En ovanlig måndag kväll

Jag ringer till gymmet. "Nej tyvärr finns det inga platser kvar till power yogan." Oh vad konstigt, förra veckan var det halvt tomt och nu är alla platser bokade redan kl. 15.30. Vilken skillnad det är från vecka till vecka. Nåja, då får jag väl hitta på något annat. Jag är ju ändå inställt på träning, ska jag kanske ut och springa redan idag? Tja, varför inte. Men då måste jag nästan ta med mig hunden, annars har hon varit ensam för länge.

Vilken route ska jag hitta på? Tråkigt, att alltid springa samma runda. Jag skulle väl kunna hälsa på min svägerska? Husmannen skulle dit ikväll för att titta på El Classico: Barcelona mot Madrid. Vilken tid? Kl. 21.00. Ah, nej, det är för sent. Måste ju hem igen och laga mat. Ok, då springer jag dit på en gång. De har visst fått hem en ny liten kaninunge. Man kanske kan titta på den? Ja, vad trevligt. Alltså på med hela kalaset, hunden påklädd med refelxväst och ut.

Det gör ont i munnen, lungan. Det var riiiiiktigt kallt! Bara att kämpa på. Fingertopparna fryser till och vill inte tina igen. Var lite orolig att Heidi skulle dra iväg. Hon älskar ju snön. Men hon springer mycket väluppfostrat bredvid mig och ibland framför mig i lugnt tempo. Efter ca 3,4 km är jag framme. Svägerskan och barnen är ganska så förvånade att vi står framför dörren. Lillflickan i huset och hennes jämnårig tjejkompis är mycket förtjusta att se Heidi. Och jag är förtjust när jag ser den lilla 8 veckors kaninungen Mollie. Gullig, fluffig, lugn, vit och krullig är den. Sötis. Svägerskan bjuder på Spaghetti med köttfärssås. Mums men jag är tvungen att tacka nej. Jag börjar redan att småfrysa och vill dra hemåt.

Tillbacka-joggen går lite krångligare. Skorna öppnar sig, jag har huvudet fullt med tankar medan glasögonen håller på att imma igen. Samtidigt som man ska koncentrera sig på vägunderlaget och hunden. Min teknik är just nu inte den bästa helt enkelt. Men medelfarten är ändå högre än på första halvan, 6:03 min/km trots diverse stopp.

Örhängen och springa är ingen bra kombination för mig. Foto: privat.

Därhemma konstaterar jag att jag har tappat ytterligare ett örhänge! Att ha på sig örhängen medan man springer är i mitt fall ingen bra idé. Det första örhänget tappade jag under (före eller efter?) iForm-loppet, förmodligen när jag bytte t-shirt. Så otroligt tråkigt! Denna gång måste örhänget ha ramlat av när jag drar åt mössan över öronen, om och om igen för öronen håller på att frysa ihjäl. Nu har jag tappat ett älskat örhänge till mitt älskade pilgrim-set :( Sånt är livet.

Magen kurrar och jag är vrålhungrig. Att ha lite framförhållning när det gäller maten lönar sig verkligen. Det går så otroligt smidigt när man har tinat något på morgonen och har frysta grönsaker i frysen. Jag slänger in  laxen i upphettat vitlökssmör och när den är klar kryddas den med salt, peppar och soja. Till laxen blir det enkelt men gott lite ärtor och ett glas rödvin.

Varför var nu måndag kvällen ovanlig? Måndag kvällar är ju måndag kvällar. Man har hela veckan på sig till nästa helgen. Ibland får man göra saker som man inte brukar göra för att förgylla tillvaron: jag hälsade på släkten, springandes, fick syn på ett nytt familjemedlem (kaninen alltså) och jag fick till en bra måltid inom nolltid som dukades upp på finporslinet med ett glas rött. Och så fick man till drygt 7 km totalt i behaglig tempo.