Vätternrundan - The Afterlife

300 km på 11:09h. Fortfarande helt ofattbart!

Nu är det torsdag, jag sitter med en nyopererad axel och försöker knappa in en text med enbart vänster handen. Men jag är fortfarande euforisk. Sjukhuspersonalen kallade mig igår bara för "cyklisten". "Här ligger cyklisten", "kom, cyklist". (Axeloperationen var planerad och inte pga en cykelolycka, alltså.)

Kan inte fatta och begripa att vi klarade av det. Och på en sådan fin tid! Visserligen har jag fortfarande ont i benen och nu är det träningsvila som gäller pga axeln - fastän jag helst vill stiga på cykeln direkt igen och cykla ett nytt varv runt Siljan på lördag - men jag är fortfarande lycklig över min, vår prestation.

Tänkte på detta med klungcykling. Många jag har pratat med har cyklat själv, har fått bryta, har cyklat långsammare. Och så säger man alltid "ja, men du cyklade ju i klunga, det är ju mycket lättare." Och jag har börjat tänka själv, "ja men det stämmer ju, 11:09 är inte så märkvärdig, jag cyklade ju i klunga, vem som helst klarar det!" Men är det så mycket lättare? Visserligen får man mycket hjälp när det tex blåser så kan man ligga i lä. Man sparar mycket mer krafter. Men tänk på det ni som cyklat själv och kanske tänker i samma banor om detta med klungkörning:

- ingen som skriker åt dig att pausen är över
- ingen som "tvingar" dig att glufsa i dig bullar, banan, blåbärssoppa och saltgurka samtidigt under 2 minuter för att sen skrika på nytt "Annette, skynda dig, kom hit, vi ska vidare"
- du är inte tvungen att - som tjej - sitta kissandes bredvid ett dussin killar och visa din rumpa för ett par hundra andra cyklister som cyklar förbi på vägen
- du kan inte bestämma själv när du vill äta, dricka, det finns en plan för matpauser, dricka och äta på cykel bör du helst inte göra mitt i klungan utan du väntar tills du är sist igen
- så länge du ligger i lä så är allt frid o fröjd men väntar tills du hamnar först och ska dra och hastigheten ligger på 28-30 km/h. Det ÄR tufft.
- du måste alltid vara 100% fokuserad, klungkörning är farlig
- du ser inte mycket av landskapet, du kan inte tillåta dig mycket att titta omkring
- när du är trött och behöver stanna, sträcka på dig så går det inte. En hel klunga som har ett mål kan inte bara stanna för att du är trött, det är bara att bita ihop och vänta på nästa kisspaus
- och sist men inte minst: du ska ju trampa runt själv, ingen som gör jobbet åt dig i alla fall.

Så visst ska jag vara stolt över mina 11 timmar och 9 minuter. Det var ju ändå jag, Annette Garcia, som klarade av dessa 30 mil i denna fantastiska sub12-Farstagrupp och ingen annan :)


Tillägg efter Hasses kommentar:

Det positiva med en klunga övervägar helt klart det negativa. Här kommer alltså (förhoppningsvis) starka och övertygande argumenter.

- Gemenskapen. Redan under träningsperioden utvecklar man vänskapen, man lär känna varandra, cyklar tillsammans, svettas, frysas tillsammans, skrattar under en fikarast, peppar varandra. Vad vi har haft roligt redan i förväg!!! Har laddad upp med lämpliga låtar som vi kunde sjunga under färden när det skulle bli tungt ("Ain't no mountain high enough", "It's raining man", "Highway to hell" haha - och ja, vi sjöng!). Efter VR fortsätter vi som sub-grupp. Vi planerar att cykla Roslagshösten tillsammans, ska gå ut o tar en öl...

- Är man nere, trött så är det alltid någon som peppar: "Annette, hur går det? "Jodå, lite segt bara" "Äsch, tänk inte på det, se - solen kommer snart fram, kom igen nu". Vad det blev för hejjaropar i gruppen uppför backarna!!! Tror alla blev avis på oss som grupp :) "Kom igen Farsta! Vi klarar det!" "Bra jobbat allihopa"

- Dom som dragit blev ofta belönat med "Bra cyklat" "Bra kört" "Mycket bra jobbat"

- Lagkänslan, att ge och ta. Ovärderlig! Alla bidrar med nånting, draghjälp, positiva tankar, en trudelutt, en skratt, tjoho-ropar, en tår, en klapp på axeln

- Även om det där med kissa i rad är lite pinsamt och awkward så blir det alltid skratt och roliga situationer. Jag skulle springa några meter ifrån min cykel för att kissa så snubblade jag nästan över Åsa som satte sig precis framför mig och hennes cykel. Åh vad vi skrattade när hon blottade sig sådär för mig.

- Tiden går oerhört mycket fortare. Istället för att tänka "250 kvar, 200 kvar, 120 kvar, etc" så lever man mer i nuet. Cykelkompisen bredvid dig har alltid något att snacka om (eller så har du det). Man är mer fokuserad på att hålla sin position, att passa på äta/dricka när man ligger sist, peppa någon annan. Man glömmer bort hur långt man har cyklat, hur långt man har kvar. Det blir inte samma typ av nötandet som när man cyklar själv. Det finns knappt utrymme för att deppa, alltid nån som lyfter dig ur din dipp.

- Glädjen över att cykla 37 km/h utan att man flåsa det minsta.

- Snabb hjälp är alltid nära när cykeln krånglar, du är inte ensam (om du inte har en sub9-grupp som bestämt sig för att inte stanna vid punkteringar förstås)

- Att kunna dela med sig. "Oj, nu har jag ooont i rumpan", "Ja, jag med". Bara det gör det hela mycket enklare.

- Att kasta sig i armarna på varandra vid målgången. "Det här har vi klarat av tillsammans". Vilken känsla alltså.

- Man hjälps åt liksom. Någon som råkat tappa alla sina bars. No problem. Jag har extra som jag inte behöver i fall du vill ha.

 Kan säkert komma på ännu mer. Mrn förutom att man sparar så mycket mer energy så är det framförallt ROLIGT att cykla i klunga.