Prehab-träning

Prehab-träning. Så skulle man kunna kalla gårdagens spinning men framför allt dagens body pump-pass för. När jag läste Petras artikel om vem som inte borde springa maran blev man först lite ledsen. Där står det bl.a. följande:

"Anders berättar vidare att den största gruppen löpare som kommer till honom på grund av överbelastningsskador gör maran på tider från fyra timmar och uppåt. Enligt honom har den här gruppen patienter överlag en dålig kroppsuppfattning och rörlighet samt svag coremuskulatur. Många av dem sysslar enbart med löpträning och blir därför ensidigt tränade, löpsteget är ofta inte bra och koordinationen dålig."

Och det är ju jag som befinner sig i denna grupp (fyra timmar och uppåt). Har jag verkligen så pass dålig kroppsuppfattning? Har jag en dålig rörlighet och coremuskulatur? Borde jag inte springa maran?
 
Nu försöker jag vända på det hela och tänka: jo, det är exakt dom som SKA springa maran. Varför får inte vi motionärer har sådana mål? Vi, som sitter framför datorn hela dagen. Vi, som väger några kilo för mycket. Vi, som vanligtvis föredra fredagsmys framför en mil i regn. Varför ska inte vi ta oss ur soffan och godisträsket och sätta upp mål som maran? Jo, det är klart vi ska men med omtanke, sund förnuft och planering. Jag hoppas att det är exakt det jag gör med min prehab-träning. Bygga muskler som stärker kroppen så att den orkar med belastningen. Jag hoppas även att jag lär mig en del på IFL och TSM-träningarna. Då kanske kommer rörligheten och koordinationen så småningom?
 
Jag har fått en hel del kommentarer om min mara-satsning. Redan. Vissa tycker det är jättekul att jag vågar. Vissa rycker med näsan och säger inte så mycket högt men det behövs inte för att få mig att förstå vad dom menar.
 
Jag hoppas verkligen att det finns många killar och tjejer som vågar satsa och utmanar sigsjälv och omgivningen. Kliva ut ur komfortzonen och beträda okänd mark.
 
Ikväll skulle det egentligen ha blivit IFL på Zinkensdamm. Ville prova på igen innan jag går med i klubben vilket jag förmodligen kommer att göra. Och visst, jag var laddad. Men redan på morgonen kände jag av min höger fot, det värkade i vristen vid varje frånskjut som vid en stukning. I tisdags vek ju foten undan lite men jag borde ha märkt samma dag om det hade varit något mer allvarligt. Igår spinnande jag. Kanske något jag gjorde fel där? I alla fall blev det löpvila idag. Också ett klogt val i mara-träningsstrategin.

1000:ingar med IF Linnéa

Träningen med IF Linnéa (IFL) började vid Zinkensdamms IP.
Foto: privat. 

Ikväll provade jag för första gången träningen med IF Linnéa. Alla kan vara med i klubben bara man kan springa milen. Jag tycker mycket om att träna i grupp. Det blir en annan motivation och man pushar sig mer.

Träningen började 18.30 men jag hann till Zinkensdamms IP redan 18.10 vilket gav mig lite tid att prata med några tjejer och killar. Man samlas i ett litet omklädningsrum bakom bortre läktaren. Jag möttes redan av löparsnack när jag kom in. Så trevligt! En av ledarna gick igenom dagens pass: tusingar på Årstabron, alltså intervaller på 1000 meter. Han hälsade oss, de nya (6 stycken) välkomna och så joggade ca 35 löpglada iväg mot Årstabron. Vid Tantolunden körde vi lite löpskolning och jag sprang på något och foten vek sig. Inte bra. Jag hoppade över de sista hälkickarna för att inte riskera något och för att kunna vara med på intervallerna. Det var ju mörkt så man fick vara lite extra försiktigt.

Sedan delade vi in oss i olika nivåer: milen på 35, milen på 35-40, osv. Jag var med i sista gruppen, milen på 60. 1000 meter är exakt en gång över bron och vi skulle hålla tempot som vi har under ett millopp, alltså 6 min/km. 60 sek vila emellan intervallerna. Eftersom jag aldrig har sprungit milen på 60 så hade jag ingen aning hur jag skulle klara det....

Vi var 3 tjejer, 1 ledare, Josefin och jag och drog iväg ganska så fort när det var vår tur. En snabb titt på klockan, tempot låg under 6 redan från början. Första intervallen avklarat på ett snitt av ca 5.40. Under andra intervallen fick jag plötsligt håll! Det har jag inte fått sen många år tillbaka. Men nån gång måste det ju komma. Jag koncentrerade mig nog en smula för mycket på andningen eftersom ledaren hela tiden pratade om det. Nå, då gick jag en bit men hängde på igen på 3:e intervallen. Den gick något långsammare omkring 6.00. 4:e intervallen var den tuffaste: vi snittade på ca 5.15 och avslutade med en spurt på 4.14. Där fick jag en rejäl spykänsla. Sådär ja. 5:e intervallen delade vi upp på 500/500 och första femhundringen gick på ca 5.20 och andra på ca 5.00. Det var ett apjobbigt men fullt genomförbart pass. Och kul var det, som vanligt.

Sedan följde en kortare nedjogg och gemensam stretch på IP:n. Allt i allo var det mycket bra. Själv tar man sig inte ut och kör tusingar bara sådär. Jag hade alltid en viss ångest för den här långa intervallen. Men det var riktigt kul. Det kan bli ett favoritpass. Man tränar nämligen på att klara ett högre tempo under en längre sträcka. Exakt det som behövs för att bli snabbare på tex. milen. Vi får se om jag känner samma sug för IFL-träning på torsdag igen.

Distans: 9.15 km

Maxfart: 4.14 min/km

Abborrbacken under Lidingöloppet

Igår, exakt 3 veckor efter Lidingöloppet, bestämde Lisa och jag mig för att vidga våra vyer och springa på Lidingö. Vi bestämde träff kl. 10.30 i slutet av Grönstavägen. Det brukar ju vara en hel del trafik på vägen och när man bor söder om stan så undviker man att åka bil genom stan. Men en lördag förmiddag är det faktiskt ganska lugnt på vägarna. Vallhallavägen - mot Lidingö - över bron - direkt höger efter bron - rakt fram, rakt fram - svänger vänster vid skylt mot Grönsta - och så är man framme vid parkeringsplatsen.

Här och var fanns fortfarande avspärrningar kvar från folksfesten för 3 veckor sedan. Vilken stämning det måste ha varit. Men nu var det fridfullt: enstaka löpare, hundekipage och pensionärer. Bilens termometer visade 1,5 C när jag parkerade. Jag bar en lång ärmad merinoull-shirt under min löparjackar vilket visade sig vara ett utmärkt val. Ett par (nike)handskar och en (nike)mössa fick också skydda mot kylan. Solen lyste och det var en fantastisk vacker höstlördag.

Och så sprang vi iväg, Lisa, lilla dvärgpinschern Nova och jag på Lidingöloppets sista mil, Lidingötjejloppet. Tanken var att ta det något lugnare än torsdagens runda men tempot var utöver prattempo nästan hela tiden i och med alla backar! Och mamma mia vad det var backar!!! Det gick upp och ner redan från början.

Banprofil från Lidingöloppets sista milen.
Abborrbacken kommer redan före 5 km! Skärmdump från Garmin Connect.  

O så har man ju hört talas om en backe i synnerhet: Aborrbacken! Den ska vara en riktig tuffing. Ja, den skulle vi få känna på. Inte nog med att man har byggd upp en viss ångest för Abborrbacken. Nej, så finns det t.o.m. ett skylt i början av backen som talar om för en att man just står vid omnämnda backen! Tack för den! Ok, bara att bita ihop och upp. Men stigningen var bara för brant. Lisa tuffade på och var uppe i kort tid men jag fick gå en bit. När man tror sig vara uppe så fortsätter stigningen, och fortsätter, och fortsätter. "Och när slutar backen officiellt?", frågade Lisa? Ja, det undrade jag med... Tills vi kom till en skylt som talad om för oss att vi befann oss på spårets högsta punkt. Det måste väl ändå varit slutet nu.

Längs med banan passerar man små gulliga röda hus, promenadstigar (där pensionärerna rörde på sig), HAVET! (för just det, vi befinner oss ju faktiskt i skärgården) och ängar. Allt i allo var det en otrolig vacker runda och oj så bra för träningen.

Och vilken tid fick vi nu då? 1:09:20. Det är jag otrolig nöjd över! Vi platsar nästan i Lidingötjejloppets klass 2 (1A, 1B, 2,...7) som har en förväntat tid mellan 1:00 och 1:08. Med lite träning så kan dethär bli riktigt bra! Och lilla Nova hade en enorm energi och hade till och med energi kvar för en slutspurt med Lisa.

Tyvärr är mina fina bilder som jag tog borta från mobilkameran. Jag kanske hittar dom i framtiden igen?

Distans: 9,83 km

Tid: 1:09:20 h

Maxfart: 4,38 min/km

Medelfart: 7,03 min/km

Lidingö tjejloppet. Skärmdump från Garmin Connect.

6 km med Lisa och Heidi

Ikväll blev det lite mer på allvar när jag mötte Lisa i Ågesta. Vi sprang 6 kilometersrundan i Ågesta. Med i matchen var även min lilla cavalier Heidi som jag hade i kopplet rund midjan hela vägen. Lisa är i mycket bättre shape än vad jag är och drar upp tempot så att jag fick ta ut mig mera än vad jag hade gjort på egen hand. Det är fördelen med träningskompisar, man pushar varandra! Jag hade förmodligen inte ens tagit mig till Ågesta kl. 19.30 om jag inte hade bestämt träff.

Nå, inga tider togs då min Garmin inte hittade några satelliter på kort tid och det var ju iskallt, vi var helt enkelt tvungna att dra iväg innan vi frös ihjäl. Men jag gissar på en tid omkring 35 minuter? Vi skulle träffas halv, jag var 5 minuter sent. Efter kort hälsning och kort uppehåll för Heidis behov måste vi ha dragit iväg 40. Klockan visade kvart över när vi kom in i målet.

Jag fick upp flåset ordentligt kan jag säga! Sista biten spurtade vi (jag åtminstone) som bara den! Enligt Lisa Blommé så gäller det att inte hamnar i gråzonen. Antingen ligger passet i kategoriet lätt, mellan eller hård. Jag siktade väl lite på "hård" och försökte pressa mig, hänga med Lisa. Fast ett hård pass bör verkligen vara just hård antar jag. Man bör väl känna sig spyfärdig efteråt. Ska försöka tänka efter före nästa gång och bestämma mig för en kategori.

Heidi hade inga problem alls. Hon sprang antingen bredvid mig eller framför mig. Hon verkar tycka om våra löprundor. Slingan? Den var belyst. Vissa avsnitt var något mörka och jag skulle inte våga springa där själv. Men är man 2 och har en hund med sig (även om den inte är till mycket hjälp vid övergrepp...) så känns det tryggare och det var till och med mysigt!

På lunchtiden blev det även ett body pump pass. På schemat stod stora muskelgrupper: ben, axlar, rygg. Puhhh, vad jobbigt. Imorgon lär jag ha träningsvärk igen. Får se om man tar sig till gymmet för några rundor i bassängen?

Snygga löpartights efterlyses

Imorse visade bilens termometer 0 grader: vintern kommer! Det betyder varmare kläder för joggingturer. Det råder inte direkt någon brist på varma kläder i klädkammaren men är de snygga?

Ser man sigsjälv på bilder så kan jag bara konstatera att mina löpartights från nike får mina ben att se ut som 2 uppstoppade korvar. Visst bör man gå ner något kilo också och skaffa sig lite mer muskler men frågan är: Finns det några SNYGGA löpartights därute? Någon som vet och har ett förslag?

De bör ha rätt tyg och kanske något mönster på enligt min uppfattning. Ett par tights som får en att se både smal och vältränat ut :) Tar mer än tacksam emot förslag. Om någon känner för att dra ut på stan tillsammans så vore det jättekul. Kanske göra en liten studie och visar på bloggen efteråt?

Stockholm Marathon - here I come!

Ja, och så var det gjort. Hässelbyloppet är avklarat och det skulle vara det officiella startskottet för maran. Har nu anmält mig till Stockholm Marathon den 28 maj 2011 samt till träningen med Team Stockholm Marathon. See you there!

Hässelbyloppet - check!

Galen blick strax före målet! Foto: privat

Jag tog mig till starten och... fullföljde! Tiden blev 1:03:24 med en mellantid på 31:19. Det är helt ok med tanke på att jag inte har tränat i 1 månad nu och att jag inte pressade mig som jag kunde ha gjort. Men det var ju inte meningen med loppet. Det skulle vara ett roligt lopp. Och det blev det också.

• Stämningen var toppen. Alla var taggade och trevliga.
• Jag startade i Damer Motion 3 och det var aldrig trångt. Lagom med tjejer.
• Banan var kanon: flack och på snabb asfalt. Endast en mycket kort bit gick på kullersten. Och så klart starten på gräsmatta och målet på Hässelby IP. Jo, lite trist att springa bland höghusen i Hässelby och Vällingby men man kan inte ha allt ;)
• Upploppet var riktigt roligt: Att springa in på en IP är en härlig känsla. Underlaget är suveränt, alla applådera. Fantastiskt!
• Vi fick medalj, banan och gratis kaffe vid målfållan. Tyvärr hade Powerraden tagit slut. Minuspoäng här.

Och så sprang min svägerska sitt första lopp. Otroligt bra kämpat, Johanna! Ett stort GRATTIS! Träffade även på löpblogg-kollegan Ellen som persade på banan! Grattis Ellen.

Johanna, min svägerska på upploppet. Foto: privat

Häppy Börsdei to mi

Ja exakt. Idag fyller jag år och för en gångs skull skäms jag varken för mitt ålder eller så vill jag helst glömma bort dagen. Nej. Idag är jag glad och tacksam för att jag har haft förmånen att leva 33 kanon år! Har haft det bra, aldrig behövt svälta eller frysa. Har haft tak över huvudet, en toppen familj och världens gulligaste hund. Och hälsan har man! Har ätit god chokladkaka med hallon med kollegorna och njutit av chefens kola/cognacsnittar. Och ikväll blir det brakmiddag med mannen och "dottern". Mysig...

Och så har jag fått motivationen tillbaka! Med träningsvärk i hela kroppen kan jag bara säga: I'm back! :) Kört ett body pump pass på lunchen igår och på kvällen blev det en lugn 5 kms-runda i regnet. Konditionen har varit bättre förr men det fungerar. Dessutom är Tränings-sidan uppdaterat med allt möjligt men framförallt med den tänkta veckodosen för höstens träning. Igår lyckades jag ju lite gran. Idag firar vi mig, imorgon blir det agility-träning med hunden och en längre promenad med Lisa och hunden och på söndag kan man väl säga att då kör jag mitt långdistans pass i och med Hässelbyloppet. Jag är nöjd!

Säsongsavslutning, nystart, motivationen

Nu har det gått en månad sedan mitt sista ordentliga, dokumenterade löppass. Sedan kom vandringen, ett kortare prova-på-konditionen-och-styrke-pass dagen efter hemkomsten och inför halvmaran, följd av förkylningen som kom som en smäll fredag innan halvmaran och som håller i sig än idag. Hässelbyloppet den 10 oktober var tänkt som en fin avslutning på säsongen och ett sista kraftprov med möjlighet till en personlig bästa på milen. Någon dag löpvila efter loppet samt mjuk start inför höstens maran-träning. Ja. Det var tanken.

Hur ska jag nu då gå tillvägas? Den täppta näsan ger sakta men säkert med sig. I och med 1-2 nysningar per dag är jag här också på bättringsväg. När ska man börja igen? Och med vad? Styrkepass på gymmet? Löpbandet för att undvika kylan? Eller ett "intervallpass" där jag varvar gång med 8-farten? Och var är motivationen i allt detta.


Nummer 4685. Det är tydligen jag nästa söndag.... Foto: privat.

Nummerlappen till Hässelbyloppet kom igår. I vanligt fall hade pulsen sprungit iväg och nervositeten hade redan då blandat sig med förglädje. Igår var jag dock måttligt glad, mer bekymrat. Att persa nästa söndag, det kan jag glömma och det vore ingen bra idé heller att försöka mig på det. Då händer det garanterat något med kroppen. Förmodligen drar man på sig en skada. Därför kommer min "säsongsavslutning" (oj, vilket häftigt ord egentligen, känner mig som en riktig idrottare haha) vara ett glatt lopp där jag kommer njuta av stämningen, vädret (regn eller solsken), hösten och glädjen av att min svägerska Johanna springer sitt allra första lopp! Det får gå som det går.

Nu gäller det att hitta tillbaka till glädjen, motivationen OCH att hålla sig SKADEFRI! I tisdags gick Sverige springer på TV och återhämtning och skador var ett av teman. Även i oktober numret av RW finns det många artiklar som handlar just om att vara skadefri. Är jag någorlunda frisk igen på måndag så kommer jag börja med några jogg/lunkrundor under veckan. Får känna efter helt enkelt. Sen får man lägga upp ett träningsschema som inkluderar alternativ träning och förberedelser för första TSM-träningen söndag den 14 november (för min del). Då blir det 7 km och vi blir "indelad" i grupper. Då är det dags för NYSTARTEN!

Motivation då? Hur är det med den? Måste återigen tänka på RW och Pasi Salonens artikel. Han har alldeles rätt: ibland hamnar man i ett vacuum, har varken glädje i icke-träning och livsnjutning eller längtar tillbaka till träningen. Vet inte in eller ut. Man letar efter inspiration (RW, Sverige springer, bloggar, m.m.) men hittar inget riktigt som för en tillbaka på den rätta vägen. Då är det bara att ha disciplin och gå ut. Inte tänka så mycket, bara ut. Vill man uppnå mål så går det tyvärr inte utan disciplin och prestanda. Det får jag komma ihåg i början av nästa vecka. Och att ta det lugnt, det får jag också komma ihåg.

Tummen upp för JONAS COLTINGS krönikan i månadens RW!!! Gillar den skarpt!


Inte utan min RW :) Foto: privat.

Mann oh mann!

... som man säger på tyska.

Fick ju aldrig någon riktig influensa eller förkylning där jag blev sängliggande. Men den där täppta näsan, dunkande huvudet och ömmande halsen släpper ändå inte.

Nu är det bara 1,5 veckor kvar till höstens sista lopp (för min del) och jag orkar fortfarande inte med nånting. Hur ska det gå???

Har ikväll för andra gången avstått från agility träningen med hunden pga orket saknades och halsont inte vill släppa. Börjar bli riktig trött på det.

Det är därför det inte dyker upp några fler inlägg här. Vad ska man säga? Vad ska man skriva om?! Jo, men det händer ändå saker i livet, det är klart men man känner sig bara som en halv människa om man inte orkar träna och framförallt SPRINGA.

Just nu SPRINGER ANNETTE inte alls!!! Aaaaatschuuuu. Där kom den.

När vi vandrade Kungsleden gjorde vi (svågern Stefan, min man och jag) ett försök med en Kebnekaise bestigning. Ja, det blev blott ett försök för Daniel och mig. Vi kom ca halvvägs och vände sedan igen. Men på vägen dit så gick vi nästan tillsammans med 2 jättemysiga tjejer: Malin och Kajsa som också var på väg upp mot toppen. När dom gjorde en liten rast gick vi om dom, när vi gjorde en rast så gick dom om oss och vi skrattade och led tillsammans. På kvällen åt vi tillsammans middag och nästa dag slog tjejerna följe med oss (eller vi med dom) och vi gick tillsammans från Keb till Nikkaloukta. När vi skildes åt vid Lap Dånalds och bytte ut hjärtliga kramar hade jag svårt att tränga bort mina tårar.

Tillbaka i Stockholm försökte jag leta upp dem. Kajsa var orienterare, hade hon sagt. Hon hade nyligen flyttat till Stockholm (Vallentuna eller Sollentuna, nån ...tuna) och skulle springa Lidingöloppet. Malin var från Kiruna och hade flyttat till Sundsvall om jag mindes rätt men det var lite svårare med det. Nå, det skulle väl inte vara så svårt att hitta Kajsa där bland de andra tjejerna i startlistan. Jo, det var det. Hittade henne inte!

Och så hände det: igår fick jag en friend-request från Malin på facebook. Då kom tårarna igen. Och via Malin hittade jag även Kajsa. Hoppas verkligen vi kan hålla kontakten. Kanske göra ett gemensamt (nytt) försök mot Sydtoppen nästa år? Malin kom pga en knäskada "enbart" till toppstugan och var nog rätt så besviken över det. Hon kanske är supersugen nästa år?

Malin, svågern Stefan och Kajsa efter lyckat topptur

Det tog hård på mig att jag inte kom upp på Kebnekaise kan jag säga. Mycket hård. Det var ju ändå ett av målen med resan. Men för sent är det nästan aldrig!