Förkylning dag 5 och vandringsplaner

Jag var nästan på gång att jubla igår kväll: har aldrig klarat mig från en förkylning på enbart 4 dagar med enbart halsont!!! Men imorse var det andra puckar som gällde. Nu kom kroppens immunförsvar och antikroppar igång på riktigt. Gul slem i hals och näsan, dunkande huvud och lindrigare hostattacker. Har nu även lyckats att smitta min kära man. Och killar tar ju en förkylning inte lika lätt som kvinnor, de dör alltid ;-) Får se hur det går denna gång, överlever han? :D

Men som sagt, jag vägrar att bli deppig över träningen jag missar. Jag har till och med börjat läsa mina favoritbloggar igen och kan glädja mig åt bloggkompisarnas framgångar och tuffa träningspass. Well done!

Har de senaste dagarna spenderat en del åt vandringsplaneringen. I början av augusti ska Heidi (som numera har fått sin egen blogg) och jag vandra Fjällräven Classic som team "Heidi och Gretchen". Jag har börjat fundera över ett träningsschema, mest för Heidi men även för mig. Det är 11 mil som ska avverkas på 4 dagar. Planen ser ut som följande:

Fre 5 augusti: Flyg till Kiruna, övernattning Camp Ripan (ej bokat, börjar bli dags!!!)
Lör 6 augusti: Transfer Kiruna - Nikkaluokta, start kl. 9.00: Nikkaluokta - Kebnekaise 19 km
Sön 7 augusti: Kebnekaise - Sälka 26 km
Mån 8 augusti: Sälka - Alesjaure 25 km
Tis 9 augusti: Alesjaure - Abisko 35 km - Silvermedalj
Ons 10 augusti: Transfer Abisko - Kiruna, hemresa (eventuell reservdag?)

Egentligen har man ju möjlighet att gå så långt man orkar och övernattar (nästan) var som helst. Men jag känner mig: är jag ensam in-the-middle-of-nowhere så blir jag nojjig av varenda lilla ljud. Och min hund är inte direkt av sorten vakthund. Därför vill jag försöka ta mig till stugområdet och slå upp mitt tält där. Dessutom tycker jag att stugorna jag valt ut har bra tältplatser. Jag minns de som trevliga.

På väg mot Tjäktja från Alesjaure. Såhär kommer jag kanske att se ut på sommarn?

Att gå 2-3 mil om dagen i kuperat och stenig terräng ett par dagar i sträck med tyngre packning än jag har burit tidigare kräver bra förberedelse.

Det nästa vandringsäventyret äger förhoppningsvis rum i början av september. Vi hoppas på goda väderförhållanden så att vi kommer upp på Kebnekaise. Det är maken min som ska med, min mor och svågern Stefans far Janne som är "anmälda" men vem vet, vi kanske får med den en och andra av familjen eller vänner? Ett route-förslag har precis diskuterats men det är så svårt att säga hur det blir. Har vi otur så väntar vi på en bestigning en hel vecka och måste nöja oss med dagsturer i området. Vilket ju inte är helt fel, så vackert Kebnekaise-området är.

Från vänster till höger: Singitjåkka, Tuolpagorni, Vierramvare, Kebnetjåkka-galciären,
Kebnekaise (liten snötopp i bakgrunden), Kebnetjåkka Lilltopp

Hur förbereder man sig bäst för denna resa? Det som kommer vara den största utmaningen är givetvis bestigningen. Jag tror inte att konditionen kommer det vara något fel på. Däremot är det en påfrestning för kroppen att bemästra en höjdskillnad på ca 1600 m. Jag plågas fortfarande av knäproblem efter fjolårets vandring. Styrketräning för benen är alltså ett måste. Ett annat måste är noggrann planering. Enligt min uppfattning lyckades vi inte med förra årets bestigning på grund av dålig planering. Detta hände förra året och kan förbättras detta år:

1. Vi kom iväg för sent, åt frukost i fjällstationen. Egen frukost tidigt på morgonen gäller 2011.
2. Tiden rann iväg för varje vatten/godispaus vilket medförde att vi fick onödig brottom på andra platser där vi bör ha tagit det lugnare. Pauser, raster behövs men inte för att ta fram lite vatten eller godis? Det går mycket bra att dricka och småäter medan man går. Packa rätt, klä dig rätt från början så slipper du att stanna ofta.
3. Vi hade för brottom, vi missade stigen. Den dagen var det ett antal vandrare som skulle upp. I Kitteldalen, vid Kittelsjön ska man upp mellan Vierramvare och Tuolpagorni. Det är brant och stenig. Missar man stigen (vilket är lätt händ bland alla stenar) så hamnar man på ett stenfält och riskera olyckor vid stenras. Stanna upp, orientera dig, titta på kartan.
4. Dålig förberedelse: jag hade ingen egen karta, hade inte tittat på vägen, förlitade mig helt på svåger Stefan. När vi väl hade tappat bort honom stod vi där helt själva, utan karta, utan kokare, utan vatten och utan mat. Det var i Kitteldalen. Då hade vi kommit lite längre än halvvägs upp men den svåraste delen var ju kvar. Sen ska man även tillbaka. Nu har jag egen karta. Den ska jag kunna in och ut. Jag är ansvarig för min egen mat, mitt eget vatten denna gång.

Mycket att tänka på, mycket att träna för, mycket att se framemot. Jag knyter an till förra inlägget - vad oroar jag mig för?

Mann oh mann!

... som man säger på tyska.

Fick ju aldrig någon riktig influensa eller förkylning där jag blev sängliggande. Men den där täppta näsan, dunkande huvudet och ömmande halsen släpper ändå inte.

Nu är det bara 1,5 veckor kvar till höstens sista lopp (för min del) och jag orkar fortfarande inte med nånting. Hur ska det gå???

Har ikväll för andra gången avstått från agility träningen med hunden pga orket saknades och halsont inte vill släppa. Börjar bli riktig trött på det.

Det är därför det inte dyker upp några fler inlägg här. Vad ska man säga? Vad ska man skriva om?! Jo, men det händer ändå saker i livet, det är klart men man känner sig bara som en halv människa om man inte orkar träna och framförallt SPRINGA.

Just nu SPRINGER ANNETTE inte alls!!! Aaaaatschuuuu. Där kom den.

När vi vandrade Kungsleden gjorde vi (svågern Stefan, min man och jag) ett försök med en Kebnekaise bestigning. Ja, det blev blott ett försök för Daniel och mig. Vi kom ca halvvägs och vände sedan igen. Men på vägen dit så gick vi nästan tillsammans med 2 jättemysiga tjejer: Malin och Kajsa som också var på väg upp mot toppen. När dom gjorde en liten rast gick vi om dom, när vi gjorde en rast så gick dom om oss och vi skrattade och led tillsammans. På kvällen åt vi tillsammans middag och nästa dag slog tjejerna följe med oss (eller vi med dom) och vi gick tillsammans från Keb till Nikkaloukta. När vi skildes åt vid Lap Dånalds och bytte ut hjärtliga kramar hade jag svårt att tränga bort mina tårar.

Tillbaka i Stockholm försökte jag leta upp dem. Kajsa var orienterare, hade hon sagt. Hon hade nyligen flyttat till Stockholm (Vallentuna eller Sollentuna, nån ...tuna) och skulle springa Lidingöloppet. Malin var från Kiruna och hade flyttat till Sundsvall om jag mindes rätt men det var lite svårare med det. Nå, det skulle väl inte vara så svårt att hitta Kajsa där bland de andra tjejerna i startlistan. Jo, det var det. Hittade henne inte!

Och så hände det: igår fick jag en friend-request från Malin på facebook. Då kom tårarna igen. Och via Malin hittade jag även Kajsa. Hoppas verkligen vi kan hålla kontakten. Kanske göra ett gemensamt (nytt) försök mot Sydtoppen nästa år? Malin kom pga en knäskada "enbart" till toppstugan och var nog rätt så besviken över det. Hon kanske är supersugen nästa år?

Malin, svågern Stefan och Kajsa efter lyckat topptur

Det tog hård på mig att jag inte kom upp på Kebnekaise kan jag säga. Mycket hård. Det var ju ändå ett av målen med resan. Men för sent är det nästan aldrig!

Förkylning dag 2

En oanvänd, ledsen klädpåse.... Foto: privat

Det verkar så som om en ordentlig förkylning har passerat mig utan att göra ett uppehåll. Puh! Har fortfarande ont i halsen och nån svag hosta har också bubblat upp men kroppens värk, den rinnande näsan och nysningarna finns inte kvar. Näsan känns något täppt men det var allt. Nu gäller det att inte ha för brottom och springa ut i spåret igen för tidigt. Men det är ack så svårt...

Går man ut med hunden så springer både snabba killar och tjejer samt lugna joggare förbi en. Oh, vad det sprättar i benen. Kände mig ju så starkt i torsdags när jag prövade på en kort 3 kilometersslinga. Vandringen har gett/stärkt den en o annan muskel!

Imorgon blir det ytterligare en vilodag oavsett känslan. På tisdag får jag se. Hade tänkt mig att pröva på träningarna med Linnéa IF på tisdagar och torsdagar. Man får vara med om man kan springa milen - så bra så. Jag hade ju så otroligt kul när jag sprang med TSM men tyvärr fortsätter TSM inför maran på söndag mornar och då sitter jag som trogen krist i kyrkan :-)

Nu kommer snart Hässelbyloppet där jag troligtvis får sällskap av min svägerska Johanna som förlorade ett vad. Det är sista målet för säsongen, o så får man vara duktig o träna flitigt inför Stockholm Maran.

Höstmys: levande ljus, en kopp te och arbetet med vandringsberättelsen. Foto: privat

Förkylning - ingen halvmara

Har varit befriat från förkylningar hela våren och sommaren men nu kom den till slut! Så passande - precis lagom till halvmaran, årets mål :-( Men vad ska man göra, att springa 2 mil med snorig näsa och värk i hela kroppen är ingen vidare idé. Inte värt att riskera hälsan och kanske till och med livet? Det kommer flera halvmaror.

Lite tröstande dock att läsa om flera som har varit tvungna att hoppa över halvmaran pga förkylning. Bland annat maratonbloggerskan Petra Månström. Krya på er allihopa!

Vandringen i fjällen tog slut i onsdags och var minst sagt fantastiskt! En utförlig beskrivning med bilder är på g och kommer så småningom att dyka upp här.