Het, superhet bloggtips! Inte bara för tjejer!

Jonas Colting i action. Foto: lånad av colting.se

Det var mycket längesen jag tittade förbi Jonas Coltings blogg. Han har väl varit lite upptagen med annat och inte hunnit lägga in något vettigt. Nu kikade jag in igen och såg att det har hänt en hel del. Han har bl.a. en ny blogg med en mängd nya inlägg.

Är man ute efter träningstips för löpning, simning eller cykling (han är nämligen triatlet) eller en träningsdagbok så är man på fel plats. Man bör inte heller titta in om man är känslig för starka åsikter. För starka åsikter har Colting! Men letar man efter en och annan skratt, underhållande läsning och en massa inspiration till eftertanke så har man kommit rätt.

För tjejer: även om ni inte är intresserat av ovan nämnt så är det ändå värd att titta förbi! Ni kommer att veta direkt vad jag menar! Det borde definitivt vara förbjudet att lägga upp såna bilder!

För övrigt så är Jonas Colting ett bra exempel på att idrottare på världsnivå inte bara är dumma nördar som kör sina pass dag in dag ut och inte ens kan stava sitt eget namn rätt (enligt min fars och farfars åsikt om tyska Bundesliga-spelare). Det bekräftas tydligt av hans författarkunskaper som bevisas även under hösten/vintern där han ska komma ut med 3 nya böcker: "Jag vill ju bara se bra ut naken", "Coltings värld" och "Den nakna hälsan". Första boken är en kokbok baserat på tidigare upplaga med samma namn. Den andra boken sammanfattar hans krönikor för Runners World och den tredje boken är om hälsa, träning och livsstil som bl.a. belyser stenålderspromenaden och barfotalöpning. Alla 3 böcker står på min julönskelistan. (Daniel: har du noterat det?)

Skulle hemskt gärna vilja veta vad ni andra tycker om Jonas Colting just för att han är så färgstark vilket jag tycker är rätt så ovanligt i det svenska samhället.

Länken hittar ni till höger: Jonas Colting.

Mias beskrivning av tisdagens träning

Sjön Trekanten syns i MarathonMias inlägg.
Foto: Skärmdump MarathonMia.

Här kan man läsa om MarathonMias upplevelse av tisdagens träning.

Kan tillägga mitt föregående inlägg att vädret var hyfsat fint under hela dagen. Jag hade inte ens mössa på mig och övervägde även att enbart springa i långärmat (utan jacka alltså). När vi började så var det i alla fall torrt men under något intervall började det regna lite och under nedjoggen spöregnade det. Mitt hår var nästan lika blöt som efter en dusch! Men det spelade ingen roll just då. Luften var härligt syresatt och man var ändå helt svettig.

Däremot hade man ju aldrig begett sig ut i det vädret själv. Att springa i grupp hjälper verkligen att utvecklas. Förutom IF Linnéa Löpning finns det en mängd andra löpgrupper:
Team Stockholm Marathon, Running Sweden, Friskis&Svettis, lokala klubbar. Någon som vet fler grupper?

Friskis har ju sina lokala löpgrupper och i TSM kan man vara distansmedlem eller träna med TSM i Uppsala. Sedan behöver man inte alltid ha ett distinkt mål såsom Marathon, Halvmaran eller Lidingöloppet. Man kan hänga på ändå och utnyttja kunskapen och gemenskapen.

Jag tog mig ut!!!

Yes! Och det känns såååå skönt nu efteråt!

Så fort jag hade skrivit tidigare blogginlägg om min dåliga motivation körde jag en sista sväng förbi Petras Marathonblogg (ja, man har ju blivit något beroende av ämnet och alla bloggar, jag erkänner...). Där snubblade jag över hennes inlägg om den inspirerande frukosten hon har varit med om imorse. Och genast blev även jag inspirerat och motiverat. Även roligt att Marathon Mia var på föredraget. Hon är träningsledare på Linnéa Löpning och jag frågade henne ikväll om vad hon tyckte. Förutom att det faktiskt var väldigt inspirerande så tyckte hon framförallt att Adidas vd Henrik Bunge såg förtjusande ut i sina tights. Haha!

Träningen då? Det blev 4 gånger rund Liljeholmens sjö Trekanten, ett varv på 1,7 km. Ca 2 minuters vila emellan. Vår/Mias grupp hoppade över dubbelintervallen på 3400. Spykänslan kom ändå :) Jag körde järnet och är stolt att jag klarade av passet i en skaplig medelfart på omkring 5.50 per intervall. Vi klarade även av rejäla slutspurter. Kolla in maxfarten! Spåret är inte helt flackt måste jag tillägga. Ca i mitten av varvet kommer en brant stigning bestående av en trappa och motlut. Vi fick "förbud" på sista varvet att gå uppför trappan och backen. Ja, det är Mia!

Andra varvet var det tuffaste mentalt. Då kommer tankar som "ska jag inte bryta idag? jag var ju så trött". Vad gör man då? Jag stängde av helt och bara satt en fot framför nästa. Som när motivationen är nere och man ska ut ändå: bara på med skorna och inte tänka, - bara vidare i spåret och inte tänka - så gick det till. Så klart hjälpte Mias pepptalk: "Varje steg gör er till en bättre löpare" och  "Det är därför ni är här: för att ni KAN och för att det är ROLIGT".

Kvällens fakta:
Distans: 12.93 km
Medelfart: 6.36 min/km
Maxfart: 2.55 min/km

Jag lyckades dessutom ställa in klockan för varje varv. Nu fick jag även medelvärden per varv.


Data för uppvärmning, varv 1-4 och nedjogg tillbaka till Zinkensdamms IP.

Foto: Skärmdump Garmin Connect



Motivationen inte på topp

Idag är motivationen inte på topp. Jag är trött, ögonen kliar och jag vill helst softa framför TV:n med lill-vovven i famnen. Men så har jag ju tjatat till mig bilen för att kunna åka till Zinkens för löpträningen med Linnéa. Kan väl inte bara strunta i det då?

I gårdagens metro på sida 22 läste jag en artikel om löpning med Running Sweden. Lisa Blommé ger 3 tips hur du utecklas som löpare. Tips nr 1 lyder:

"Var konsekvent. Regelbunden träning är viktigt för att du ska utvecklas som löpare. Det räcker inte med ett pass i veckan eller att köra stenhårt en vecka för att sedan strunta i träningen de följande veckorna."

Är nu mitt mål att kunna klara av Stockholm Marathon 2011 om ca 7 månader så har jag inte råd med att ge efter mina motiovationsdippar. Man vill inte bara bli en bättre löpare utan även kunna springa. Man vill inte dra på sig skador, musklerna ska vara starka, det ska vara roligt att ta sig in i målet efter 42 km (ja, ja, det kommer göra ont men roligt ska det ändå vara!). Jag vill kunna klara av programmets veckovisa kilometerökning. Hoppar jag då över nåt pass här och var så kommer jag väl inte klara det antar jag.

Men ibland är det svårt att se målet som ligger 7 månader borta. Man bör väl skapa delmål. Men hur ska dom ser ut? En ökning med x% antal km per vecka? Eller som ovan nämnt att klara av programmet? Springa Tömilen på en viss tid? Springa premiärmilen på en viss tid? Det kommer nog bli lättare när marathon.se:s program äntligen drar igång i slutet av november. Lättare för mig att motivera mig, som när jag tränade för halvmaran. Då var mitt motto: "Springer jag inte mitt intervallpass idag så kommer jag inte klara halvmaran". Åt andra sidan var målet då inom räckhåll.

Hur motiverar man sig då när man har 7 månader på sig med träningen? Eller ska man inte tänka alls när det blir motivationsdippar, bara på med skorna o köra? Får nog göra det idag och hoppas på lite tips av vänner, bekanta och andra bloggar... Då blir det i alla fall lååååånga intervaller rund sjön Trekanten ikväll: 1700 + 1700 + 3400 + 1700 (tillkommer uppvärmning och nedjogg à 2-3km), får nog bli ett varv mindre för min del för att inte jogga tillbaka själv i mörkret.

Jepp, då var det dags för att packa ihop grejerna och åka mot Zinken. Mmmmhhh löpning är ju såååå rolig!

Tömilen

Målområdet vid KTH-hallen. Foto: http://www.tomilen.se/

Eftersom jag inte hann träna ordentligt för Hässelbyloppet funderar jag nu på att anmäla mig till Tömilen. Loppet går av stapeln lördag, den 20 november med start och mål vid KTH-hallen kl. 12.00. Banan är kuperat, alltså inte att jämföra med Hässelbyloppet men det kan nog bli riktigt bra och framförallt roligt ändå. Loppet är ju ett litet lopp om man tänker på antal deltagare men kikar man på resultatlistan så förstår man direkt att det inte är något lopp för en prova-på-löpare om man ska säga så. Det sätter ju en hel del press. Man vill ju inte vara sist ändå ;)

Vid målgången serveras varm blåbärssoppa och alla fullföljare får en medalj. Kolla på filmen som ligger ute på hemsidan. Visst får man lust? Lite mer backträning med Lisa och så blir det riktigt roligt!

Någon som har fått lust att hänga på? Eller redan planerat att springa Tömilen?

Spinning, body pump och orolig mage

Efter tisdagens löppass med IFL tränade jag spinning igår (onsdag) och body pump idag (torsdag). Jag tycker det är toppen för att öka konditionen samt stärka musklerna.

Idag var det egentligen tänkt att åka igen till Zinken och springa stegintervaller, så kallade "supertusingar". Jag såg verkligen framemot det. Efter passet skulle det följa styrketräning för löpare. Toppen! MEN. O så kommer det stora "Aber". Sedan i söndags har jag haft problem med magen. Vet inte vad det beror på? Det är kanske inte så roligt att läsa om diarré och spykänsla men jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli av med det. Till viss del tror jag ju att det beror på stress. Men jag undrar om det kan vara något annat också?

När man sitter på toan och vill helst inte lämna platsen så känns det i alla fall inte rätt tillfälle för supertusingar :( Att det alltid måste komma något emellan. Cilla hänvisar i hennes blogginlägg till ett intervju med Jonas Colting, även en av mina förebilder. Colting anser att maten ska underhålla hälsan. Om jag alltså är dålig i magen, hur skulle man kunna få en bättre balans med hjälp av maten?

Hoppas i alla fall att jag kan ta ut mig imorgon istället. Det börjar bli dags att ta löpträningen till nästa nivå och få upp antal löpdagar från 2 till 3.

2000:ingar med IFL

Ja, det var i tisdags. Vi var en stor grupp, större än i förra tisdags i alla fall. Kanske uppåt 40-50? Uppvärmning med start från Zinkensdamm mot Johanneshovsbron. Sedan löpskolning: lågskipp, högskipp, sidlöpning med korsning av benen (vet inte den rätta termen). Och så var det dags för dagens intervaller: 2 km längs med Hammarbykanalen i Hammarby sjöstad. Under ca 45 minuter skulle vi hinna med 3-5 intervaller beroende på farten.

Oj, vad jobbigt det var. Vi var 3 stycken i min grupp, ledaren (en tjej vars namn jag glömt bort) och Sven, en äldre, pigg kille i 50 års åldern kanske. Intervallerna gick ca i 5.30-farten vilket var behagligt under första intervallen men ack, så jobbigt under andra. Tredje gick något bättre igen. Jag fick andnöd, liknande astma under intervall 2 och då gav ledaren ett mycket bra tips:

"Koncentrera dig på utandningen, andas högt och i takt med löpstegen. Inandningen kommer av sigsjälv. Det behöver man inte aktivt jobba med."

Och det hjälpte faktiskt. Fick bort spärren i lungan! Tack! Sträckan längs med Hammarbykanalen var fantastisk! Rakt, inga backar, ingen trafik, knappt någon ute på den tiden. Och som en bonus får man otroligt fina lägenheter att titta på :)

Kvart i 8 samlades vi igen under bron för gemensam nedjogg tillbaka till Zinkensdamms IP. Efter enbart någon minut löpvila efter sista intervallen var benen laddad till max för nedjoggen. Och så kände även en av killarna som ville dra iväg för fullt. Ledaren stoppade oss lite. Nedjoggens syfte är ju att få bort mjölksyran ur benen och att återskapa en bra cirkulation igen. Konstigt nog så gick nedjoggen i nästan samma tempo som mina intervaller men det kändes otroligt lätt. Bara en mental sak! Vet man att man springer intervaller så är det per definition jobbigt. Och är man inställd på att varva ner så är det skönt och lugnt. Lustigt.

Distans: 12.20 km
Maxfart: 3.16 km

Långa intervaller vid Hammarbykanalen. Foto: Skärmdump från Garmin Connect.

Vad äter vi och varför?

Med aktuell anledning till mitt "tighta-tights-problem" har jag haft en del funderingar kring mat och det vi stoppar i oss under dagen. Har under mina kaffepauser idag försökt leta upp lite mat-nyttig info på andra löpbloggar och hur andra löpare äter. För ett är säkert: De som springer milen under 50 minuter är inte överviktiga. Inte heller ser de ut att ha problem med tighta tights (de kanske har andra problem?).

Nu ska man ju inte jämföra sig med andra allt för mycket för då blir man knäckt. Men någon fundering över maten jag stoppar i mig när jag vill uppnå höga mål bör jag ändå ha och då kan det kanske vara värd att snegla rund hörnet och se hur andra gör. MEN: faktumet är att det inte pratas så mycket om just maten (och drycken). Det är sällan någon överhuvudtaget skriver något, och om det skrivs så är det mest över det goda i livet i stilen med "igår kväll blev det några glas rödvin med vänninorna i stan". Petra Månström tippsar ibland om det ena eller andra nyttiga och goda receptet men som sagt. Där tar det stopp. Man får aldrig veta hur våra löpvänner egentligen äter dag in dag ut.

Är det för tråkigt att skriva om det? För känslig? Är det inte minst lika viktigt som själva träningen? Vad vår tallrik består av (kolhydrater/proteiner/fetter...) och i vilken mängd har ju stor betydelse.

Nu är det nog ändå för tråkigt att läsa om vad just jag åt idag. Och så tycker kanske alla och därför skrivs inget? Undrar om det finns löpare som följer en mer eller mindre strikt dietplan? Många säger att de springer för att kunna äta. Det stadiet har jag nog inte riktigt nått. Jag behöver alltid vara uppmärksam om vad jag stoppar i mig.

Är det svårare för tjejer än för killar? Vilken är den största boven till orkeslöshet, viktuppgång (eller åtminstone inte nedgång), tyngd i buken? Är det kolhydraterna (snabba? långsamma?), fettet, alkoholen? Kan man påskynda återhämtningen med en speciell diet? Kan man påskynda utvecklingen med en speciell diet? Får nog leta vidare och utveckla min egen dietplan...

Längdskidor och tighta tights

Efter en liten jobbig start på dagen med illamående, ont i magen och diaré lyckades jag samla lite krafter för ett besök på Lännasport, en stor och allround sportaffär i Huddinge/Länna. Huvudsyftet var att få info om ett passande par längdskidor.

Atomic Vasa Race. Foto: Team Sportia

Jag har aldrig åkt längd (dock nedförs) men alltid velat prova. Det verkar otroligt roligt och ett bra komplement till löpning. Jag kommer säkerligen tycka om sporten och kommer säkert vilja åka tjejvasan nån gång. Då är det tydligen vallningsbara man ska satsa på. Han visade mig ett par Atomic Vasa Race. Att raca - ja, det är något för mig. Jag kommer säkert vara jätterädd första gången jag står på dem! Hur fånigt blir inte det. Men skidan är tydligen en bra skida för att utvecklas i. Man vill ju inte att det känns tråkigt redan efter 1 säsong. Inklusive bindning (+ skor) skulle det gå på 3000:- sen tillkommer ett par stavar för ca 600:- och en väska för ca 300:- Alltså rund 4000:- för kalaset. Puuuhhh... Ska titta vidare.

Passade även på att kika på deras vintertights. Hittade ett par mysiga från Craft som var fodrade och hade något slags överdrag på låren? Jag valde storleken L men tyckte att de verkade ganska smala och framförallt korta? Tog även med mig herrmodellen i storlek M in i omklädningsrummet, den verkade lite längre i benen i alla fall. Men jag förstår inte. Visst har jag kraftiga lår men i veckan visade vågen 59 kg och jag är 175 cm lång. Det är ju ingen övervikt direkt? Och hur kan det komma sig att storlek L känns som en barnmodell? Tightsen var för kort och extremt tighta!!! Jag undrar hur alla med ännu kraftigare lår än mina klarar sig? Herrmodellen var iofs längre men lika smal och tight.

Inget som följde med mig hem denna gång...

Ursvik Extrem

Heidi och jag efter Ursvik Extrem. Foto: privat

Så heter faktiskt 15 km:s spåret i Ursvik, Sundbyberg som Lisa, Heidi och jag sprang igår. Egentligen var jag sugen på ett lugnt långpass med inte allt för många backar. Bara att köra på. Men ett (längre) motionsspår utan tuffa backar verkar det visst inte finnas i Stockholmstrakten?

Självaste backar på Ursvik Extrem var ju riktigt jobbiga och många var det dessutom. Men det tuffa som tillkom var de små stigar som påminde mycket om Hellas terräng: rötter, löv och lera dominerade underlaget. Det, plus stigningarna gjorde det mycket svårt att ta sig fram. Även när det gick nedförs eller bara rakt på plan sträcka gick det knappt att släppa loss då det alltid fanns risk för halka.

I spåret träffade vi på en kille som förvånad frågade oss om vi körde 15 km. Jodå, det skulle vi prova. Om lilla hunden skulle orka med det?! Hahaha, vad gulligt. Han undrade inte om vi skulle orka men han var bekymrat om min lilla cavalier Heidi. Och jag kan säga till alla cavalier-ägare därute: NO PROBLEM! Heidi pep alltid när vi stannade till eller när jag gick uppförsbackar (Lisa tuffade på som vanligt). Även när vi kom fram till målet så pep hon. Hon ville vidare. Nybadad och kammat (för hon var otrolig lerig och hade såväl löv som kvistar överallt) sov hon som en bäbis efter passet. 

Totalt utslagen Heidi efter 15 km-löpning i terräng. Foto: privat

Tyvärr fick min Garmin ingen kontakt med satelliter i rimlig tid. Först kom jag för sent till Ursvik (börjar bli en dålig vana när jag ordnar träff med Lisa) och sedan var det ju rätt så kallt (5 C) när vi skulle starta. Inte har man då lust att stå och frysa och väntar på satelliter. Då hade vi tyvärr dålig koll på distansen vilket försvårade saken mentalt på slutet. Det är en sak att springa/jogga/gå 15 km i tuff terräng. Benen blev trötta, energin tar slut. Men det är en annan att tro att det är bara 5 km kvar och i självaste verket är det kanske 7.

Vi tog oss rund i alla fall och var glada och nöjda över prestationen. Det tog 1.57 h. Killen som vi hade mött tidigare sprang in i målet strax efter oss. Hur var det möjligt? Jo. Han hade kört 5 km i direkt anslutning. Och så berättade han även att de kör Ursvik Extrem-lopp under sommaren varannan helg. JA! Något för oss nästa år ;-)

Slingan var mycket tuffare än Lidingöloppets "tjej" 10:an. Som sagt var underlaget jobbigt och backarna var också minst lika tuffa. Dessutom är miljön inte alls lika fint. Det är rätt ofta man hör motorvägen eller springer bredvid tunnelbanan. Men som träningsspår fullt rekommenderbar!

Vad blir det nästa helg då? Svart/vit i Lida (17,9 km) eller dubbelt svart/vit på Bosön (20,2 km)? :D Näädå. Det orkar jag inte med. Känner redan av mina höfter. Det lär bli
ordentligt med träningsvärk imorgon.

Lite för lätt stretch efter ett tufft pass. Foto: Lisa Johansson