Då jag inte kunde vara med på TSM-träningen bestämde jag mig för att köra samma pass dagen efter vilket innebar 5 km snabbdistans. Jag tog med mig Heidi och gav mig ut. Lill-vovven är inte riktigt van ännu vid att springa bredvid på koppel. Det betyder att hon drar en hel del vilket betyder för mig att jag får kämpa en aning med att hålla tillbaka henne. Inte riktigt optimalt när man ska koncentrera sig på sin löpning och teknik. Nåväl, hon hade varit ganska rastlöst hemma hela dagen, då fick hon följa med.
2 km uppvärmning gick hyfsat. Jag känner fortfarande av framför allt vänstra vaden. Vi drack lite, stretchade kort och så skulle snabbdistansen följa. Då fick jag helt plötsligt ordentligt ont i vaden (benhinnorna???) vilket slutligen resulterade i att jag fick bryta efter 2 km. Varje steg på marken gjorde ont och jag hade ingen aning hur jag skulle ta mig tillbaka. Haltandes och sammanbiten kom jag till slut hem. Man är ju nästan gråtfärdig: man vill så gärna, vill prestera, vill förbättra sig, vill ha kul men det går bara inte! Kroppen sätter stopp. Vet inte riktigt vad jag ska göra.
Lördag:
Vaden känns något bättre men jag känner av den. Vi promenerar tillsammans (husmannen och hunden) hem till min svägerska och hennes familj som nyligen kommit tillbaka från en underbar resa till Kanada och Hawai. (ALOHA! ropar Honolulu Maran från fjärran...) Det var väl ca 2,3 km dit - en lagom promenad. Det bjöds på amerikansk rosé, frisk och fruktig samt en god och nyttig middag med ugnsbakad lax och kokta grönsaker. Passar mycket bra in i pågående diet! Tanken var att promenera hem igen men så kom det efterlängtade regnet och vi fick skjuts på kvällen.
Söndag:
Dags för långpasset, mitt favvopass som det visar sig.
14-15 km på ca 90 minuter. Oj, hur ska det gå? Hur ska benen/vaden klara det? Felet som jag gjorde i fredags var att jag a) hade med mig Heidi som tog hälften av min uppmärksamhet och b) att jag inte hade på mig mina kompressionsstrumpor. Jag tror faktiskt att dom hjälper. Alltså, på med strumporna och vovven fick aktiveras på annat sätt och stanna hemma. Med husmannens uppmaning i huvudet om att ta det extra lugnt och försiktigt med tanke på vaden börjar jag att lätt jogga iväg. I början av passen får man verkligen aktivt tänka på att ta det lugnt annars är det lätt att sabba hela passet. Känns bra. Redan efter någon kilometer går det lättare och jag kan öka något i tempo. Målet är att det ska kännas bra igenom hela passet även om det betyder att jag ska sänka farten till 8-9. Målet är även att springa/jogga genom hela passet. Jag vet av erfarenhet att jag inte riktigt klarar av gång emellan. Då börjar smärtan komma, då är det kört.
Vädret är optimalt för långpass, mulet, 15 grader och några smådroppar ibland. I början känns det lite kyligt och man undrar om man inte borde ha tagit på sig de långa tightsen och jacka men snabbt blir det varmt. Sträckan är ganska rakt och det rullar på bra. Efter ca 2 km tutar en bil och svärfarn vinkar. Hehe, roligt. Jag har dock ingen tid att stanna utan svänger in mot Ågestavägen, en lång, rak väg som går mellan Huddinge och Farsta. Jag tycker om sträckan. På helgen kör relativt få bilar sträckan och det känns lugnt. Dessutom går gångvägen stundtals in en bit och man ser nästan ingen trafik alls. Det är samma väg som vi brukar ta med bilen när vi åker till motionsområdet, Ågesta, där alla uppmätta skogsslingor ligger. Det känns märkligt att ha samma motionsområde som mål nu. Inte bara konstigt utan även något jobbigt mentalt. På väg dit, fastän jag bara har sprungit 5,5 km så känns det mentalt lite tungt som om man redan har sprungit halva marasträckan. Något att träna på! Men när jag väl kommer till området (efter 7,8 km) känns det lätt och jag är redan då stolt att ha klarat halva sträckan och känner mig pigg och glad. Jag bestämmer mig för att prova den nyinköpta energigelen med jordgubbssmak som jag hade fäst i vätskebältet. Jag lyckas krångla ut gelen och smakar. Blääää--- hela munnen blir klibbig. Sköljer med vatten. Usch, det var inget vidare men den kanske ger energi ändå?
Energi verkar jag ha. Tempot ligger kring 6.30-7.30 beroende på hur det känns i benen och hur banan ser ut. Vissa etapper lyckas jag öka till 6.00 (6.38 är farten för halvmaran om jag vill klara den på 2.15). Benen och vaden känns bra genom hela passet. Så klart känner jag av vaden och resten av benen men det är aldrig så att jag känner jag måste bryta. Jag undrar om alla som springer regelbundet har känningar i benen? Är det normalt?
Den sista kilometern beslutar jag mig för en "rejäl" fartökning under 6.00. Vilket jag lyckas med och det känns riktigt roligt. Benen snurrar som bara den och när klockan äntligen visar 15 km så snurrar jag ett tag till då det går nedförs backen men sedan stoppar jag klockan och vill börja gå de sista metrarna hem. Men det går inte. Benen vill bara inte sluta snurra. Har aldrig varit med om samma känsla förr. Jag joggar ner i tempot helt enkelt.
Oh vad det känns bra. Äntligen ett riktigt roligt och krävande långdistanspass. Det gav en liten föraning för både halvmaran och MARAN! Kan tänka mig hur det kommer kännas vid 25, 30, 35 km när jag väl stå där lördagen den 28 maj 2011. Benen skriker, man känner varenda muskel, huvudet undrar om det aldrig kommer sluta, det känns så som om man sprinta men klockan visar 7.10 ... glädje, lycka, pina ... alla känslor samtidigt.
Väl hemma så kyler jag benen upp till rumpan med gel vilket känns jättemärkligt. En proteindrink och en näve nötter senare varvar jag ner med Eddy Murphy och prinsen i New York. (New York Maran måste man göra minst en gång under sin livstid!)
Ska kanske tillägga att jag sprang i princip hela passet på framfoten. Eller snarare sagt så blev det mindre än kanske 2% hälisättning. Enbart vid någon enstaka gång nedförs backe och då bara för att direkt inse att det inte känns bra och för att direkt byta igen till framfoten! Träningen börjar ge resultat!!!
Måndag:
Ja, hur känns det idag då? Stelt i benen. Som träningsverk. Det är väl inte så konstigt heller, haha. Men inga känningar i vaden. Tack och lov. Har tagit kontakt med idrottsläkaren där vi som TSM medlemmar får rabatt. Avgiften för en konsultation hos specialistläkare är 850:- och det täcker inte högkostnadsskyddet. Får hoppa över det besöket (hur rik eller sjuk ska man vara för att betala så mycket för enbart en konsultation????) och avvaktar vadproblemen ett tag till. Förhoppningsvis hinner jag med lite styrketräning ikväll också. Kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar