onsdag 27 april 2011

Mera träning...

... och ingen tid för bloggandet. Så ser livet ut just nu. Jag har fullt upp med träningen, framförallt Marathonträning. Nu kommer jag in i ett viktigt skede, de närmaste 2 veckorna är de tuffaste inför maran med en veckodos på 51 km. Sedan trampar jag ner med 37 och 19 km inför sista veckan som avslutar med Stockholm Marathon. Och jag har än en gång bestämt mig: det finns inga ursäkter de här sista veckorna. Så tufft det än må vara att resa sig från soffan men jag SKA UT! Jag ska fullfölja samtliga pass efter bästa förmåga!

Lördag, påskafton
Förra lördag, påskafton sprang jag med Mia Och Katrin andra varvet av Stockholm Marathon. Lärdomen blev att

- inte öppna för tufft (vi öppnade med 5.50 - 6.30 fart)
- att dricka på förhoppningsvis samtliga vätskestationer, även om det bara är en liten klunk
- att tillföra kroppen energi i form av energidryck och det som bjuds. Det behövs inte mycket, men lite och ofta.

På de 27 km så körde jag rejält slut på mig. Fick det tufft redan efter milen. Sen var det bara pest och pina - förutom poweraden som jag köpte efter 24 km vid bensinmacken och avnjöt sittandes med blick över Riddarfjärden.


Tjejgänget kl. 8.02 vid stadion. Foto: MarathonMia


Söndag, påskdagen
Det var i lördags det. I söndags blev det en vilodag.

Måndag, annandag påsk
Men i måndags körde jag en kort runda på 1,5 mil på min nya racer:


Jajamensan! Efter att jag hämtade den i torsdags från Södertälje, drygt 3,3 mil, fick jag rejält ont i nacken. Men det ordnade sig igen över påsken. De första turerna har som huvudsyfte att lära känna cykeln med alla sina växlar och att lära sig hantera skorna utan att vurpa! På kvällen blev det snabbdistans 5 km i Ågesta med ca 1 km uppvärmning. Medelfarten blev 6.05, inte illa för mig, inte illa. Och det kändes inte alls jobbigt. Svåger Stefan och jag småpratade hela tiden. Man kan alltså säga att det snarare var snabb prattempo eller medelhård distans?

Tisdag
Och så igår, tisdag: tusingar. Det blev 4 intervaller på 1000 km och 1 intervall på 600 m.

Intervall 1: medelhastighet 5,16 min/km
Intervall 2: medel 5,14 min/km
Intervall 3: medel 5,16 min/km
Intervall 4: medel 4,59 min/km (mycket nedförsbacke)
Intervall 5: medel 5,19 min/km
Totalt: 11,76 km

Men intervallerna tärde för mycket på kroppen. Jag kunde inte slutföra en ordentlig nedjogg. Det blev istället ned"snabbgång". Ja ja, ska väl inte bjuda på en formtopp nu.

Onsdag
45 minuter spinning för Kung Och Fosterland! Svetten rann som vattnet i Dalaälven. Högt sadel, lågt styre, blicken framåt.

Imorgon
Imorgon blir det 50 minuter styrka i form av body pump och TSM-träning!!!

NU
Nu ska sista klunken rödvin avnjutas, rastning av Heidi och sen är det sängdags! Nattis

onsdag 20 april 2011

Lunchspinning, Linnéadistans och transportlöpning

Idag var det spinning för fulla slanten! Oj vad skönt det känndes. Jag har inte haft möjlighet att träna spinning på länge pga av för mycket arbete och förkylning men det gick förvånansvärd bra. Jag försökte ställa in cykeln så som racern är inställd för att träna ryggen och nacken.

Igår tränade jag igen med Linnéaniterna. Även det var ett tag sedan. Lyckades pricka ett distanspass, 10 km: Söder runt. Det var helt fantastiskt väder och temperaturen var perfekt. Efter en alldeles för fort uppvärmning (5-5.30 fart) började vi passet i skön 5.30 - 5.50 fart. Till en början flöt det på bra men sedan kom hållet igen. Smygande i början och så gick det över med lite avslappning men sen högg det till, fick stanna. Efter några sekunder släppte det och jag försökte komma ifatt de andra. Sen högg det till igen, fick stanna igen. Och så höll det på i några kilometrar. Hade jag haft mitt sl-kort med mig så hade jag säkert gett upp och åkt bus hem till Zinken. Men nu var det bara att härda ut. Jag bestämde mig för 7-farten för att inte tappa anslutning totalt och vid Münchenbryggeriets backe fanns som tur 2 tjejer som gick, då fick man lite sällskap. Och då hade även smärtorna i sidan släppt. Vad ledsen jag var över passet och att det var över när det inte ens hade börjat ordentligt. Hur ska det gå i fortsättningen?

Ikväll finns det goda chanser för en lätt distansrunda. Ska hämta hunden hos våra vänner och kanske då springa hem med henne? Åtminstone någon mil eller så. I lugn fart får jag känna efter hur det går med hållet. Vad kan det bero på???

tisdag 19 april 2011

Klassikertankar

Klassikertankar har jag haft sedan jag träffade en tjej under förra årets TSM träning för halvmaran som höll på att genomföra en tjejklassiker. Det är alltså inga helt nya tokiga tankar i mitt liv. Min familj ser på mig ibland som om jag vore helt galen. Varför just allt detta just nu??? frågar dom sig. Du har aldrig varit så förut, aldrig velat springa marathon förut, aldrig velat tävlingscykla. Varför?

Men är det verkligen så konstigt? Jag är definivt inte ensam om denna utveckling, träffar på många som hela tiden vidgar sina horisonter, satsar på nya mål, springer snabbare, längre, byter träningsform. Jag har i princip alltid tränat i mitt liv, alltid hållit på med nånting. När jag var ung så provade jag på en massa av idrotter, var med i bordtennisklubb, konståkning, simmade i klubb i många år, spelade tennis och red fram till gymnasietiden. När högskolan började så hade man ont om pengar och började med det som kostade minst: löpning. Det var ju aldrig en helhjärtat satsning som idag men visst knöt jag på mig skorna och sprang i Berlin Tiergarten på kvällar och helger. När man började jobba vid sidan om studierna så skaffade jag gymkort och började lyfta skrot någon eller några gånger i veckan. Löpningen eller joggningen - som det hete då - fanns ju alltid, efter Berlintiden längs med Lübecks kanaler.

Nu när alla är så hälsomedvetna, motionslopp anordnas för den vanliga motionären, träningsläger, etc, är det inte så svårt att bli biten och att satsa ordentligt. Vem har då inte lekt med klassikertanken?

Att genomföra en Helklassiker är inte bara stentufft utan även kostsamt. Prylar ska handlas, eventuellt ska det åkas iväg för skidträning om snön lyser med sin frånvaro, resor till olika delar av landet ska organiseras när det blir tävlingsdags. När det gäller prylar så har det ny öppnats några möjligheter för mig: för ca 2 veckor sedan köpte jag min första cykel sedan länge, en Crescent MTB som är ca 10 år gammal. Jag fick 2 likadana (en medium och en large) för 2500:- Helt ok pris för 2 cyklar i mycket bra skick. Det går bra att pendla på dessa cyklar och åka till släkten, att ha hunden bredvid. Men det fungerar ju inte att genomföra lopp eller långdistans cykling med en MTB, man kommer ingenstans och så sitter man faktiskt inte alls lika bra på en MTB som på en racer har jag upptäckt! Nu hittade en kollega denna fina cykel åt mig:


Det italienska märket Bianchi är känd för sina fina racercyklar. Det är en Damracer "Bianchi Dama" från 2009. Har gått drygt 150 mil. Växlarna är Shimano Tiagra, fram och bakgaffeln av carbon, resten av ramen är aluminium. Ramstorlek: 53, jag är 175 lång. Det fungerar bra. SPD-pedaler ingår, likaså 2 flaskhållare av carbon och en färddator. Cykeln har 3 framdrev och 8 bak, dvs 24 växlar. Hon som har kört på cykeln blev gravid 2 ggr i rad och vill nu sälja den för 6500:- Nypris var ca 12000:- Den är i mycket bra skick, ser exakt ut som på bilden. Jag kommer slå till vilket betyder att

Jag ska genomföra EN SVENSK KLASSIKER!

Det finns en fundering på om jag ska starta redan nu till Lidingöloppet eller om jag ska börja med Öppet Spår. Och JA! Det blir en helklassiker! MarathonMia har ju börjat med en klassiker och kört öppet spår med endast 7 mil i skidbenen (mindre än jag). Kan hon, kan jag ;-) Så tänker jag! (Fast hon är ju en tuffing...)

Lidingöloppet blir det nog i alla fall. Istället för Stockholm Halvmarathon. Jag hade gärna velat genomföra Halvmaran särskild med tanke på att jag inte kunde vara med förra året. Men Lidingöloppet är en större utmaning och ligger dessutom 1 vecka senare än halvmaran, vilket betyder något längre återhämtning efter vår vandring upp mot Keb. Bergsbestigning kan inte heller vara fel förberedelse inför Lidingöloppet ;-) Fast nu när jag tänker efter och skriver upp mina tankar så inser jag att en bättre och säkrare start för Klassikern är Öppet Spår - händer något på vandringen så är det ju kört!

Dåså! Annette springer, cyklar, simmar och åker långd!

måndag 18 april 2011

1:a varvet av Stockholm Marathon



Första varvet ska exakt vara 16,6 km. Bild lånat från StockholmMarathon.se
 
I lördags sprang jag första varvet av Stockholm Marathon-banan, 17 km. Det var roligt att känna på banan när det var lugnt.

Efter Västerbron väntade Mia på mig och så sprang vi sista biten ihop. Det var otroligt roligt att träffa henne. Jag hade liksom något att se framemot.


MarathonMia alltid pigg och glad (i alla fall när jag träffar henne) :)
 Västerbron är faktiskt tuffare än jag anade. Jag trodde att de flesta överdrev men för någon som är medeltränat som jag så är bron inget att leka med. Särskild inte under andra varvet. Den första branta stigningen sker redan när man kommer till slutet av Södermälarstrand. Man svänger mot höger och det är kanske den brantaste backen av hela banan? Sedan lutar det ju svagt uppåt mot banans högsta punkt, alltså en långbacke. Sedan kommer sista stigningen mot krönet. Efter det väntar en lång och skön nedförsbacke mot Rålambshovparken.

Det tog totalt 1,55 h och gick tungt.... Tempot var väl något för högt stundtals, både när jag började själv och när jag träffade Mia. Det var kanske därför jag fick håll åter och åter igen?

Ett inte helt ok formbesked inför maran. Men ett roligt pass med utmärkt sällskap!

tisdag 12 april 2011

Insatsen söker oss...


...inte vi insatsen. Så står det på en av Dag Hammarskjölds meditationsstenar längs Kungsleden. Livet är en konstant "struggle" - kamp. Vi vill så mycket, planerar så mycket. Sedan händer det något och så kastas allt omkull. Händelsen kan vara av stor natur eller små, som en liten förkylning.

I dagarna kom mitt startbevis för Stockholm Marathon. Det gjorde mig lycklig och gav tillbaka motivationen:

- Torsdagens TSM-träning fick jag ställa in pga arbetet men styrketräning blev det på lunchen.
- Fredag: Transportlöpning på ca 8 km.
- Lördag: Transportlöpning och cykling i vardera ca 6 km.
- Söndag: Transportlöpning på 12 km och cykling på 6.
- Måndag: Transportlöpning på ca 7 km. 
- Idag tävlade jag med maken i Huddinge bordtennis familjedubbel och herrsingel. I familjedubbeln kom vi 4:a utav 5 och herrsingeln förlorade jag medan maken vann (9 deltagare) haha. Jag behövde helt enkelt en ego-boost och sprang en snabb 5 kms-runda i tröskelfart. Kändes genast bättre.

Även om det känns lite så som om jag har övergett programmet så känner jag mig ändå på spåret igen. Allt kretsar kring Maran just nu. Jag äter LCHF (och mår super!), dricker mycket vatten, mindre och mindre vin. Försöker sova mycket. Går mentalt igenom sträckan, vill gärna springa första och andra varvet på någon av långpassen. Men jag har även mentalt lekt med tanken vad som skulle hända om man skulle bli sjuk inför loppet. Det skulle bli en enorm besvikelse. Men som jag så ofta sa under vandringen på Dag Hammarskjölds Pilgrimsled:

Det är vägen som är målet.

Eller så instämmer jag i hans ord:

Insatsen söker oss inte vi insatsen.

torsdag 7 april 2011

Mjuk träningsstart

Idag har jag åtminstone fått en del av min identitet tillbaka. Och en del av min rutin. På torsdagar är det body pump och som tur var gick det bra att smita iväg under lunchen, ifrån alla möten och förpliktelser. Energin är inte tillbaka ännu och det blev inga tunga vikter direkt. Jag drack mycket under passet, var ofta tvungen att stanna upp för att jag blev snurrig och det blev svart framför ögonen. Man är inte helt frisk ännu trots allt.

Det som jobbet inte krävde under lunchen krävde den på eftermiddagen. Jag kom inte iväg 15.30 för att hinna till stan i god tid till TSM-träningen. Tanken var då att ta sig ut på egen hand, åtminstone en kort, mjuk runda. Men icke. Hemma luktade det nystekt bacon - Daniel hade lagat en cesarsallad som han höll på att dyka upp. Och efter maten känner knappt någon för att ta på sig skorna. Viljan räckte inte idag. Men det var kanske lika bra med tanke på min hälsa just nu.

Kommer formen någonsin tillbaka? Kommer jag någonsin känna mig som en marathonlöpare igen? För så kände jag mig under de senaste veckorna! (Innan jag blev sjuk i varje fall...). Finns det hopp?

onsdag 6 april 2011

Helt borta...

... från allt. Så känns det just nu. Har fortfarande inte vågat mig ut. Fastän jag tror att det inte är någon fara längre med förkylningen. Men tröttheten i kroppen, en rinnande näsa, slem i halsen, huvudvärken har gjort att jag hellre hoppat över ett löppass.

Men imorgon, imorgon vill jag verkligen vara med på TSM-träningen. I vissa ögonblick så kicklas det i benen. I andra så vill jag lägga ner hela löparkarriären. Nej - så illa är det inte faktiskt. Men nu har jag inte sprungit i ca 1,5 veckor och det känns som en evighet. Helt otroligt. Man känner sig knappt igen på bilder som är tagna bara några veckor tidigare, Annette med löparkläder och ryggsäck efter 18 km. Var det verkligen jag?

Hoppas jag kommer in i spiriten igen. Längtar verkligen efter den dära sköna utpumpade känslan, "flygande" ben. Hoppas att jag har lite mer att berätta imorgon kväll.

fredag 1 april 2011

Förkylning dag 7: ljusglimt?

Man låter ju fortfarande förkyld, näsan rinner fortfarande då och då och slemklumpar sätter sig fortfarande i halsen. Och visst skulle man inte tillåta sig att springa milen direkt. Men ska man våga att prova på en kortare runda imorgon, lördag? Ett litet testlopp på kanske 3,5 - 4 km? Det "kliar" i benen, ivern är tillbaka, suget finns. Hur känns det? Känn efter. Vet ej. Jo, bra, antar jag? Nja, kanske lite ansträngd uppför trapporna men så konstigt är det kanske inte, har inte tränat så värst mycket efter Portugal ju - vilat helt en vecka.

Någon trevlig kollega har lagt ut ett par tidningar på toaletten :) Bland dem fanns en hälsotidning med en artikel om Charlotte Kalla, hennes träning, hur hon håller sig frisk. En allsidig kost, noggrann handhygien och fuktiga slemhinnor är hennes recept. Jag kanske vill addera god sömn och lite etanol till recepten. Bra tankar i alla fall. Jag har ju blivit mycket nojjig med att bli smittat. Har aldrig tidigare brytt mig - tvärtom så har jag tyckt att man i Sverige överdriver. Men nu när man inte har råd att bli sjuk så ser man annorlunda på saker och ting. Jag vill helst undvika alla folksamlingar, vill inte kramas så gärna, inte skaka handen. Varför har inte vi här i Europa sådana mun/nässkydd som man har i Asien? En sådan skulle jag gärna vilja använda innan en tävling. Hoppas min närmaste omgivning accepterar att jag drar mig lite tillbaka i majmånad. Ska försöka applicera ovan nämnd recept också.

Och så får man tänka som Kalla: det finns värre än en förlorat (missat) tävling.