Det räcker inte längre med att springa en mara

Känns som alla ger sig på en Klassiker eller en triatlon just nu (ironman förstås). Att jag tycker så beror givetvis mycket på att jag själv gör det (klassiker alltså) och då kommer man ju i kontakt med liksinnade. Men nu gick jag in igen i "gamla" bloggar som jag brukade följa för något år sedan. Där läser jag något i stil med:

Inplanerade lopp 2012:
Öppet spår
Vasaloppet (nej, det räcker inte bara med det ena, ska vara båda!)
Vätternrundan
Vansbrosimmet
Lidingöloppet

Åh suck vad trött man blir. Jag som trodde "roligt, den där tjejen/killen satsar allt på att bli en bra löpare". Och visst gör dom kanske även det men en Klassiker ska också göras. Usch. Blir både deprimerad och nedstämt. Varför. Borde inte spela någon roll för mig. Jag gör mitt och alla andra får hålla på med sitt.

När min plan att vandra i Himalaya och se Mt Everst började ta form 2010 så "stötte jag på" en trevlig kille som hade liknande mål, faktiskt då exakt samma; en vandring i Everest område och en bestigning av Island Peak. Vi kom i kontakt med varandra, blev vänner på facebook. Inom dessa 2 år så ändrade jag lite riktning och nu har det alltså "bara" blivit en vandring till Mt Everest BC, ingen bestigning av Island Peak. Planerade resan till 8 oktober 2012 i år (håller nu tummarna för mitt knä). Semestern godkänt, pengarna sparat. Vad läser jag då på facebook och hans blogg? Han ska inte heller bestiga Island Peak längre utan bara vandra till Mt Everest BC. I början av oktober! Suck. För rättvishetens skull måste jag tillägga att han vann resan, och klart, att man då acceptera. Jag vill inte missförstås - jag unnar honom resan till 100% och kan t.o.m. tycka att det är lite roligt att vi åker nästan samtidigt (om jag nu kan åka). Men ändå....

På något sätt vill man vara unikt med det man håller på med. Ja, detta är något JAG gör och inte du, du, och du också. Visst är det så? Man vill ju inte vara en i mängden, vill inte följa strömmen, göra så som alla andra gör? Eller gör man det omedvetet i alla fall? Hur lätt blir man påverkad av andras tankar och planer?

Nuförtiden läser jag inte många (tränings)bloggar längre. Egentligen bara Cillas blogg, och inte ens regelbundet, sporadiskt. Men Cilla är en härlig tjej. Vi hann med en fika häromdan då hon besökte Stockholm. Hon gav mig mycket inspiration och nya idéer. Toppen tjej, verkligen.

Men nu vill jag fokusera på det jag håller på med. Ska genast sluta igen med deppandet och promenera en 6 km-runda med Heidi i Ågesta (medan de andra träningsbloggare säkert kör ett intensivt kvalitetspass, oh well).