Marathonprogrammet med sina 3 till 4 träningstillfällen ska följas. Det tar tid, alltså. Och uppoffringar från (hela) familjen. Fartleken som jag lyckades genomföra i fredags eftermiddag gav mig visserligen fina 10 km till min statistik och hunden aktiverades samtidigt men den egentligen planerade julgransplundringen därhemma fick ställas in och maken tvingades att laga maten själv. Helgens långdistans fick tyvärr ställas in. Jag var tvungen att jobba på helgen :(
Fredagens fartlek. En uppspelt Heidi som inte riktigt hade tid med fototermin. Foto: privat. |
Hunden då? Lillplutten var efterlängtat av mig sedan jag fick ge bort min Billy (cocker/setter-blandning) när jag var 18 år. Det lämnade djupa sår. För 2 år sedan, till alla hjärtans dag, sa Daniel äntligen "ja" till en fyrbent kompis och vi letade namn över en romantisk middag. En hund kräver aktivering och disciplin. Vi har gått kurser och tränat lite agility under den snöfria tiden. Nu är det lite svårare. Jag får ofta dålig samvete när jag drar iväg för tex skidåkning. Än så länge får hon inte följa med i spåret. Det blir för osäkert. På lördag fyller hon år och vi ska fira henne med långpromenader och lek därhemma. Men samvetet finns alltid där, gnagar, gör sig påmint... Jag inbillar mig i alla fall att hon har det bra och att hon är nöjd.
Mys under julledigheten. Hon är ingen knähund. Nejdå! Foto: privat. |
Sen finns ju en hel del annat i livet som man vill, bör och måste hinna med. Visserligen handlar allt om att prioritera men hur långt får man gå? Är det bara JAG och MINA behov som ska komma först för att JAG mår bra? Det läser man ofta i tidskrifter och tidningar. Mer EGENtid. Är det verkligen så man ska leva? Vi har "lyxen" att vi inte har barn. Det är bara vi 3 som ska tas hand om. Hoppas att vi gör det på ett bra sätt också.
Tack för tips om kläder! Nu har jag skrivit ett inlägg!!
SvaraRadera/Cilla