tisdag 25 januari 2011

TV-tipps: Mitt liv som Hellner

Erik Segerstedt som Marcus Hellner. Bilden: skärmdump svt.se.
Nu ska artisten Erik Segerstedt leva och träna som Marcus Hellner - i 7 veckor. Fram till VM alltså. Vilken häftig grej. Programmet visas på SVT play och redan första avsnittet var mycket spännande där Erik fick genomgå en fys-test och man fick se hans första skidträning. I programmet sägs det att han bara har åkt skidor 1 gång förut men i en intervju sa han att han aldrig har åkt förut och att han inte visste varifrån svt fick denna info. Coolt! För mig som nybörjare är det extra spännande att se honom utvecklas och att få teknik tipps.

Han ska äta ca var 3:e timme, lägga sig senast 23 på kvällen, går upp 7 på morgonen och öka i träningsfrekvensen tills han har kommit upp till 5 timmar om dan (såsom Hellner).

Såklart är programmet en inspirationskälla.

Min aktuell status:

Måndag
Kväll: Thaisoppa med kyckling, knäcke med mjukost
Läggdags: 23.30

Tisdag
Gick upp: Klockan ringde 5.50, gick upp 7   :(
Morgon: Risifrutti
Lunch: Fullkornspasta med tomtasås och kyckling, 2 choclat chip kakor
Mellis: ProViva sportdryck, banan

Planerat
Lång backe med Linnéa IF och Rubin McRae som gästtränare
Kvällsmat: Gottetallrik

Motivation: 8 av 10
Energi: 7 av 10

måndag 24 januari 2011

Nya tag

Skidspår på Branäsberget, Värmland.
Hoppas på lika bra väder till helgen då! Bilden lånat från branas.se.

Efter långdistansen (16 km) söndag den 16:e blev det en oplanerad vilovecka. Det hade givetvis inget med långdistansen att göra som gick alldeles utmärkt och var hur trevlig som helst. Men så kan det bli ibland i livet. Det som drabbar alla drar ner vissa och peppar andra, bygger "pannben" som det nu skrivs om i samtligas bloggar. Jag lyckades inte med att dra mig upp ur en isig, depressiv, trött vecka och gav efter. Så är det, så var det. Sov mycket, vilade mycket. I början av veckan skjuter man upp all träning och intalar sig att det genomförs i slutet av veckan. Men ju längre veckan gick desto mer insåg jag att det inte kommer bli någon träning alls. Alltså INGEN träning. Inte ens något spinning eller bodypump pass på lunchen.

Men nu, nu är det nya tag! Det är mycket som händer och ska hända. En vilo-vecka? Fine. Men that's it (om inte kroppen säger ifrån på annat vis).

Att se framemot:
Nu är träningsresan med springtime travel och Team Stockholm Marathon till Portugal bokat och betalt. Det känns otroligt kul och pirrigt. Vi startar söndag den 6 mars och landar igen i Arlanda en vecka senare. Anmälan för premiärmilen är också gjort.
Hur ser de närmaste planerna ut då? Har precis fått klartecken för en skidhelg i Torsby/Branäs. Det betyder avresa på torsdag eftermiddag, skidåkning fredag och lördag och hemresa på söndag. De flesta andra i gruppen kommer att åka slalom. Hoppas jag får med mig någon till längd, annars blir det stillsamma åk med inslag av teknikträning, intervall och mycket eftertanke. Mycket trevligt. Branäs bjuder på bra snöförhållanden (tydligen behövs ej klister), ca 10-15 minusgrader framot helgen och 20 km lätta till medelsvåra skidspår.

Har dessutom beställt en efterlängtat löparryggsäck som även ska kunna användas för dagsturer (skidåkning och vandring, tex upp mot Keb). Den skulle vara lätt, rymma ett vätskesystem och smidigt att bära särskild för löpning. Den ska vill jag främst använda under vårens planerade löppass till och från jobbet men även under långdistanspass. Nu är min aktion något riskfylld då jag inte har testat ryggan alls. Men den kan ju alltid lämnas tillbaka. Nu hoppas jag på en snabb leverans. Egna bilder samt recension kommer senare.

Halöfs stamina som beställdes på addnature.com för 540 SEK.
Den ska väga 450g och har en ca volym på 5 L. Bilden är lånad från addnature.com.

En intensiv skidhelg ligger framför mig. Övrig träning då? Det ska hinnas med 4 stycken löppass denna vecka. Bäst att inte vänta! Spinningen har jag också sett framemot men fick ingen plats förra veckan. Ska göra ett nytt och bättre försök denna vecka. Det innebär:

Tis: 8 km (ev med Linnéa IF)
Ons: Spinning på lunchen, 8 km på kvällen
Tors: Resa till Vägsjöfors (Torsby kommun), 6 km på kvällen
Fre: Längd, ev 6 km om man har kommit fram för sent kvällen innan.
Lör: Längd, långpass 17 km?
Sön: Långpass 17 km? Hemresa

Det blir knepigt att hinna med långpasset. Man är beroende av gruppen när det gäller åkturen till och från Branäs men vill inte heller springa ett långpass i mörkret när man inte känner omgivningen. Vi får se. Det löser sig.

Ta ställning till problemet:
Mitt bekymmer är ofta energin. Hur får jag mer energi och vad beror energibristen på? Jag tror mig ha 2 svar: sömnbrist och för lite mat. Nu vill man ju helst gå ner lite i vikt men jag klarar inte av att träna om jag är konstant hungrig vilket jag är nuförtiden. Kan proppa i mig mat precis när som helst. Magen kurrar eller känns tomt större delen av dygnet. Jag kan inte somna eller vakna på natten för att jag är hungrig.

Åtgärd nr 1: bättre matplanering. Maten inför nästa dag måste planeras senast dagen före. Det fungerar inte med "vad ska jag/vi äta" när man väl är vrålhungrig och klockan redan är 9 på kvällen.

Vad beror sömnbristen på då? Förutom att jag är hungrig så lägger jag mig för sent helt enkelt och går kanske upp lite för sent också.

Åtgärd nr 2: Mer kvalitetssömn. Att ligga i sängen senast kl. 23 och att gå upp senast 6.30, för att börja med. Ännu bättre vore om jag kunde gå upp tidigare men vi får börja där.

Morgondagens mat:
Till frukost blir det som vanligt risifrutti. Ikväll ska jag laga fullkornspasta med tomatsås och kyckling vilket ska ätas till lunchen imorgon. Sedan får det bli ett rejält mellanmål för att orka med kvällsträningen: gröt samt proviva fruktdryck. Efter träningen blir det gottetallrik med bl.a. stekt haloumi, fårost, stekt bacon och grönsaker. Lite rostade nötter får säkert också plats.

torsdag 13 januari 2011

Flås vid 15 minusgrader

Egentligen var en träning med Linnéa IF planerat, backträning och tröskel i 2 km. Men suget till skidspåret var så mycket större. Det får bli 6 km + koordinationslopp enligt programmet imorgon på löpbandet istället.

Kollade inte temperaturen innan jag åkte iväg kl 20 ikväll men när jag satt i bilen konstaterade jag snabbt att det var kallt! Brrrr.... -13 visade termometern då. Det blev golvbanan med pannlampa återigen. Ågestas skidspår är ju verkligen bra. Och det tar mig bara 10 minuter att åka dit - så enkelt och smidigt. Och fort gick det. Så är det när man åker med killar, jag kämpade som en häst. Fick för första gången i livet snyta mig utan näsduk, rakt ner in i naturen :) Och jag tog i med all kraft jag hade. Tekniken led kanske men så pass ansträngande har det aldrig varit förr. Ett ordentligt träningspass helt enkelt.

"Det är lite kall om kinderna" hör jag Stefan säga. "Visst" säger jag, "lite grann". Lite grann? Någon minut senare när jag hade tänkt efter och känt efter så kunde jag konstatera att jag hade tappat känslan i kinderna! Hahaha. Ja. Lite grann.

Fick prova Stefans skate-skidor som han hade lånat av en kompis. Oj, vad svårt. Men intressant att få prova.

Och varför är jag alltid, alltid så krånglig? Stefan hade redan packat in allt i bilen när jag fortfarande krånglade med att få ut vantarna ur stavarna. Haha! Då hade jag inte ens öppnat bilen. Sen fortsatte jag bara att krångla på. La in skidorna bredvid fodralet, fick börja om, fick inte in stavarna, ville åka iväg med pjäxorna på, krånglade med att ta av dem, hittade inte bilnyckeln igen, krånglade att få ut nyckeln ur jackfickan. Krångel, krångel, krångel. Jag tror att Stefan var hemma för längesen när jag äntligen kom iväg :D

En titt på biltermometern: 15 grader kallt! Ändå var jag genomsvättat - med frysen hästsvans!

Fjällräven Classic 2011

Den 6 augusti börjar äventyret: "ensam" vandring på Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko.
Foto: lånad av fjallravenclassic.se.
Nu har tankespiralen satt igång kring mitt deltagande i fjällräven classic 2011. Fjolårets vandring var något fantastisk och redan då beslöt jag mig för en uppföljare. FC är en tävling där ca 2000 vandrare går längs Kungsleden i maximalt 5 dagar. Starten sker i omgångar så att inte alla deltagare behöver rusha iväg samtidigt. Jag kommer att vandra tillsammans med Heidi och är redan nu förväntansfull. Vi får bära med oss all utrustning: tält, kök, sovsäck - rubbet. Men med noggrann planering och träning kommer det att gå jättebra.

Planen är att resa dit fredag den 5:e augusti, övernatta en natt i Kiruna (Camp Ripan) och börjar vandringen lördag den 6:e augusti kl. 9.00. Vi siktar på 4 dagar, dvs senast onsdag morgon den 10:e bör vi anlända i Abisko.

Själva resan blir något mer problematisk. Numera är det enbart SAS som flyger till Kiruna. Och priset är inte direkt lågt. Med Heidi skulle jag få betala över 2000:- Jag tycker att det är dyrt. Tåg är ett alternativ men reser man med hund är det inte tillåten att övernatta i sovvagn utan man får en plats i vanlig vagn - sittandes i 14 timmar. Det kan vara påfrestande. Vi får se hur det ordnar sig. Jag vet bara att jag måste bestämma mig snart.

Då återstår bara träning och planering.
Med vandringsspecifik träning avser jag långa promenader i kuperat terräng med hund och packning. Jag måste vänja henne att gå över 2 mil i sträck och fortsätter dagen efter. Jag måste vänja mig att bära ca 15 kg, mer planerar jag inte att ha med mig (i fjol hade jag drygt 10 kg men då hade jag varken sovsäck/underlag, mat, kök eller tält, eller hundtillbehör). Jag vill inte låta henne bära eget med klövjeväska. Tycker att hon är för liten och ansträngningen blir tillräckligt stor. Konditionen lär inte vara ett problem, varken för mig eller henne (hoppas vi).
Med planering avser jag
- att optimera vikten i ryggsäcken (noggrann sammanställning av packningslista, invägning)
- att planera routen: var tältar vi, var hämtar jag vatten, var fyller jag på med mat.

Det ska bli skojj!!!

onsdag 12 januari 2011

För mycket aktiviteter?

Min bättre halva tycker just nu att jag har väldigt mycket för mig hela tiden. Och han har rätt! Man vill allt, och allt på en gång. Alla aktiviteter SKA utföras. Och inte nog med det, de ska utföras med kvalitet.

Marathonprogrammet med sina 3 till 4 träningstillfällen ska följas. Det tar tid, alltså. Och uppoffringar från (hela) familjen. Fartleken som jag lyckades genomföra i fredags eftermiddag gav mig visserligen fina 10 km till min statistik och hunden aktiverades samtidigt men den egentligen planerade julgransplundringen därhemma fick ställas in och maken tvingades att laga maten själv. Helgens långdistans fick tyvärr ställas in. Jag var tvungen att jobba på helgen :(
Fredagens fartlek.
En uppspelt Heidi som inte riktigt hade tid med fototermin. Foto: privat.
Skidåkningen är ju rolig men även det tar tid. Igår gick Lisa och jag på den efterlängtade teknikkursen som ingick i skidköpet. Den hölls på Ursviks motionsspår. Vi delade upp oss i 3 grupper, efter kunskapen. Jag gick förstås med i nybörjarsgruppen, Lisa i mellangruppen. Jag hade ju väldigt höga förväntningar, kanske för höga. Blev något besviken. Vi fick stå en hel och jag frös mycket. Det tog bort lite av glädjen och energin framförallt. Men annars var det bra. Jag lärde mig mycket.  Det var otroligt isigt på banan. Många satte på klister men jag vågade inte riktigt med min tejp och det gick väl bra ändå tyckte jag. När jag kom hem då hade Daniel - ja - lagat mat åt oss. Och så gnäller han inte ens att jag har varit borta hela kvällen och sedan spenderade en evighet under den kokheta duschen för att tina upp igen. Han gnällde inte ens när jag efter avslutat måltid och sista rastning av hunden gick raka vägen in till sängen, utan att diska eller plocka undan. Det är kärlek, det.

Hunden då? Lillplutten var efterlängtat av mig sedan jag fick ge bort min Billy (cocker/setter-blandning) när jag var 18 år. Det lämnade djupa sår. För 2 år sedan, till alla hjärtans dag, sa Daniel äntligen "ja" till en fyrbent kompis och vi letade namn över en romantisk middag. En hund kräver aktivering och disciplin. Vi har gått kurser och tränat lite agility under den snöfria tiden. Nu är det lite svårare. Jag får ofta dålig samvete när jag drar iväg för tex skidåkning. Än så länge får hon inte följa med i spåret. Det blir för osäkert. På lördag fyller hon år och vi ska fira henne med långpromenader och lek därhemma. Men samvetet finns alltid där, gnagar, gör sig påmint... Jag inbillar mig i alla fall att hon har det bra och att hon är nöjd.

Mys under julledigheten. Hon är ingen knähund. Nejdå! Foto: privat.

Sen finns ju en hel del annat i livet som man vill, bör och måste hinna med. Visserligen handlar allt om att prioritera men hur långt får man gå? Är det bara JAG och MINA behov som ska komma först för att JAG mår bra? Det läser man ofta i tidskrifter och tidningar. Mer EGENtid. Är det verkligen så man ska leva? Vi har "lyxen" att vi inte har barn. Det är bara vi 3 som ska tas hand om. Hoppas att vi gör det på ett bra sätt också.

fredag 7 januari 2011

Spinning, löpning och skidåkning

Spinningpass i onsdags, följd av 7 km lätt till medelhård löpning på löpbandet. Oh vad kul det var med både flåset på cykeln och ett skönt pass på löpbandet. Körde fuskmetoden då foten inte känns helt ok ännu.

Igår, torsdag, blev det 8 km skidåkning i mörkret på golvbanan med kollegan Kerstin. Eftersom det hade kommit en mängd nysnö så fanns det knappt några spår. Kerstin hade kämpigt med sina gamla skidor som saknade glid helt o hållet. Fick till slut köra om henne för att inte riskera att hela tiden åka på henne. Stackarn. Hon får nog snart uppgradera sin utrustning.

Imorse blev det samma 8 km igen på nyspårat golvbana. Denna gång med Ellen som tidigare drev bloggen "I gyllene löparskor". Det var riktigt roligt, dock mycket blöt och halt. Vi tog det lugnt och chattade en del om det ena och det andra. Vi hade ju aldrig träffats på riktigt förut (förutom en gång under Hässelbyloppet), då fanns det (och fortfarande finns) en del att komma ikapp med. Vi får nog ordna en lugn distansjogg nästa gång för att slippa blockera spåren, hehe. Vad roligt att träffa bloggkompisar på riktigt!!!

Nu väntar egentligen 5 km fartlek (inkl. 2 km upp- och nedjogg). Har lite svårt att motivera mig till passet, särskild med tanke på den fortfarande något ömmande foten. Får dock hela tiden tänka på mitt mål: hur ska jag klara av målet om ca 4 månade (oh redan???) om jag inte tar mig ut nu? Kan väl försöka med ett något lugnare och kortare pass då?

tisdag 4 januari 2011

Vrickat fot

Under långpasset i söndags vrickade jag höger foten 2 gånger. Det var ju lite trångt i klungan, det är svårt att hålla det avståndet man skulle vilja hålla, man ser dåligt, är kanske inte riktigt fokuserat på just var man sätter foten och vips---- då har det hänt att den vrider sig på en trottoarkant eller bara en snöbulle. Det gör lite ont, jo, det gör det. Men inget man inte kan glömma bort under kommande kilometern. När det hände för andra gången orkar jag inte ens skänka någon uppmärksamhet åt händelsen, men det HAR hänt. Det går inte att förneka.

Redan igår, dagen efter, kände jag trycket rund vristen. Pratade med kollegan Hasse som då o då assisterar med goda råd. Han rådde till att vara försiktigt men om det inte blir värre - jodå, då kunde jag ta ut mig till ett skidpass på nästa morgon och kanske lätt löpning även på kvällen. Men imorse dunkade det något extra i höger foten. Nej, något skidpass var det inte att tänka på.

Ville då prova med ett löppass på bandet samt lite styrketräning på kvällen. Men dunkandet fortsätter. Jag avvaktar helt enkelt tills imorgon. Under tiden köpte jag ett bandage som jag tänker använda under nästa löptur med den något skadade foten. Hoppas det inte blir värre och jag hamnar i ett långdraget träsk med "trasig" fot/vrist. Men vad ska man göra? Vila? Lätt löpning? Promenader? Stretch? Kyla? Svårt...

Kommer bandaget att hjälpa min stackars vrist?
Foto: Lånat av apoteket.se

måndag 3 januari 2011

Varför springa marathon när man kan springa 20, 10, 5 km?

Ja, den fråga har jag ställt mig ett antal gånger den senaste tiden (och säkert skrivit om det tidigare på bloggen, för det är just det man skriver om, det som cirkulerar i huvudet). Varför vill jag egentligen springa 4 mil? Varför vill jag utsätta mig och min stackars kropp för det? Det undrar nog en massa av mina kompisar, inklusive min man skulle jag tro.

Det anrika stadion, tyst och bortglömt såhär dags på året kan man tycka.
Svårt att tänka sig adrenalinet som pulsar genom tusentals löpare under Stockholm Marathon. Foto: privat.

Under mina långpass visualiserar jag ofta Stockholm Marathon den 28 maj. Ofta så händer det att när jag är inne på ca 7 km och flåsar kanske uppförs en backe så känns det inte särskild lockande med ytterligare 3,5 mil löpning. Samma känsla fick jag när jag sprang Hässelbyloppet. Strax före målgången är man glad att det snart är över samtidigt som man skulle vilja göra om hela loppet redan någon minut efter finishen.

Vad är det då som får mig, som får ett par tusen till att anmäla sig till marathon-lopp? Vill man klara av utmaningen? Tycker man att det är härligt att bara nöta på kilometer efter kilometer så som Miranda Kvist? Det skulle vara intressant med några ärliga svar på frågan. Jag försöker mig här på ett sådant:
  1. I början av min seriösa löpträningen (ungefär när jag började med denna blog) så tyckte jag väl mest att man inte är en riktigt (motionärs-) löpare utan att ha (motionärs-) marathon-ambitioner, eller åtminstone att ha sprungit en mara, det måste väl ändå vara varje löpares mål. Då hade jag inte sprungit mer än kanske 12 km som längst och ingen aning om jag egentligen tyckte om långdistans löpning överhuvudtaget. Så var det! (Och självklart är man en riktig löpare även utan marathon-ambitioner!)
  2. Sedan kom satsningen för halvmaran. Att springa en milstävling var ju faktiskt otroligt kul och jag kunde ju verkligen tänka mig att fortsätta ett antal kilometer till. Då är nästa steg givet. Under träningen fick jag till ett fint långpass på 19 km (hittills personlig rekord) som kändes faktiskt jättekul. Att bara springa, springa, springa, springa - en härlig känsla. Det var egentligen då jag kände ett rejält sug för mer och framför allt att jag skulle klara maran mentalt.
  3. Att vara marathonlöpare, att springa marathon, att springa marathon på acceptabla tider, ja, faktiskt att SPRINGA en mara och inte att GÅ en mara är ju otroligt häftig. Och va ärlig: det låter ju riktigt coolt, eller? Jag kanske framstår som en pajas nu men jag tycker faktiskt det och för ärlighetens skull och för att blotta mig helt nu så måste jag erkänna det också.
  4. Och visst är det utmaningen som lockar. Att någon gång i livet ha klarat av en marathon, det är en utmaning. Att utmana kroppen med belastningen, att träna upp kroppen för att klara av belastningen. Kroppen känns ju som bäst efter långpassen. Man är mör, instabil och tror att man aldrig kan gå igen. Det ÄR faktiskt en härlig känsla. Men att sedan se och känner hur kroppen återhämtar sig, fantastiskt! Undrar hur känslan efter maran kommer att bli.
Mina anledningar varför jag ska springa en marathon är väl både korkade och helt vanliga och naturliga. Då är det kanske också vanligt att inte varje löppass känns som himlen på jorden och glädjefylld? Alla har väl någon gång tänkt under ett pass "när tar dethär eländet slut?!" ? Och någon gång har väl alla tänkt "hoppas denna runda aldrig tar slut" ?

Nu tycker säkert många "ja, det är just på grund av sådana anledningar folk inte ska springa marathon och drar på sig skador". Så vill jag lugna dessa röster och uppmana till att ta mina kommentarer med en nypa salt, för det gör jag också. 

Men jag skulle glädja mig över era funderingar. Varför springer ni? Varför satsar ni just på den distans ni satsar på? Och va ärlig :)

söndag 2 januari 2011

Skidåkning på elljusspåret och långpass med TSM

Det nya året hade börjat riktigt bra. På eftermiddagen hörde jag med Lisa om hon inte hade lust att ta en skidrunda i Ågesta. Jodå. Då ses vi vid elljusspåret vid 18-tiden. Ok. Nämen vänta nu. Sa du elljusspåret? Inte golvbanan? Skräcken la sig över hela min kropp. Elljusspåret är rätt så backigt som jag minns det från löprundorna. Kommer jag klara det? Absolut, tyckte Lisa.

Nu ska vi ta i på uppförsbackarna. Det ska bli ett riktigt konditionspass. Och det blev det också. Jobbigt men otroligt kul. På vissa nedförsbackar tog jag det lugnt, bromsade. På andra släppte jag på och luften blåste förbi öronen. Vilken härlig känsla. Tyckte även att jag fick bättre glid. Vi hade på eftermiddagen tittat på herrarnas världscup i Tyskland (klassisk stil 15 km tror jag det var) och då försökte jag verkligen observera deras teknik. Försökte härma och det gick ibland lite bättre.

Direkt pigg var jag inte imorse efter gårdagens träningspass på elljusspåret och en sen kväll därhemma när jag begav mig mot stadion för att träna med Team Stockholm Marathon (TSM). Somnade till och med i tunnelbanan. Men när jag kom till brottsplatsen så kan man inte hjälpas utan sugs in i stämningen: många löpare som har gjort sig redo för ett medelhård distanspass i snön, rustat sig med damasker, broddar, icebugs, handskar, halsdukar och mössor. Härligt att se alla glada, löpglada, pigga människor. En av våra ledare vår så snäll att ta ett kort på mig (lite suddig men som sagt, det var ju tidigt på morgonen).
Redo för långpasset med 4.30-gruppen. Foto: privat.
Som vanligt förklarar Anders S. dagens pass och betonar att tempot inte ska vara allt för högt med tanke på vägunderlaget. Ingen ska halka eller sträcka sig, det blir tillräckligt jobbigt om vi drar på lite här och där.

O så bar det iväg mot Lill Jansskogen i en hög fart för min del då jag tappade anslutning direkt i början på grund av modden. Hela passet var rätt så tufft på grund av köbildning, rushar för att ansluta till klungan, snö och is. Men otroligt kul var det.
Fin runda i kring norra Djurgården och Hagaparken. Foto: Skärmdump Garmin Connect.

Ett stadion täckt av snö. Den 28 maj kommer det ser annorlunda ut på samma plats. Foto: privat.
Nu väntar vardagen med förhoppningsvis hög motivation och bra mat. Har fortfarande ingen klar målbild framför mig, ja förutom att jag vill klara maran, helst under 4.30. Men jag behöver ytterligare något som motivera mig att ta mig ut, köra de allt längre långpassen.

Dagens bedrift:
Distans: 13,58 km
Medelfart: 6,59 min/km
Tid: 1:53 h

lördag 1 januari 2011

På g igen

Ågesta golvbana i vinterskrud. Foto: privat.
Nu är man hemma igen och trots ledighet börjar livet anta mer ordnade förhållanden. Frukosten består inte längre av 2 vita Brötchen, 10%-fet tysk joghurt och ägg utan lite fil med bär. Maten är också slimmat och julchokladen lyser (som tur) med sin frånvaro.

Även skidorna lockar ifrån sitt hörn och igår var det då dags igen för en runda på golvbanan med kompisen Lisa. Vädret var toppen och det var en fröjd att åka trots att jag blir mer o mer frustrerat över min "teknik". Det är inte så stora problem längre med bakåtglidet men jag tycker inte att jag kommer nån vart. Hur jag än ter mig så går det inte ens i ett i alla fall måttligt tempo. SAMTLIGA åkare bara susar förbi mig. OK då... det kanske inte kan väntas mer efter mitt livs 4:e åk? Längtar verkligen efter en teknikkurs.

Snäll kompis som väntar på mig var 500:e meter :) Foto: privat.
Jobba, jobba, jobba uppförs backen. Foto: Lisa Johansson.

Efter 8 km skidåkning blev det 8 km löpning. Bytte pjäxorna till löptskor med mina (åt sidan glidande) dubbar och sprang "hemåt". 2 km uppvärmning och 4 km fartlek: 1-2-3-2-1 min fartökning med 1 min joggvila efter 1 och 2 minuters samt 2 min joggvila efter 3 minuters fartökningen. Sedan 2 km nedjogg tillbaka till bilen.

Det som nu saknas i mitt liv är en klar målbild som motiverar och gör mig fit och redo för maran som ju kommer bara om ett par månader (oj vad tiden går fort). Jag behöver en genomtänkt plan som inkluderar kost, sömn, träning på detaljnivå. Sen ska den bara följas... 

Imorgon blir det träning med TSM: 14 km medelhård distans (MD). I slutet av månaden en gång till TSM, MD 17 km. Jag försöker pricka tillfällen då TSM kör medelhård distans. Jag tycker det är svårt att pusha mig själv till ett högre tempo.