Vätternrundan - The Afterlife

300 km på 11:09h. Fortfarande helt ofattbart!

Nu är det torsdag, jag sitter med en nyopererad axel och försöker knappa in en text med enbart vänster handen. Men jag är fortfarande euforisk. Sjukhuspersonalen kallade mig igår bara för "cyklisten". "Här ligger cyklisten", "kom, cyklist". (Axeloperationen var planerad och inte pga en cykelolycka, alltså.)

Kan inte fatta och begripa att vi klarade av det. Och på en sådan fin tid! Visserligen har jag fortfarande ont i benen och nu är det träningsvila som gäller pga axeln - fastän jag helst vill stiga på cykeln direkt igen och cykla ett nytt varv runt Siljan på lördag - men jag är fortfarande lycklig över min, vår prestation.

Tänkte på detta med klungcykling. Många jag har pratat med har cyklat själv, har fått bryta, har cyklat långsammare. Och så säger man alltid "ja, men du cyklade ju i klunga, det är ju mycket lättare." Och jag har börjat tänka själv, "ja men det stämmer ju, 11:09 är inte så märkvärdig, jag cyklade ju i klunga, vem som helst klarar det!" Men är det så mycket lättare? Visserligen får man mycket hjälp när det tex blåser så kan man ligga i lä. Man sparar mycket mer krafter. Men tänk på det ni som cyklat själv och kanske tänker i samma banor om detta med klungkörning:

- ingen som skriker åt dig att pausen är över
- ingen som "tvingar" dig att glufsa i dig bullar, banan, blåbärssoppa och saltgurka samtidigt under 2 minuter för att sen skrika på nytt "Annette, skynda dig, kom hit, vi ska vidare"
- du är inte tvungen att - som tjej - sitta kissandes bredvid ett dussin killar och visa din rumpa för ett par hundra andra cyklister som cyklar förbi på vägen
- du kan inte bestämma själv när du vill äta, dricka, det finns en plan för matpauser, dricka och äta på cykel bör du helst inte göra mitt i klungan utan du väntar tills du är sist igen
- så länge du ligger i lä så är allt frid o fröjd men väntar tills du hamnar först och ska dra och hastigheten ligger på 28-30 km/h. Det ÄR tufft.
- du måste alltid vara 100% fokuserad, klungkörning är farlig
- du ser inte mycket av landskapet, du kan inte tillåta dig mycket att titta omkring
- när du är trött och behöver stanna, sträcka på dig så går det inte. En hel klunga som har ett mål kan inte bara stanna för att du är trött, det är bara att bita ihop och vänta på nästa kisspaus
- och sist men inte minst: du ska ju trampa runt själv, ingen som gör jobbet åt dig i alla fall.

Så visst ska jag vara stolt över mina 11 timmar och 9 minuter. Det var ju ändå jag, Annette Garcia, som klarade av dessa 30 mil i denna fantastiska sub12-Farstagrupp och ingen annan :)


Tillägg efter Hasses kommentar:

Det positiva med en klunga övervägar helt klart det negativa. Här kommer alltså (förhoppningsvis) starka och övertygande argumenter.

- Gemenskapen. Redan under träningsperioden utvecklar man vänskapen, man lär känna varandra, cyklar tillsammans, svettas, frysas tillsammans, skrattar under en fikarast, peppar varandra. Vad vi har haft roligt redan i förväg!!! Har laddad upp med lämpliga låtar som vi kunde sjunga under färden när det skulle bli tungt ("Ain't no mountain high enough", "It's raining man", "Highway to hell" haha - och ja, vi sjöng!). Efter VR fortsätter vi som sub-grupp. Vi planerar att cykla Roslagshösten tillsammans, ska gå ut o tar en öl...

- Är man nere, trött så är det alltid någon som peppar: "Annette, hur går det? "Jodå, lite segt bara" "Äsch, tänk inte på det, se - solen kommer snart fram, kom igen nu". Vad det blev för hejjaropar i gruppen uppför backarna!!! Tror alla blev avis på oss som grupp :) "Kom igen Farsta! Vi klarar det!" "Bra jobbat allihopa"

- Dom som dragit blev ofta belönat med "Bra cyklat" "Bra kört" "Mycket bra jobbat"

- Lagkänslan, att ge och ta. Ovärderlig! Alla bidrar med nånting, draghjälp, positiva tankar, en trudelutt, en skratt, tjoho-ropar, en tår, en klapp på axeln

- Även om det där med kissa i rad är lite pinsamt och awkward så blir det alltid skratt och roliga situationer. Jag skulle springa några meter ifrån min cykel för att kissa så snubblade jag nästan över Åsa som satte sig precis framför mig och hennes cykel. Åh vad vi skrattade när hon blottade sig sådär för mig.

- Tiden går oerhört mycket fortare. Istället för att tänka "250 kvar, 200 kvar, 120 kvar, etc" så lever man mer i nuet. Cykelkompisen bredvid dig har alltid något att snacka om (eller så har du det). Man är mer fokuserad på att hålla sin position, att passa på äta/dricka när man ligger sist, peppa någon annan. Man glömmer bort hur långt man har cyklat, hur långt man har kvar. Det blir inte samma typ av nötandet som när man cyklar själv. Det finns knappt utrymme för att deppa, alltid nån som lyfter dig ur din dipp.

- Glädjen över att cykla 37 km/h utan att man flåsa det minsta.

- Snabb hjälp är alltid nära när cykeln krånglar, du är inte ensam (om du inte har en sub9-grupp som bestämt sig för att inte stanna vid punkteringar förstås)

- Att kunna dela med sig. "Oj, nu har jag ooont i rumpan", "Ja, jag med". Bara det gör det hela mycket enklare.

- Att kasta sig i armarna på varandra vid målgången. "Det här har vi klarat av tillsammans". Vilken känsla alltså.

- Man hjälps åt liksom. Någon som råkat tappa alla sina bars. No problem. Jag har extra som jag inte behöver i fall du vill ha.

 Kan säkert komma på ännu mer. Mrn förutom att man sparar så mycket mer energy så är det framförallt ROLIGT att cykla i klunga.

Vätternrundan - The Story

Farsta sub12-gänget. Sören, Micke, Peter, Jörgen, Åsa.
I bakre ledet syns Per-Inge, Karin, Christer, jag, René, Leonard och Jim.

Fredag
Fredag morgon. Jag hade lyckats packa alla mina kläder, liggunderlag och sovsäck i en mindre ryggsäck. Gav mig iväg på cykeln mot Botkyrka Mc Donald's där jag snabbt bytte om på deras toalett och så skulle jag snabbt fixa till cykeln. Men så var bussen som skulle köra oss till Motala redan framme. Oj, det gick snabbt. Ok, framhjulet in i väskan och cykeln in i bussens cykelsläp. Väldigt smidigt. Jag fick en plats bredvid Peter från min sub-grupp (som jag inte kände igen först i vanliga, civila kläder) vilket gav en trevlig och underhållande bussresa.

Åsa gick runt i bussen och undrade vad vi ville äta på rastplatsen. De flesta hade valt pasta med lax och fetaost. Jepp. Det fick det bli även för mig. Och det var riktigt gott :)

På eftermiddagen var vi framme i Motala. Alla i bussen hade blivit inkvarterade i en skola, utbildningscenter. Alla tjejer sov i samma klassrum, på våra luftmadrasser/yogamattor/skumgummimadrasser och sovsäckar. Cyklarna kunde parkeras inomhus i den stora, ljusa hallen där skolan hade lagt ut papper på golvet.

Efter att alla hade bäddat sängarna och fixat till sina cyklar så gick Peter, Per-Inge och jag in till Motala centrum för att fixa våra startbevis och strösa runt på mässan. Vi hann handla lite, Peter provade en rosebike och så fikade vi. Jag plågades av ihärdig huvudvärk, det var ju rätt så soligt och jag kan vara lite småkänsligt mot direkt solljus på huvudet.

Per-Inge och Peter.

Per-Inge föll för grupptrycket och köpte en Vättern-Skryttröja.

Kl. 17.30 träffade vi vår sub-grupp - Farsta sub12 - med Karin och Jim som ledare. Karin hade fixat snygga band i engelska färger åt oss (Jim är ju från England) som vi skulle fästa på hjälmen för att enkelt känna igen varandra när det skulle bli rörigt på vägen. Vi tog ett sista taktiksnack:
grindvakter, främmande "materie" i klungan, depåer, kisspauser och MÅL. Vårt mål var att vi tar oss runt tillsammans! Vi rullar in över målet tillsammans. Och säkert ska det vara. Och så skulle vi ju självklart fixa en runda under 12 timmar! Perfekt. Några av oss bestämde sig för att äta tillsammns innan vi knallade tillbaka åt var sitt håll för lite sömn.

Alla i tjejsalen la sig tidigt, ca vid 21-tiden. Alla skulle upp igen kl. 2. Som tur var så hade vi nästan alla samma starttid, runt kl. 4. Med öronproppar i öronen och buffen på ögonen fick man lite vila men sömn kan man knappast kalla det för.

Lördag
Kl. 2 ringde väckarklockan och jag var så glad att äntligen kunna gå upp. Grötfrukost, fixa det sista med cykeln, sista toabesök (särskild för nr 2) och så rullade Peter, Per-Inge och jag iväg mot starten. 3:45 träffade vi de andra vid startfållan, de flesta var nervösa, sprang en sista gång på dass, ja blev hungrig igen och knapade på en bar. Jag hade regnjackan på men var inte säkert om det var ett bra beslut. Det var ganska så varmt faktiskt. Och mössa? Dom andra hade en mössa under hjälmen? Mmmhh ok då. Då plockar jag väl fram även den.

4:06. Då var det dags att rulla iväg med ett par dussin andra cyklister. Spännande. Var kissnödig igen. Och hungrig. Och törstig. Nerverna spelade ett spratt! Det vart lite rörigt i starten och det tog en stund innan vår grupp hittade varandra. Men grindvakterna hade koll och efter nån kilometer så hade vi formerad oss till en snygg 2-led.

Det började dugga igen. Redan i startfållan, ja, redan på väg till startfållan kände vi av de första dropparna. Snabbt tilltog regnet och jag var myyyyycket glad att jag inte hade tagit av mig min regnjacka och hade satt på mig mössan. Det började skvätta från kollegans bakhjul. Jag kände hur vattnet rann in i skorna, långsamt och säkert blev det blöt i skon. Ja och efter en stund var allt blöt förutom överkroppen. Den höll sig torr hela resan, tack vare regnjackan!!!

Den första kisspausen tog vi ganska så snart. När nervositeten efter starten hade släppt så trycker det på - hos alla. Jahapp. Hur gör man nu som tjej? Inte mycket att tänka på, ner med byxan och kör. Man hoppades på att killarna hade lite vett o etikett och tittade inte ;-) Snabbt på cykeln igen och så körde vi vidare mot Gränna. Vi passerade depån bara och siktade på Jönköping där vi skulle ta en matpaus.

Så blev det backigt. Vi tryckte på. Jag hängde med i början men sedan kände jag av en smärta bakom knät, kändes som en sträckning. Det hade gått för fort, för hård på backarna.

Blåljus, funktionärer som viftade vi skulle sakta ner tempot. Mera blåljus, polis, ambulans. Åh nej, någon som har krashat. Sakta rullade vi förbi olycksplatsen och jag sneglade på personen som låg på marken. Han hade en märklig färg i ansiktet och såg konstigt ut. Man hade stabiliserat honom och sjukvårdarna höll på med hjärt-lung-massage. Åh så fruktansvärd. Det ströp till i min hals, tårarna fyllde dom redan vattniga ögon. Jag bad snabbt till Gud att han skulle hjälpa denna stackaren. Vi hörde senare att mannen hade drabbats av en hjärtinfarkt och hade avlidit på plats. Alla vi blev tagna av dessa bilder och det tog en tid innan vi var en snabb sub12-klunga med fokus igen.

Jönköping! Mat! "15 minuter får ni!" 20 var planerad från början men det var kallt och vi ville snabbt vidare. Jag kastade mig fram till köttbullarna med potatismos, la på lite saltgurka och lingonsylt och försökte äta så snabbt det bara va möjligt. Jag träffade även de 2 gulliga syskon jag cyklade Nationaldagstrampet ihop med. En av de var trött och frysen och funderade på att bryta. Vad synd.

Efter Jönköping förblev det backigt ett tag och jag hade det mycket kämpigt. Jag var tvungen att prata med Jim och Karin. Jag behövde sakta ner tempot en aning, ta det lite lugnare på uppförsbackarna annars är jag tvungen att lämna gruppen. Men det var inget som helst problem att sakta ner något. Vi låg mycket bra till i tidsschemat.

I Karlsborg gjorde vi stopp nr 2. Då hade det slutat regna och solen hade börjat titta fram. 10 minuter fick vi här och jag körde samma procedur som i Jönköping: fylla på flaskorna med vatten och sportdryck, äta, dricka och ev fixa till kläderna. Stoppade i mig saltgurka, blåbärssoppa, en skvätt kaffe, ännu mer blåbärssoppa, en bulle. Kändes bra. Kändes bra!

Under tiden passerade vi massor med skyltar:  190 km kvar. 150 km kvar. 120 km kvar osv... Många kommentarer blev det men jag var väldigt fokuserad på nuet. Ett tramp i taget.

För det mesta cyklade vi i 2-led och turades om, en belgisk kedja så att säga. Vi hade alltid 2 stycken som låg med lite avstånd bakom oss som grindvakter. En grindvakts funktion är att se till att ingen främmande hamnar inne i klungan. Det är inte för att vara elakt utan det är en säkerhetsåtgärd. Vi i klungan har tränat ihop, vet vad som gäller, har en gemensam plan. Det kan gå mycket illa om en utomstående hamnar i klungan. Sedan var vi alltid mycket snälla till andra cyklister. Inga kommandon, inga dumma ord. "Cyklister kommer vänster", "Klunga kommer vänster", "Tack"... det var våra ord.

Sadeln började göra ont som bara den. Allt annat höll hyfsat. Benen började återhämta sig, jag började känna mig piggare ju längre vi cyklade. Jag fick fram ett önskemål om en kisspaus. I självaste verket var jag dock tvungen att sträcka på mig och att komma ur sadeln. Den gjorde så otrolig ont bara.

Nästa stopp - Hammarsundet. Vi hade en kort fundering att hoppa över stoppet och istället ta flera mikropauser men Karin vägrade. Hon behövde mat. Snabbt! Skönt med lite mat. 2 minuter fick vi här. Oj vad det blev stressigt. Jag fixade allt på samma gång. Vatten, sportdryck, en bulle i munnen, banan i handen. Hoppas jag inte trampade någon på foten.

Kom igen nu. Inte lång kvar. Solen sken och jag lyckades även byta till mina tunnare handskar (ingen aning hur jag hann med allt detta på Hammarsundets korta stopp). 3 mil kvar. En baggis. En tur till Södertälje. En sista bit av min Gainomax Energy Bar i munden för att inte trilla av cykeln i målet och så körde vi på. De sista milen hade vi ett rullsnitt på 30 km/h och det märktes. Jag frågade Karin om det var meningen med en spurt för jag visste inte om jag skulle orka hela vägen. Nejdå. Det är det inte alls. Men ingen ville riktigt sakta in. Ok då. Får väl pusha mig lite grann. Nedför gick det. Och fort gick det.

Motala! Wow. Händer det på riktigt? Kan det vara sant? Bara några kilometer kvar. Och så hör man speakers från målområdet. Vi samlade gruppen för en snygg, gemensam rull in i målet. Ååååhhh vilken känsla. Detta är inte sant! Tårar. Alla klarade det! Hela gruppen! Kramar åt vänster, kramar åt höger. Svettiga, smutsiga och lyckliga ansikten. Eufori. Glädje. Helt sanslöst. Vilken känsla. Vi var hela allihopa och hade klarat av Vätternrundan 2012 på den sanslösa tiden 11:09!!!!

Efter målgången så blev det picknick med en ööööööl och pasta med kyckling. Vad gott! Fast det gick inte ner så lätt, magen var helt fullpumpat av all socker från alla bars och dryck.

Vi cyklade tillbaka till utbildningscenter igen för en skön dusch och en gainomax long distance recovery innan några av oss träffades igen i centrumet för mera mat. Vi gick tillbaka till centrumet. Det var ca 3 km! Men det kändes skönt. Vid 22-tiden låg vi i sängen. Oj, vad trött man var nu.

Vad gick bra?
- Att köra som ett lag. Det var precis detta vi gjorde. Vi hade trevligt! Vi pratade med varandra, nästan oavbrutet ("Oj, ska vi byta position igen? Ah, vi fortsätta med ämnet sen när vi ses igen" "Ja, var var vi nånstans?!"). Vi peppade varandra ("Kom igen nu" "Vi klarar detta"), glada tillrop i backarna. Fastän vi inte hade tränat så mycket ihop var vi ett toppenlag.

- Jag/vi hade tränat och kört i mycket dåligt väder. Det gav mental styrka när det regnade och skvättade som värst. Det gav även erfarenhet hur man ska klä sig på bästa sättet för att hålla värmen.

- Klädvalet var precis rätt: Tunna funktionstrumpor, tjocka merinoullstrumpor, skoöverdrag. Korta hofvetbyxor, tunna benvärmare (lite vågat men det fungerade). Hofvet cykeltröja, armvärmare (fleece inuti), hofvets tunna jacka, castelli regnjacka. Längdskidhandskar. Tunn buff runt halsen. Tjockare (hofvet)mössa på huvudet. Glasögon. Jag frös enbart i Jönköping, precis när vi skulle cykla iväg. Men så fort vi hade börjat cykla så blev jag varm igen (som om en varm vind kom och värmde mig?).

- Det fungerade bra med maten och drycken. Alltid när jag låg sist i klungan så passade jag på att dricka och ibland tugga på en bar. Så fort det blev ett kiss-stopp så petade alla i sig bars. Enbart innan Karlsborg blev jag hungrig. Fungerade även mycket bra med vattnet och sportdrycken. Fast jag blev otrolig pruttig i slutet ;-) Hade 2,5 stycken gainomax energy bars och en protein bar, 2 st gels med mig. Dessutom en halv snickers. Proteinbaren åt jag inte upp. Inte heller gelarna. Allt annat gick åt.

- Var i början lite osäkert om 2 flaskor skulle räcka men det gjorde dem (om man inte glömmer att fylla på dem vid varje stopp). Men en varm dag hade det inte räckt! Ska fundera på en min löparrygga med vätskesystem nästa gång.

- Kolhydratladdningen plus mycket vatten dagarna innan verkade ha fungerat...

- En hög kadens gjorde att jag inte fick ont i knäna. Detta var något Hasse tjatade mycket på. Och jag tänkte verkligen på det under hela loppet. "Kan jag växla ner igen? Jo, det kan jag."

- Alvedon lindrade min axelsmärta som nu efter loppet slog till ordentligt.

- Ständig rörelse med armarna så att inte händerna skulle domna, axlarna skulle bli stela. Fungerade bra.

- Postitivt tänkande. Funegrar alltid bra :D "Det var mycket värre den 2:a juni"

- En fungerande cykel. Jag hade ändå lagt ner några timmar, möda och pengar tillsammans med Hasse på att fixa cykeln.

- Jag var hyfsat förberedd med mina 111 mil i benen och ett antal klungträningar.

- Upplägget var helt rätt. Matpaus 15 min i Jönköping, 10 min i Karlsborg, 2-3 min i Hammarsundet. Plus kisspauser kanske var 4:e mil.

- Vi undvek att kissa i depåerna. Det tar för lång tid.

- Säkerheten först! Det är inte värd att riskera hälsan för några minuter hit eller dit!


Vad kan förbättras?
- Jag var svag i backarna. Mera backträning. Mera backträning. Mera backträning.

- Vi körde för hård de första backarna. Hade vi tagit det lugnt redan då så hade jag nog inte dalat så fort som jag gjorde.
- Några fler mil i benen, framförallt flera pass upp till 20 mil hade inte skadat. Många gånger orkade jag inte dra lika mycket som andra och det är jag ledsen för. Det gick lättare i slutet och jag hoppas att jag var till mer nytta då...

- Jag behöver mer klungkörning. Jag vågade ofta inte ligga tät bakom cyklisten framför mig.

- Behöver en bikefit. Tror inte att sitter rätt på min cykel.


Vad kommer nu?
Vila, vila, vila. Axeln ska opereras nu på onsdag och knät också. Diagnosen var löparknä i alla fall. Cyklingen fortsätter jag med, givetvis. Som läkaren Klas Östberg sa imorse "Du sprang maran på 4:49. Du cyklade Vätternrundan på 11:09. Du är en mycket bättre cyklist än löpare." Vet inte hur jag ska ta det. Det var ju inte bara jag själv som stod för prestationen, utan vi var ett lag, ett team från stallet Fredrikshof! Men Lidingöloppet och NY Maran kommer som 2 säkra kort. Även Fjällräven Classic i augusti. Och så hoppas jag ju givetvis på en vandring i Himalaya. Ja, mycket på g. Men än så länge njuter jag fortfarande av en fantastisk prestation.

Vätternrundan - snabbinlägg

Wohooo!

Vår helt suveräna Farsta sub12-grupp tog sig in i mål, tillsammans och helt oskadad!!! Vi var alla sjukt nöjda över den fantastiska tiden 11:09!

Lyckorus!

Måste nu ta hand om min familj som har försummats så länge :)