Veckans bloggläsare!

Skärmdump från SvD Maratonbloggen.

Är det detta som händer när man är borta några dagar och missar att läsa sina bloggar? :D Roligt. Jag är veckans bloggläsare på Petras Maratonblogg.

Vandringsbilder på facebook

Nu är några bilder från vår vandring på Kungsleden upplagda på facebook. Logga in och begär en friend request för att titta på bilderna. Här ett litet smakprov :-)

Frukost i Alesjaure.

Upp mot berget Tjäktjatjåkka, vid Tjäktjastugan.

Stefan på sydtoppen, Kebnekaise.

Förkylning dag 2

En oanvänd, ledsen klädpåse.... Foto: privat

Det verkar så som om en ordentlig förkylning har passerat mig utan att göra ett uppehåll. Puh! Har fortfarande ont i halsen och nån svag hosta har också bubblat upp men kroppens värk, den rinnande näsan och nysningarna finns inte kvar. Näsan känns något täppt men det var allt. Nu gäller det att inte ha för brottom och springa ut i spåret igen för tidigt. Men det är ack så svårt...

Går man ut med hunden så springer både snabba killar och tjejer samt lugna joggare förbi en. Oh, vad det sprättar i benen. Kände mig ju så starkt i torsdags när jag prövade på en kort 3 kilometersslinga. Vandringen har gett/stärkt den en o annan muskel!

Imorgon blir det ytterligare en vilodag oavsett känslan. På tisdag får jag se. Hade tänkt mig att pröva på träningarna med Linnéa IF på tisdagar och torsdagar. Man får vara med om man kan springa milen - så bra så. Jag hade ju så otroligt kul när jag sprang med TSM men tyvärr fortsätter TSM inför maran på söndag mornar och då sitter jag som trogen krist i kyrkan :-)

Nu kommer snart Hässelbyloppet där jag troligtvis får sällskap av min svägerska Johanna som förlorade ett vad. Det är sista målet för säsongen, o så får man vara duktig o träna flitigt inför Stockholm Maran.

Höstmys: levande ljus, en kopp te och arbetet med vandringsberättelsen. Foto: privat

Förkylning - ingen halvmara

Har varit befriat från förkylningar hela våren och sommaren men nu kom den till slut! Så passande - precis lagom till halvmaran, årets mål :-( Men vad ska man göra, att springa 2 mil med snorig näsa och värk i hela kroppen är ingen vidare idé. Inte värt att riskera hälsan och kanske till och med livet? Det kommer flera halvmaror.

Lite tröstande dock att läsa om flera som har varit tvungna att hoppa över halvmaran pga förkylning. Bland annat maratonbloggerskan Petra Månström. Krya på er allihopa!

Vandringen i fjällen tog slut i onsdags och var minst sagt fantastiskt! En utförlig beskrivning med bilder är på g och kommer så småningom att dyka upp här.

Kort backe

Trots några kvarstående oroligheter i magen åkte jag ut med Heidi för ett backpass. Tänkte, det får går i sin takt, kanske bra för magen att kroppen får röra på sig lite?

Joggade iväg till Ågestas "mördarbacke" som är en brant backe efter ca 1,5 km in på både 3,3 och 6 km-slingan. Efter lite löpskolning skulle den springas uppåt i rask takt och nedåt skulle kroppen återhämtas för ytterligare en rask rush. Jag måste även träna nedförs backe - tänkte jag och la in några långsamma nedförsjogg. Så höll jag på, med Heidi som draghjälp, i 15 minuter.

Det är klart lättare att springa backpass i grupp eller med någon kompis. Nu var ju Heidi med vilket faktiskt hjälpte lite gran :-) Även spykänslan infann sig till slut - haha.

När jag skulle stretcha så blev jag plötsligt attackerat av en hel armé mygg. Dessa rackare verkar ta sista chansen i akt och suger på allt som kommer i deras väg. Räknade hela 11 myggbett på vaden!

Magen kändes bra efteråt. Framåt kvällen fick jag lite problem igen. Undrar vad det beror på? Hoppas det inte håller i sig och jag får problem under vandringen.


Backigt pass i Ågesta. Skärmdump Garmin Connect.

Distans: 4.11 km
Tid: 33:18 min
Medelfart: 8.06 min/km
Maxfart: 4.18 min/km

Vandringsförberedelser

Nu är det snart dags för vår Kungsleden - vandring. Närmare bestämt: 2 dagar kvar! Under sista veckan har det skett en del förberedelser:

Fredag, 20 augusti kom då våra vänner Daniel och Lydia till oss. Daniel kallar vi även för D2 eftersom min mann ju också heter Daniel (D1). De skulle påbörja sin vandring på efterföljande tisdag åt motsatt håll och möta upp oss i början av vår vandring, kanske Alesjaure? De övernattade hos oss över helgen och skulle ta tåget norrut veckan därpå.

Lördag, 21 augusti åkte D2, Lydia och jag in till stan för att inhandla det sista på Naturkompaniet och Alewalds. Det var rea på bägge ställen och det blev det en och andra för oss: köpte bl.a. softshell löparjackor till D1 och mig från Haglöws som var nedsatt i pris. Mycket bra för att hålla bort vinden när det inte är så värst kallt.

Måndag, 22 augusti gav D2 och Lydia sig iväg med ryggsäckar som vägde 23 respektive 21 kg!!! Visserligen skulle de tälta och hade all mat med sig och vandringen skulle gå över 10 dagar men det var mycket att bära!

På kvällen vart vi bjudna hem till Jan och Zenitha för en sista genomgång av packningen och maten. Zenitha bjöd på goooood sovas med potatismos, kantareller och lingon tror jag det var. Och så blev det även hjortronparfait samt en marängtårta som Abbi hade bakat! Gotti gotti!

Vi tittade på bilderna från brödrarna Segerbergs samt pappa Segerbergs vandring för 2 år sedan. Zenitha hade tidigare satt upp bilderna på en vägg som nu permanent och med belysning står i deras gästrum. Mycket stiligt och fint!

Vi bestämde oss (i alla fall preliminärt) för den något längre men mindre krävande Västra Leden uppför Kebnekaise. Matinköpet fördelades bland de fyra av oss, men så mycket ska vi inte ha med oss. En stor del inhandlas på vägen.

Vandringsgänget Jan, Annette, Daniel och Stefan. Vittne: Nathalie. Foto: Zenitha Segerberg

Kvällens värd Zenitha (till vänster) lagade en förträfflig norrländsk middag! Foto: Jan Segerberg

Under veckan inhandlade Daniel och jag fler saker som saknades och så provpackade vi allt.

Fredag, 27 augusti åkte vi ut till paradiset och gick Brinkslingan, 10 km. Min ryggsäck vägde då ca 9 kg. Då saknades några små grejer som tex min handduk. Jag tror jag hamnar på rund 10 kg totalt. Förutom alla mygg gick det bra. En lunchrast vid sjön med en liten klunk cognac avrundade utflykten på ett fint sätt.

Daniel vid lilla sjön "Trehörningen" i Paradiset (del av Sörmlandsleden). Foto: privat

Söndag, 29 augusti kom ett samtal från Kiruna sjukhuset. Det var D2 som hade haft stora problem med knäet och hade blivit tvungen att avbryta vandringen med ett helikopterflyg till Kiruna akuten. Så tråkigt. Läkarna tippar på en inflammation. Vi får se.

Nu, måndag 30 augusti ska det tvättas och ordnas med det sista. Imorgon blir det packning!

Veckans träning

När man har semester så blir det andra rutiner... har blivit lite latare med bloggandet. Här kommer alltså en sammanfattning av den gångna veckans träning. (Ni får ursäkta radbrytningen men jag får bara inte till det?)

Lördag 21 augusti: Kortis med vovven

Kände starkt för en mer avslappnat jogg-runda med lill-vovven Heidi på morgonen. Efter en kort kiss-runda drog vi iväg på min vanliga dryg 5km-slinga rund kvarteret. Medelhastigheten blev 6.55. Det gick mycket bra för Heidi och hon verkade tycka att det var roligt.

4,85 km i Kynäs (Huddinge). Skärmdump från Garmin Connect.

Hon hade en del energi kvar och försökte få igång mig till lek under stretchingen :-) Det var precis lagom för en lördag morgon och ska definitivt göras om!

Distans: 4.85 km

Tid: 33:37 min

Medelfart: 6.55 min/km

Maxfart: 4.24 min/km

Söndag 22 augusti: Långdistans

På söndan var det dags igen för långpasset. Jag måste säga att Midnattsloppets ansträngning tog mer på kroppen än jag trodde. Jag kände fortfarande av låret och vaden. Nu såhär i efterhand tror jag att jag borde ha tagit det något lugnare på nedförsbackarna. Det är där benen tog stryk. Med det i bakhuvudet drog jag alltså iväg mot Ågesta. 19 km skulle det bli enligt programmet. Skulle jag klara av det? Jag tog det otroligt lugnt och kände varenda steg jag tog. Skulle jag bryta och vila istället? Eller bara ta en kortare runda? Kanske skippa 3,3 km-varvet i Ågesta? Redan efter 6 km var jag tvungen att lägga in lite gång. Och det ångrade jag efteråt!!! Jag har alltid så otroligt svårt att få igång benen igen efter en period med gång. För mig fungerar det mycket bättre att jogga lätt.

När jag väl kom till Ågesta hade jag fortfarande inte bestämt mig om jag skulle ta 3 km-varvet eller ej. Men som jag så ofta säga till mina kompisar: tänk inte - bara gör. Så gjorde jag också nu och bara sprang in mot spåret. Det var sent och spåret var redan belyst. Träffade på några tappra stackare som kämpade sig rund.

Nåväl, det gick ju ganska bra ändå! Efter 2.14 h var jag tillbaka och kunde konstatera att benen mådde bättre än efter förra söndagens långpass. Nån sorts "vägg" hade jag visserligen redan upplevt vid 6 km men that was it. Hade till och med ork kvar för en liten tempohöjning på slutet.

Denna gång hade jag inget energigel med mig men provade Gatorade som vi ju ska få under halvmaran. Det gick mycket bra! Jag hade inga problem att dricka sportdryck under passet och så gav det energi också. Kände inte heller att jag behövde ha något annat "ätbart" med mig.

Distans: 19.07 km

Tid: 2.14 h

Medelfart: 7.02 min/km

Maxfart: 4.38 min/km

Torsdag 26 augusti: Styrketräning samt 40 sekunders intervaller med TSM

Började dagen med ett styrkepass på gymmet. Vaden, utfall, rygg, lite axlar och biceps. Ett lugnt pass där det gällde att komma igång igen utan att dra på sig träningsvärk.

Oh.... så var det dags för min sista TSM-träning. Snyfff.... Jag är ju på vandrande fot nästa torsdag och sen blir det inga fler träningspass med TSM före halvmaran.

Vi joggade iväg till Gärdet där vi skulle springa 8 korta intervaller à 40 sekunder. 9 blev det eftersom Ewa misstog sig med tiden :D Det gick otroligt bra för hela gruppen och vi lyckades hålla ett tempo som var över 4.40, vilket var måltempot. Intervallerna för min del hamnade under 4.20. Superglad och nöjd!

Distans: 7.5 km

Maxfart: 3.23 min/km

Antal intervaller à 40 sekunder: 9

Fredag 27 augusti: Pilates

Det var längesen jag tränade pilates. Ett trevligt pass med fokus på andning och bålstyrkan. Även låren tränades. Det kanske kan bli ett permanent pass i veckoschemat? Kl. 7.00 på morgonen, då hinner man med ett löppass på kvällen också ;-)

Lördag 28 augusti: Hellasgården med Lisa och Heidi

Såväl på utsidan.se som på jogg.se har jag efterlyst träningskompisar för tjejklassikern. O så träffade jag Lisa som har samma intresser som jag: hund, löpning, skidor, inga barn - hehe. Jag är inte riktig van vid att ha sällskap under mina löppass, så visst var man lite nervöst hur det skulle gå. Samtidigt kände jag mig inte 100 pigg, jag hade åkt rund i Stockholm i högklackat skor och lång konsertklänning och spelat tvärflöjt på festival och utställning hela lördagen (annan historie). Men kul skulle det bli! Och kul blev det! Lisa började med att säga att om jag kände hon var för långsamt för mig så gick det jättebra om jag drar iväg. Men det var hon som drog mig istället. 10 km-slingan på Hellasgården i Nacka är mycket backigt och går genom terräng. Jag hade aldrig kämpat mig igenom så pass hårt som vi gjorde om jag hade sprungit själv. Ett stort TACK till Lisa alltså.

Jag hoppas hon vill springa igen med mig ;-) Jag behöver nån som är bättre än vad jag är, som drar mig lite och pushar lite. Vi får se... En riktig rolig runda i alla fall som kan rekommenderas starkt.

För Heidi gick det superbra. Hon hade aldrig sprungit med mig 10 km men det var inga som hest problem för henne. Duktig flicka!

Vad ska man kalla passet för? Backträning? Medelhård långdistans? Terränglöpning? Lidingöloppet-träning? Backigt var det i alla fall. Skärmdump från Garmin Connect.

Distans: 9.95 km

Tid: 1.10 h

Medelfart: 6.56 min/km

Maxfart: 4.09 min/km

Söndag 29 augusti: Långpass? Sjukdom!

Igår skulle det ha blivit ett till långpass på 15 km. Benen hade utan tvekan klarat av det men så blev jag sjuk. Fick magknipa och det enda jag gjorde på hela dagen var att ligga i sängen och be för att det skulle gå över. Idag (måndag) känns det lite bättre och vi får se om jag kan ta mig ut för något pass? Hoppas det...

30-års kris eller bara blivit tokigt?!

Vad är det med mig alltså! Nu har jag kommit igång med löpträningen så pass bra, har stora mål som maran och så räcker inte det? Är det nån 30-års kris på g? "Måste göra det innan jag får barn"-kris? Eller har jag helt enkelt blivit tokigt? Varför vill jag ställa upp på maran och samtidigt tränar för en klassiker? Nja, tjejklassiker alltså. För att börja med. Samtidigt som allt detta så vill man vandra FC, bestiga Island Peak, tränar agility med hunden, blir en bättre christ, en bättre hustru. Nja, ordningen är inte så som det står nu ;-)

Men man frågar sig ju vad som pågår? Har det något med min senaste operation att göra? Jag har hört talas om tjejer som har fått extra energi när dom har tagit bort cystor. Är det det som händer med mig? Någon som har varit med om liknande???

Pratar mycket med min kollega Hasse som är en tok. Han är smal som en sticka, vräker i sig så stora portioner, jag skulle må rejält illa av, cyklar rund 3 mil till jobbet och på kvällen tillbaka... Cyklar överhuvudtaget mycket. Skön kille. Han rekommenderade att göra allt detta innan man skaffar sig familj för sen blir det inte mycket tid över. Tog jag för allvar på hans ord? Söker jag bekräftelse?

Det är inte helt omöjligt att allt rasar ihop som ett kortstack (säger man så?), bloggen stängs och jag hamnar åter i min dvala. Hoppas inte.

Nu är det i alla fall så att jag fyller år snart och som varje år börjar jag funderar över lämpliga presenter under sommarsemestern. Eftersom tjejklassikern ska genomföras så skulle jag så hemskt gärna vilja ha en bra cykel och ett par skidor. Skidor och långfärdsskridsskor ska vi ju i alla fall skaffa detta år. Det har killen min lovat. En cykel då? Eller (allt detta kostar ju en del) skulle man kunna satsa på skidutrustningen först, vintern kommer som bekant före våren. Cykeln kanske kan bli en fin påskpresent?

Finns det inte någon därute i cybervärlden som också tränar för en klassiker? Jag har efterlyst kompisar både på utsidan.se och jogg.se men ingen har nappat ännu...

Visst ser det härligt ut? Bilden härstammar från http://www.ensvenskklassiker.se/ :

Sugen?

Kort backe med TSM

Midnattsloppet tog hårdare på mig än jag trodde och ville. Vänstra benhinnan kände jag av liksom höger höften. Därför blev det vila fram tills igår. I tisdags skulle det egentligen ha blivit 7 km i medelhård fart. Men icke. Vila blev det. Och det kändes fortfarande tungt när jag började jogga iväg med resten av gänget igår. Man känner sig som en 80-åring som har suttit stilla i sin gungstol hela dagen :-)

Nåväl. Det var torsdag. TSM-träning.
Vi värmde upp kroppen i 1 km tills vi mötte en trevlig - brant - backe. Igår ledde tysken Tomas löpskolningen vilket innebar en dubbel så lång sträcka som vanligtvis. Men det kändes bra. Jag tror att jag börjar förstå vitsen med löpskolningen. Eftersom vi bara har 2 träningar kvar med TSM uppmanade han oss att fortsätta med löpskolning ungefär 1 gg/vecka. Det ska jag kanske göra.

Vi hade en gästinstruktör med oss från någon annan, snabbare grupp. En smärt, pigg och till åren kommen kille. Han var en tuffing som det visade sig. Han hade pondus och ingen vågade tala emot honom. Första 2 gångerna vi sprang uppförs backen skulle vi följa exakt hans tempo, vilket var rätt så lågt. Men det gällde att få tekniken rätt: korta, snabba steg, upprätt kropp, andning och bra armsväng. Brister det i tekniken så är det så lätt att skada sig, att snubbla. Sedan gällde det! Uppförs så hård, så snabbt vi kan utan att glömma tekniken. Ingen skulle komma till toppen utan att känna sig rejält utmattat! Nedför: få ned pulsen för en till hård omgång. Allt detta under rund 15 minuter. O så spurtade instruktörerna bredvid oss och pressade oss att ta i lite till, och lite till. Dessutom hejjade (nästan) alla som gick nedförs backen på dom som gick uppförs. J***kla vilken bra stämning det blev!

Nedjogg tillbaka till SATS. Jag hamnade bredvid en kille som hade bytt grupp. Han var tidigare med i 1.40 gruppen men han skulle "varva ner" inför halvmaran. Det är nämligen så att han ska vara farthållare åt "oss", alltså 2.15-farthållare och för att inte dra iväg behövde han vänja sig vid lugnare tempo. En trevlig kille som berättade om alla sina maror, halvmaror, framtidsplaner, träningskompis, grupper, barnvagnar, etc.... det var mest han som pratade, jag kämpade, haha!

Totalt blev distansen 5,29 km med en maxfart på 3.44! Bra kämpat!


Jag räknade aldrig hur många backar jag klarade men det verkade ha blivit 15 gg uppförs. Foto: Skärmdump från Garmin Connect

Nu börjar helgen och vi får se om jag kan ta det medelhårda 7 kilometerspasset imorgon innan det längsta långpasset i programmet väntar: 18 km. Vilket jag i och för sig redan har avverkat. *Stolt flin

Stockholm Midnattsloppet 2010

Loggan: http://www.midnattsloppet.com/

Först och främst vill jag uttrycka min sorg och stor medkänsla för de avlidnas närmaste. För två killar i 26 och 50-års åldern blev detta det sista loppet ja, den sista dagen i deras liv. Jag vet (ännu) inte vad dördsorsaken var men det som hände är förståss tragiskt.

För mig har Midnattsloppet blivit känd för ett trevligt milslopp som bjuder på en stor portion underhållning. Men i och med hög deltagarsiffra är det inget lopp för person bästa. Dessutom är det en backig bana som ställer höga krav på löparen. Lördagens väderförhållanden har varit tuffa med en temperatur på 23 grader och en hög luftfuktighet. Luften stod stilla och det var mycket jobbigt att andas. Nu har ju jag varit bra förberedd men säkert hälften av deltagarna har nog inte varit det. Dessutom har många nog inte förstått hur viktigt det är att ladda med vätska. Att det då blir skadade längs vägen är att förvänta. Att det blir dödsfall var däremot inte att förvänta. Men då vet man ju inte heller vad det berodde på. Mycket tragiskt i alla fall!

Hur gick det då för mig?

Gul vimmel i Runners Corner (Zinkensdams IP) före loppet. Foton: privat

Kl. 22.35 skulle startskottet för min grupp 6 gå. Jag var på plats kl. 20.45, sökte mig till företagstältet. Där fick jag till min överraskning 2 biobiljetter! Jag deponerade min väska där och sökte genast upp toaletten där jag fick köa en lång stund (som vanligt). Tillbaka vid tältet satte jag på mig mina kompressionsstrumpor och tidtagarbandet. Efter lite snack med kollegorna och mera vätska blev jag bara för nervös och gick till startfållan. Klockan var då ca. 21.30. Det fanns redan ett par stycken som hade intagit sina platser. Jag ställde mig längs fram och hoppade nervöst från ena till andra foten. Fick lite små panik för jag blev törstig igen men lyckades styra tankarna mot annat. Tiden gick otroligt fort och helt plötsligt gick första startskottet för elitgruppen (kl. 22.00). Min kompis och vän Ronnie dög upp vid min sida och så blev stämningen på topp!

Före startskottet. Jag med upphöjda armar :) Foto: privat

Rund 22.15 intog funktionärerna sin position framför vår grupp och hela gruppen flyttade sig långsamt framåt mot startlinjen. Det var mycket bra organiserat. Sen gick startskottet. Min taktik var ju att hamna långt fram i gruppen för att få en bra start, utan gång, trängsel m.m. Men det vart helt hysteriskt! Hade ingen av dessa människor tidigare sprungit ett millopp? Eller ett lopp överhuvudtaget? Samtliga omkring mig spurtade förbi som om det gällde livet. Och så blev man ju puttat åt alla håll! Helt galet. Men jag försökte hålla mig till min plan:

- något lugnare start uppför en kort backe i inledningen

- öka i tempot för att ha högt tempo första 5 km

- ta det lugnare andra halvan pga många backar

- öka tempot efter Sofiabacken

- spara till sista backen inför upploppet

- öka under upploppet.

I det stora hela höll väl strategin. Enligt resultatlistan hade jag en 5.37-fart de första 2,5 km. 5 km-gränsen passerade jag vid 29.52 min. Inte illa för ett millopp i den klassen! Vid 7,5 km hade jag 6.49-fart och de sista 2,5 km en 6.32-fart. Snittfarten blev 6.19. Bra, bra. Och det gav en för mig fin placering på 2963 plats med en tid på 63.20 minuter! Jag antar att placeringen gäller enbart tjejer och det var 5731 tjejer som genomförde loppet.

Jag är nöjd med migsjälv och i det stora hela var det ett roligt lopp, för det var ju ett lopp och jag sprang! Men arrangemanget och hur vissa löpare betedde sig var mindre bra. Mycket trängsel på banan, även fula armbågar, en del trillade för det var gropar och det var mörkt. Muggarna och energikakorna tog slut vid målgången så att ingen fick vatten! Däremot var publiken fantastiskt! Vattenslangar, hejja-rop och sjungande killar!

Banan var tuff, många backar varav några, tex vid Sofiakyrkan, var riktigt branta. Jag ville absolut inte gå någon gång men var till slut tvungen de sista metrarana uppför Sofia-backen. En riktig tuffing! Sedan fick man syn på målet ca 600-700 meter före och psykologiskt var även det tufft. Man trodde sig redan framme men fick passa sig för en för tidig spurt. Som tur var så har man ju sin Garmin. Sneglade många gånger på antal kilometrar för att inte för tidigt börja spurta och bränna all krut. Skulle ju vara tråkigt att behöva sakta ner eller gå under upploppet!

Upplevelsen var mycket blandad. Stundtals var det otroligt kul med musik och publiken, stundtals var det påfrestande för att jag blev mycket hungrig, törstig och kissnödig samtidigt. Hade en kort svacka där jag seriöst övervägde att bryta! Dessutom var musiken inte bara upplyftande. Ett band direkt efter Sofiakyrkan spelade så pass högt att många, inklusive mig, var tvungna att hålla för öronen! Undrar vad musikerna trodde av oss?

Vi får se om jag är med nästa år igen. Helhetsintrycket jag fick levde tyvärr inte upp till mina förväntningar. Det var bara för mycket folk och för mycket ståhej.