 |
| Heidi och jag efter Ursvik Extrem. Foto: privat |
Så heter faktiskt 15 km:s spåret i Ursvik, Sundbyberg som Lisa, Heidi och jag sprang igår. Egentligen var jag sugen på ett lugnt långpass med inte allt för många backar. Bara att köra på. Men ett (längre) motionsspår utan tuffa backar verkar det visst inte finnas i Stockholmstrakten?
Självaste backar på Ursvik Extrem var ju riktigt jobbiga och många var det dessutom. Men det tuffa som tillkom var de små stigar som påminde mycket om Hellas terräng: rötter, löv och lera dominerade underlaget. Det, plus stigningarna gjorde det mycket svårt att ta sig fram. Även när det gick nedförs eller bara rakt på plan sträcka gick det knappt att släppa loss då det alltid fanns risk för halka.
I spåret träffade vi på en kille som förvånad frågade oss om vi körde 15 km. Jodå, det skulle vi prova. Om lilla hunden skulle orka med det?! Hahaha, vad gulligt. Han undrade inte om vi skulle orka men han var bekymrat om min lilla cavalier Heidi. Och jag kan säga till alla cavalier-ägare därute: NO PROBLEM! Heidi pep alltid när vi stannade till eller när jag gick uppförsbackar (Lisa tuffade på som vanligt). Även när vi kom fram till målet så pep hon. Hon ville vidare. Nybadad och kammat (för hon var otrolig lerig och hade såväl löv som kvistar överallt) sov hon som en bäbis efter passet.
 |
| Totalt utslagen Heidi efter 15 km-löpning i terräng. Foto: privat |
Tyvärr fick min Garmin ingen kontakt med satelliter i rimlig tid. Först kom jag för sent till Ursvik (börjar bli en dålig vana när jag ordnar träff med Lisa) och sedan var det ju rätt så kallt (5 C) när vi skulle starta. Inte har man då lust att stå och frysa och väntar på satelliter. Då hade vi tyvärr dålig koll på distansen vilket försvårade saken mentalt på slutet. Det är en sak att springa/jogga/gå 15 km i tuff terräng. Benen blev trötta, energin tar slut. Men det är en annan att tro att det är bara 5 km kvar och i självaste verket är det kanske 7.
Vi tog oss rund i alla fall och var glada och nöjda över prestationen. Det tog 1.57 h. Killen som vi hade mött tidigare sprang in i målet strax efter oss. Hur var det möjligt? Jo. Han hade kört 5 km i direkt anslutning. Och så berättade han även att de kör Ursvik Extrem-lopp under sommaren varannan helg. JA! Något för oss nästa år ;-)
Slingan var mycket tuffare än Lidingöloppets "tjej" 10:an. Som sagt var underlaget jobbigt och backarna var också minst lika tuffa. Dessutom är miljön inte alls lika fint. Det är rätt ofta man hör motorvägen eller springer bredvid tunnelbanan. Men som träningsspår fullt rekommenderbar!
Vad blir det nästa helg då? Svart/vit i Lida (17,9 km) eller dubbelt svart/vit på Bosön (20,2 km)? :D Näädå. Det orkar jag inte med. Känner redan av mina höfter. Det lär bli
ordentligt med träningsvärk imorgon.
 |
| Lite för lätt stretch efter ett tufft pass. Foto: Lisa Johansson |
Vad kul att det går att springa med Heidi! Om jag skulle ha en hund skulle jag gärna ha just en cavalier. Jag vill gärna ha en hund som jag kan flyga med (i kabinen alltså) eftersom jag åker upp till mina föräldrar rätt ofta och det vore praktiskt att kunna ha med sig hunden (de har två hundar så allt vi gör där är ganska hundanpassat ;)) och som orkar springa med i min takt. Och så är de ju så otroligt söta och gosiga!!
SvaraRaderaCavalierer verkar verkligen vara perfekt på det sättet: Heidi älskar att dega hemma och bara mysa en hel dag men hon älskar ännu mer att vara ute och springa eller aktiverar sig. Hon hade dock lite jobbigt när det var så kallt förra vintern. Då frös hon ordentligt fastän hon hade en del kläder på sig och jag packade in henne i min dunjacka till slut.
SvaraRaderaVi ska försöka flya med henne nu till jul hem till mina föräldrar i Tyskland. Har köpt en väska som jag vänjer henne vid nu. Men de har ju skärpt sina bestämmelser så nu är det bara 8 kilo dom får väga inklusive väska. Det kommer hon precis klara och då är hon en mycket lite och nätt cavalier.
Annars kan jag varmt rekommendera rasen. Hon är snällheten i person (? hund?). Kanske för lite hund ibland, tycker vissa.... fast det är nog mer en uppfostringssak. Hon är ju vårt barn också. :D