Vad oroar jag mig för?

Trött men frisk långlöpare på Djurgården.

Sjukdomstider... har nu också knackat på min dörr. Först var det en lätt mag/tarm-influensa efter Portugalresan. Nu inför den gångna helgen och PREMIÄRMILEN!!! slåg det till i halsen. Influensa? Halsfluss? Pollen? Vad? Jag vet inte. Har fått ställa in premiärmilen och blivit ledsen över alla andra som fick springa. Det är den gamla striden: ska man springa eller ej?! Jag resonnerade: hade jag tränat hela vintern enbart för premiärmilen så hade jag sprungit. Men nu tränar jag för ett högre syfte och då fick det vara. Trots allt var det väldigt surt. Jag ville persa, hade goda chanser. Min Portugal-rumskamrat sprang på ca 57 minuter. Vi skulle peppa och pusha varandra till en sub 60 tid. Hon lyckades pusha sigsjälv. Grattis Mia!

Hur mycket har jag då tränat efter min Portugal resa?

Veckan efter Portugal blev det 3 pass på sammanlagd 43,6 km. Långpasset på 3 mil gick alldeles utmärkt och efterföljande dagens återhämtningspass på 6 km rusade bara förbi mina ögon.

Veckan därpå, alltså förra veckan blev det enbart ett "kort långdistanspass" med TSM på ca 13 km. Eftersom jag skjuter upp mina pass till slutet av veckan (aja baja!) och blev förkyld då så hände inget mer denna vecka.

Inte direkt som jag hade tänkt mig den fortsatta träningen efter Portugaläventyret...

Nu har vi kommit en kort bit in på vecka 13. I slutet av veckan är det exakt 8 veckor kvar till maran. Är jag nervös? Det är klart jag är!!! Särskild när man kämpar mot slem i halsen, munnen och näsan. Det kunde dock varit värre. Tänk om jag hade brutit ett ben. Tänk om maran hade varit imorgon. Tänk om jag överhuvudtaget inte hade kunnat springa?! Man måste se allt i relation. Jag är egentligen så lyckligt lottat att få ha 2 ben som jag kan springa med. Vad oroar jag mig för?