bli en varm dag. Strax efter stugan började jag redan längta efter ett dopp i Alesjaure-sjön (eller Alesjaure, jaure betyder ju egentligen sjö). Strax efter båtplatsen såg jag då också ett antal vandrare som hade samma idée. Så tänker man: "ska jag packa ut min bikini? hur ska jag byta om då? ska jag bada med underkläderna på? hur ska dom torka då? naken?" Jag närmade mig mina medtävlande och såg att de flesta faktiskt var nakna. What the h%&(, tänker man. Så smidigt som möjligt, en handduk täckande de mest intima kroppsdelar närmade jag mig så sjön, slängde ifrån mig handduken och gick rakt in. Uaaaaahhh - kallt! Iskallt! (För bara en vecka sedan hade det ju snöat här!) Men nu fanns det ingen återvända. Snabbt in med hela kroppen (förutom håret), tvätt under armarna och andra ställen och ut igen. Wow. Det var ju helt underbart och vilket klart vatten! In igen och upprepning av samma procedur. Fantastiskt! Helt rätt beslut. Jag kände mig som nyfödd! Heidi stod längs med stranden och pep. Hon vågade inte. Många hade samma idée och tog ett svalkande dopp denna varma 32 graders sommardag i fjällen!

Alesjaure.

Glad Heidi rullar runt.
Glad och pigg cavalier - som alltid.

Några kilometrar före Kieron börjar en av vandringens jobbigaste sträckorna. Det finns inget vatten, bara stenar, ödet. Så småningom når man trädgränsen igen och då känns det genast mycket bättre (fortfarande inget vatten). Strax innan checkpointen går stigen brant nedför. Inte nog med att man har kämpat sig igenom ödemarken, knäna, benen och fötterna värkar som värst, så går det utför! Jag börjar grina och är sträng med Heidi som vill dra mig framåt. Ett tag är jag tvungen att släppa henne lös. Till slut når vi då äntligen vattenkällan igen samt den fina checkpointen. Jag slänger iväg ryggan vid en lämplig tältplats innan checkpointen och fortsätter med mitt vandringspass i ena handen och kåsan och sporken i andra, ty jag vet vad som väntar mig: PANNKAKOR!!! Och visst smakar dom gudomliga?! Även Heidi får några. Det räcker dock inte på långa vägar att fylla på depåerna. Efter jag har satt upp tältet kokar jag då vatten och äter frystorkat. Heidi haltar något, är lika trött som jag i kroppen.

Fin tältplats vid Kieron.

Trött och något frysen Heidi.

Vi hade ju en liiiiten tanke på att fortsätta ända in i mål till Abisko som i fjol. Beslutet skulle fattas vid Kieron men jag var ju helt slut och varför stressa?

Dagbokanteckningar:
"Roligt i A. träffar Lotta. Bad i A-sjön - underbart! (Näck).
Stenfältet jobbigare än i fjol. Nedförsbacken hemskt. Bajsar ute - jobbigt. Super med pannkakor men fyller inte magen på långa vägar. Heidi får också. Fin tältplats bredvid holländare + tyskar. Heids trött. Sover dåligt, skönt att komma iväg igen."

Dag 5
Kieron (kl. 8:00) - Abisko (kl. 12:45)

Återigen stiger vi upp tidigt, klockan har ringt vid 5-tiden varje morgon och man längtar ju att komma iväg. Ändå tog hela morgonproceduren längre än under övriga morgnar. Vi stannar vid checkpointen, Heidi får lite frukost (pannkakor), jag fotar lite här och var. En sådan härlig morgon, den sista i fjällen, vill vi inte stressa.

Checkpoint Kieron på morgonen.

Pannkakor serveras även på morgonen av de trevliga och glada funktionärer.

Man skriver in sig i boken.
 

Etappen mellan Kieron (vid Abiskjaureostugan) och Abisko är den lättaste av alla. Man följer hela tiden bredvid sjön - Abiskojaure). Vi har ingen lugn längre och vill nu komma fram till målet. Det går undan och jag ångrar inte att vi stressade något. Det var riktigt roligt det med. Och så vet man ju vad som väntar en i Abisko.

Abiskojaure.

Kort rast.

Strax före målet möts man av snitsel. Ja, det börjar faktiskt redan när det fortfarande är 10 km kvar. Men 10 km i fjällen är inte lika med ett Hässelbylopp, låt oss säga så. Man måste vara noggrann med att pausa och äta, dricka. Sedan kommer det: "3 km kvar till mål", "500 m kvar". Till slut ser man järnvägen och då vet man att man snart är framme. Vi håller oss bakom en grupp svenskar och tyskar. Det finns ingen anledning att ruschar förbi dem nu. Vi går alla i mål samtidigt och möts av jubelrop och applåder från alla andra vandrare som nått målet före oss och nu sitter i Trekkers Inn, Fjällräven Classics egen pubb vid Abisko fjällstation.

Heidi och jag tar emot vatten och saft, den sista stämpeln i vandringspasset samt vår medalj och märke som i år har en grön färg då vi vandrat för andra året.

Därefter följer incheckning i fjällstationen (vi har tur och får ett 3 bäddsrum helt för oss själva), dusch och till sist en souvas med öl i Trekkers Inn där jag möter andra bekanta från fb-gruppen: Krister, Magnus, Niklas. Fantastiskt.

Heidi sover på mitt knä i Trekkers Inn. Bild: Krister Kollberg.

Kvällen har sin gång med glada möten, skratt, mera souvas och öl och tidigt sängdags för både Heidi och mig.

Dagbokanteckningar:
Sista etappen går som på autobahn. Choklad första kilometrarna. Snickers när det är 10 km kvar. Halva energigel vid 5 km, andra halvan vid 2 km. Har ingen ro de sista km att stanna trots kanonväder. Underbart med målgång, tårar. Gott med suovas och dusch. Får fint rum - ensam.

Dag 6
Abisko fjällstation - Stockholm

Nu känns det återigen vemodigt att lämna fjällen och jag ångrar återigen att jag inte har bokat flera dagar häruppe. Hade gärna velat gå upp på Nuolja. En annan gång kanske. Men jag får i alla fall ett fint kort på Lapporten som jag ser för första gången.

Nuolja.

Lite disigt såhär dags men Lapporten fick jag minnsann på kort.

Torneträsk.

Hemfärden går smidigt. Heidi är trött och sover hela vägen till Stockholm. Därhemma drömmer man om nästa äventyr.


Några avslutande tankar
Vandringen var jobbigare i år än i fjol. Förra året hade jag tränat mycket mer vilket hade olika anledningar. Vädret var mycket bra i år, varmt. Detta bidrog till en något mer ansträngande vandring. Jag fick dock inga skavsår, endast en pytte liten blåsa vid en av tårna. Nog tack vare upprepat tvätt av fötterna.

Fjällräven Classic är ett trevligt arrangemang där man aldrig är ensam. Perfekt för novisar och jätteskojj för gamla rävar men inget för ensamvargen. Hela evenemanget är kanon organiserat. Allt flyter på extraordinärt!

Hur är det då att vandra Kungsleden och Fjällräven Classic med en liten hund? Vi blev ofta bemötta med frågan: "Men hur går det för lill-vovven egentligen?" Jag kan bara säga att cavalierer trivs mycket bra i fjällen. Åtminstone vår lilla cavalier. Visst blir hon trött på kvällar men hon var alltid glad i sinnet. Hon åt sämre i år än förra året vilket nog berodde på värmen samt fodret som hon inte tyckte om riktigt. Hon fick inte en enda gång skavsår eller andra problem. När det var som varmast efter Alesjaure doppade jag henne faktiskt i en jåkk, mot hennes vilja. Termometern hade stigit över 30 graders märket och jag ville inte riskera en överhettning.

Utrustningen detta år? Med några få undantag tror jag att jag valt helt rätt. Det som inte kom till användning - såsom regnställ - var mest obligatorisk utrustning. Stavar använde jag inte så ofta även om jag hade velat göra det. Men med en hund är det inte helt enkelt. Det fanns inte mycket i mina 15 kilo som jag hade kunnat skippa.

Något jag vill förbättra inför nästa upplagan av Fjällräven Classic eller nästa fjällvandring överhuvudtaget? Mera träning och mer tid i Abisko.

Mina kort är tagna med en Canon EOS 550D, 18-55 mm, förutom bilden på Heidi där vi väntar på flygplatsen (mobilen).