Nu är det fikarast på jobbet och tid för en liten fundering jag har haft länge.
Min man frågar mig ofta varför jag egentligen bloggar. Jag, som tidigare avskydde namnet "blogg" och allt som hänger ihop med det, har nu blivit en nörd på den sida. Och varför bloggar jag egentligen? För att andra läser vad jag skriver och tycker att jag är duktig? Söker jag bekräftelse? Mannen min tycker att alla bloggare är så självgoda och tycker att dom är så bra, dom vill synas. Jag har alltid hävd att det är inte jag, jag gör det främst för min egen del och sedan för att även kunna inspirera någon annan. För det ger bloggläsandet mig i alla fall: inspiration. Jag måste säga: det är nästan inte en enda blogg som inte inspirerar på ett eller annat sätt. Antingen så känner man igen sigsjälv och blir lite tryggare med sina egna val eller så får man nya idéer "jo, det kan jag faktiskt prova", tänker man då.
Men i och med att bloggandet har tagit sig in i samhället och är i de flesta fallen mer än en dagbok och inspirationskälla började jag att fundera. Jag har tröttnat något på vissa bloggar jag följd sedan i våras eftersom de har blivit ganska så komersiella. Ibland känns det så som om bloggarna mer är en reklamplattform för driftiga företagare och varumärken.
Det är kul att man har kommit i kontakt med andra människor som har samma eller liknande mål genom bloggen. Det är helt fantastiskt. En annan sak som är roligt är att jag alltid har en adress på webben som jag kan komma åt från vilken plats i världen som helst. Där ser jag min utveckling, dokumenterar upplevelser, tränings- och tävlingstider. Jag har t.o.m. kollat upp flytider på det sättet. Om man utöver det kan dela med sig av erfarenheter, upplevelser som kan vara till hjälp för någon annan så är det riktigt kul. Jag hoppas inte jag tappar min identitet här.
För bloggen är främst för migsjälv, ingen reklam ska visas här, ingen utlottning av priser sker här. Allt som publiceras här är mina egna åsikter och funderingar (och eventuellt några enstaka citat).
Bra tankar. Själv har jag varit på väg att ge upp bloggandet p g a mina skador - tycker liksom inte jag kan fokusera helt på dem. Men ändå håller jag på. På nåt sätt blir bloggandet en drivkraft, något som gör att man fokuserar på träningen. Jag började skriva för att inspirera mig själv (och kanske andra)att träna. Kände att motivationen började försvinna efter 7:e Vasaloppet i vintras. Det här med att man hittar andra bloggare och följer dem är något som jag inte hade räknat med. Vilket givetvis är jättekul och inspirerande. Kan dock hålla med om att vissa bloggar är rena reklamfilmen. Men där är nog syftet med bloggen något helt annat.
SvaraRaderaJa, det är ju främst en inspiration åt en själv. Liksom ett sätt att pusha sigsjälv. Hade inte jag haft bloggen hade jag säkert slappat i soffan just ikväll. Men så tänker man: nä, det går ju inte, andra tar sig ju ur soffan och så ska jag skriva ett inlägg om att jag inte orkade? :-) Vi får kämpa på vi!
SvaraRadera7 vasalopp? Hatten av! Blir mer o mer impat av dig!!!