måndag 15 augusti 2011

Fjällräven Classic 2011 på silvertid


Då var det gjort, hunden Heidi och jag gick Fjällräven Classic på 3,5 dagar, 82 timmar. Det var en pers men en otrolig känsla att komma in i mål med alla jubelrop. Kunde inte undvika att fälla en tår.

Vi landade i Kiruna, fredag under förmiddagen och fick skjuts till Camp Ripan i Kiruna, Fjällräven Classics samlingspunkt. Där checkade alla in, fick mat, gas, information och kunde handla det sista hos Naturkompaniet. Väderrapporten förutspådde inget fint väder. Då kom det sig att en duktig säljare på Naturkompaniet sålde en värmelykta till mig, den skulle värma upp tältet och avlägsna fukten i tältet. Måste säga att det var en kanon investering.


Ovan: Primus Micron Lantern, håller tältet torrt och varmt. Foto lånat från Naturkompaniet.
Nedan: Heidi vid incheckningen, Camp Ripan.

Vi startade lördag morgon kl. 9 i Nikkaluokta och tältet skulle slås upp vid Kebnekaise fjällstation. En etapp på 19 km. Dag 2 skulle gå från Keb till Sälka, 27,5 km. Dag 3 Sälka - Alesjaure, 26,5 km och dag 4 Alesjaure - Abisko, 35 km, den längsta etappen.

DAG 1
Ryggan vägdes i Nikkaluokta: 16 kg. Starten var trångt och roligt. Alla var laddade. Tempot var högt, man ville komma fram.
Första lunchen med det nya köket gick alldeles utmärkt, Heidi passade på att ta en liten tupplur.






Redan vid 14:30 var vi framme vid Kebnekaise fjällstation och fick vår första stämpel i Vandringspasset. Solen sken och vi pausade 1 timme, samtalade med andra. Men skulle vi redan slå upp tältet? Jag blev inspirerat av många andra som skulle ta sig vidare till Singi.
Kebnekaise fjällstation

Vi hade inga riktiga planer om vi skulle komma fram enda till Singi eller slå upp tältet mittemellan. Det började mulna på och till slut började regnet komma. Det blåste även ganska kraftigt. "Bakom nästa kullen måste stugorna synas", "bakom nästa hörnet syns säkert Singi". Så tänkte jag hela tiden och körde på. Drack knappt, åt inget, pausade inte. De sista kilometrarna var otroligt tuffa och jag var bara en skugga av migsjälv. Heidi såg också trött ut men ville alltid vidare. Vi fick draghjälp av diverse medvandrare när vi till slut nådde Singi vid 8-tiden måste det ha varit. Jag mådde illa, var helt slut och tydligen uttorkat. Fick vätskeersättning och en tunnbrödsrulle med renkött av funktionärerna. Det regnade och blåste fortfarande. Roligt, nu skulle man orka slå upp tältet. En trevlig schweizisk tjej skulle hjälpa mig, jag sa åt henne att jag skulle hitta henne, hon kunde gå före, det var ju så kallt. Men sen hittade jag inte henne och orkade inte heller leta. Jag tog den första bästa tältplatsen och fick hjälp av en herre med att fästa linorna på stenar. Det var inte lätt att få upp tältet själv, grinade och frågade migsjälv vad jag egentligen höll på med. Heidi satt blöt på marken och darrade. Stackarn. Sen föll vi bara in i sovsäcken och genomgick vår första, kalla och blåsiga natt i fjällen.
Efter Kebnekaise

Mot Singi, det mulnar på...

Singi, dag 2, blåsig och småfuktig...

Singistugorna

DAG 2
Dag 2 började med mycket blåsigt väder men vi hade tur, det regnade inte. Heidi ville iväg, det var ju inte roligt att sitta stilla och frysa. Den första etappen gick till Sälka dit vi kom vid 14-tiden. Dagbokanteckningar: "Regn, solksken, svett, kyla - allt. Sälka är fint som alltid. Det bjuds på kakor och kaffe." Jag vilade ca 1 timme i Sälka innan vi gick vidare mot Tjäktja.

Skulle vi orka gå över passet eller slå upp tältet innan passet? Nej, vi slåg upp tältet vid sjön/jåkken innan passet. Redan 2 tält var uppsatta och fler blev det under kvällen. Tältplatsen var otroligt vackert och Heidi njöd av några minuters fri utgång, rullade runt i riset och kutade över ängarna. Måsarna skrek, vattnet porlade. Fin stämning med lite sol och duggregn. Jag lyckades också sätta upp min vämelykta och det blev riktigt mysigt i tältet med värmen, en kopp te och lite cognac. Vilket härligt liv...




DAG 3
Natten var dock mindre angenämt: min fantasi började blomma för fullt och jag hörde vargar utanför tältet som var ute efter Heidi. Stoppade Heidi alltmer in i min sovsäck för att dölja hennes ljuvliga doft. Hon märkte inget och sov igenom hela "tragedin" medan jag kallsvettades av rädsla :) Inga spår av vargar nästa morgon, däremot regnade det igen och vi var tvungna att packa in tältet blöt. (Vargskrönorna kom från mina arbetskollegor som försökte intala mig att jag måste skydda mig från vargar och björnar!)

Nästa etapp gick över Tjäktjapasset, Kungsledens högsta punkt mot checkpoint "Tjäktja" som man hade satt upp någon kilometer efter Tjäktjastugan. På detta vis slipper man att gå fram och tillbaka till stugorna som ligger lite vid sidan av stigen. Jag hade varit mest bekymrat över alla stenar för Heidis skull men hon klarade både stenarna och passet galant! Jag hade det mera kämpigt, ryggan var tyngre än i fjolår, stigningen brantare eftersom vi kom från andra hållet nu.
Stenar, stenar, stenar.

Duktig vovve!
Efter Tjäktja följer bara nöjet - ända in till mål! Stigen skulle bli mindre besvärlig och landskapet blir bara ännu finare. Dagbokanteckningar: "Tjäktja - Alesjaure: blåsigt som bara den. Förkylningen börjar ta över." Ja, just det, tror att jag blev förskyld efter Singi.

Vi kommer fram till Alesjaure - favvostugan - vid 17-tiden. Helt perfekt. De flesta tältplatser är fortfarande lediga innan alla guldaspiranter kommer till checkpointen (guld görs vanligtvis med lägerplats i Singi och Alesjaure). Jag väger ryggan: 14,5 kg. För 120 spän kan man köpa Souvaskebab och sitta vid en mysig brasa. Jag förbereder mig för att gå ner med Heids men på vägen dit säger några att det inte var värd det och så struntar vi i det. Det blir mackor istället och en Snickers och kaffe som jag köper i stugkaffeet för dyra pengar. (Senare hör jag dock av några tyska att kebaben smakade super, man ska nog inte lyssna på andra alltför mycket.) Tände värmelyktan igen och skapade min egen bastu i tältet. Dagbokanteckningar: "Supertrevlig stuga. Hade varit kul med bastu men dambastu kl 16-17 hanns inte med. Träffar Kim igen. Så trevligt. Heids trött. Ska lägga mig tidigt och går upp tidigt. Gult snor."

DAG 4
Vaknar kl. 5 till en fantastisk fin morgon. Hela morgonproceduren med frukost, toalett, tält, ryggan tar 2,5 timmar och jag kommer inte iväg förrän 7.30. Ändå tillräckligt tidigt för att kunna njuta av stillheten, de flesta hade inte ens vaknat.
Blick från Alesjaure stugorna.
Denna sista etappen skulle bli längre än dag 1 och dag 1 var ju ingen höjdare. Nu planerade jag in många pauser, dricka och äta mycket. Jag hade laddad med en halv liter resorb på morgonen och fyllt alla sidofack med mackor och godis. Är Alesjaure min favoritstuga så är etappen Alesjaure - Abiskojaure (Kieron) min favoritetapp. Här får man verkligen ett storslaget intryck av fjällen, viddarna. Första planen var att pausa vid bryggan (förra året åt vi lunch där) men jag var fortfarande mycket pigg och nådde bryggan väldigt tidigt. Jag stannade bara en kort stund för minnernas skull, för att sedan gå vidare direkt.

Bryggan mellan Abiskojaure och Alesjaure under vår vandring 2010. Snö då, solsken och "sommar"värme nu.

Helt plötsligt höjde Heidi nosen in i vinden, ställde sig på bakbenen. Jag tittade åt samma håll och upptäckte 2 stora flockar renar i dalen, säkert 100 stycken. Vilket vackert syn! Samtidigt upptäckte jag några halvmogna hjortran vid vägen. Hjortronknaprandes tittade jag på renarna, tårar i ögonen. Vilken lycka!
Tuff fjällvovve.

Efter renstängslet kommer en av de tuffare avsnitten på Dag Hammarsköldsväg norrut: när man är sådär riktigt trött får man kämpa sig över ett stort stenfält (små stenar förvisso) utan tillgång till vatten och vindskydd. Vristerna och knäna ställdes inför ett tufft prov. Man rundar Garddenvarri och når björkskogen. Stigen blir lite behagligare igen. Därifrån följer en brant nedförsstigning som kräver det sista av knäna. Vi når Kieron checkpointen och blir välkomnat med pannkakor :) Checkpointen ligger så otroligt vackert inbäddad i björkskogen så att vi är tvungna att ta en längre paus på 1,5 timmar. Vi vilar på mjukt ris (utan fästingar). Dagbokanteckningar: "Fruktansvärd många stenar. Blev sträng med Heidi, hon drog mycket. Släppte henne lite, gick så mycket bättre. Checkpointen supertrevligt, pannkakor. Jobbig nedstigning - ont i knäna. Heidi pigg o glad."

Den sista biten från Kieron till Abisko/målet  (17 km) skulle bli lätt som en plätt. Och det blev det också. Solen var nu framme helt o hållet. Stigen var relativt lättgången. Det var varmt, ofta vindstilla och doftade skog. Dagbokanteckningar: "Mycket trevlig o lättgången etapp. Dock längre än man tror. Fick sällskap av tysk kille från Berlin/Bochum. Målgången fantastisk, grinade något. Problem med Heidi och rummen. Heidi hur pigg som helst, drog mig in i mål men somnade sen med huvudet i matpåse. God öl och souvas."




Målgången

Äntligen i målet. Är så stolt över oss 2!

Ska jag göra om detta? Det är klart jag ska! Det var en fantastisk resa och en häftig erfarenhet. 3,5 dagar är kanske lagom såhär i efterhand. Visserligen lite stressat men åt andra sidan: vem vill sova längre än nödvändig i tält, särskild när det blåser, regnar och är kallt?

7 kommentarer:

  1. söta söta vovven då!!!

    SvaraRadera
  2. Jo, hon är det sötaste som finns! Allt var lätt som en plätt för henne och hon tyckte att det var jättekul, pep för fullt när det inte gick vidare. På nätterna stoppade jag in henne i min sovsäck, bredvid mig. Så värmde vi varandra. Hon sov som en stock! Hon ska med nästa år igen!
    /Annette

    SvaraRadera
  3. Grattis Annette! Fantastisk prestation och bra beskrivet. Fina bilder! Duktigt av Heidi också. Hälsningar Hasse

    SvaraRadera
  4. Tack Hasse :)
    /Annette

    SvaraRadera
  5. Grattis! Kul att få läsa andras upplevelse av loppet. Så imponerad av alla hundar som går. Det är ju trixig terräng emellanåt.

    SvaraRadera
  6. Ja, terrängen är knepig. Men jag upplevde att de små hundarna hade det lättare än de stora. Inga problem för min Heidi i alla fall. Gick du i år?
    /Annette

    SvaraRadera
  7. Ah, såg nu att du gick. Härligt. Grattis! Ska läsa din berättelse. Ska bli spännande.
    /Annette

    SvaraRadera