Varför springa marathon när man kan springa 20, 10, 5 km?

Ja, den fråga har jag ställt mig ett antal gånger den senaste tiden (och säkert skrivit om det tidigare på bloggen, för det är just det man skriver om, det som cirkulerar i huvudet). Varför vill jag egentligen springa 4 mil? Varför vill jag utsätta mig och min stackars kropp för det? Det undrar nog en massa av mina kompisar, inklusive min man skulle jag tro.

Det anrika stadion, tyst och bortglömt såhär dags på året kan man tycka.
Svårt att tänka sig adrenalinet som pulsar genom tusentals löpare under Stockholm Marathon. Foto: privat.

Under mina långpass visualiserar jag ofta Stockholm Marathon den 28 maj. Ofta så händer det att när jag är inne på ca 7 km och flåsar kanske uppförs en backe så känns det inte särskild lockande med ytterligare 3,5 mil löpning. Samma känsla fick jag när jag sprang Hässelbyloppet. Strax före målgången är man glad att det snart är över samtidigt som man skulle vilja göra om hela loppet redan någon minut efter finishen.

Vad är det då som får mig, som får ett par tusen till att anmäla sig till marathon-lopp? Vill man klara av utmaningen? Tycker man att det är härligt att bara nöta på kilometer efter kilometer så som Miranda Kvist? Det skulle vara intressant med några ärliga svar på frågan. Jag försöker mig här på ett sådant:

1. I början av min seriösa löpträningen (ungefär när jag började med denna blog) så tyckte jag väl mest att man inte är en riktigt (motionärs-) löpare utan att ha (motionärs-) marathon-ambitioner, eller åtminstone att ha sprungit en mara, det måste väl ändå vara varje löpares mål. Då hade jag inte sprungit mer än kanske 12 km som längst och ingen aning om jag egentligen tyckte om långdistans löpning överhuvudtaget. Så var det! (Och självklart är man en riktig löpare även utan marathon-ambitioner!)
2. Sedan kom satsningen för halvmaran. Att springa en milstävling var ju faktiskt otroligt kul och jag kunde ju verkligen tänka mig att fortsätta ett antal kilometer till. Då är nästa steg givet. Under träningen fick jag till ett fint långpass på 19 km (hittills personlig rekord) som kändes faktiskt jättekul. Att bara springa, springa, springa, springa - en härlig känsla. Det var egentligen då jag kände ett rejält sug för mer och framför allt att jag skulle klara maran mentalt.
3. Att vara marathonlöpare, att springa marathon, att springa marathon på acceptabla tider, ja, faktiskt att SPRINGA en mara och inte att GÅ en mara är ju otroligt häftig. Och va ärlig: det låter ju riktigt coolt, eller? Jag kanske framstår som en pajas nu men jag tycker faktiskt det och för ärlighetens skull och för att blotta mig helt nu så måste jag erkänna det också.
4. Och visst är det utmaningen som lockar. Att någon gång i livet ha klarat av en marathon, det är en utmaning. Att utmana kroppen med belastningen, att träna upp kroppen för att klara av belastningen. Kroppen känns ju som bäst efter långpassen. Man är mör, instabil och tror att man aldrig kan gå igen. Det ÄR faktiskt en härlig känsla. Men att sedan se och känner hur kroppen återhämtar sig, fantastiskt! Undrar hur känslan efter maran kommer att bli.

Mina anledningar varför jag ska springa en marathon är väl både korkade och helt vanliga och naturliga. Då är det kanske också vanligt att inte varje löppass känns som himlen på jorden och glädjefylld? Alla har väl någon gång tänkt under ett pass "när tar dethär eländet slut?!" ? Och någon gång har väl alla tänkt "hoppas denna runda aldrig tar slut" ?

Nu tycker säkert många "ja, det är just på grund av sådana anledningar folk inte ska springa marathon och drar på sig skador". Så vill jag lugna dessa röster och uppmana till att ta mina kommentarer med en nypa salt, för det gör jag också. 

Men jag skulle glädja mig över era funderingar. Varför springer ni? Varför satsar ni just på den distans ni satsar på? Och va ärlig :)