The afterlife

Wikipedia: "Afterlife - also referred to as life after death, the Hereafter, the Next World, or the Other Side" eller "ett liv efter första maran". För död är jag definitivt inte.

Varning för ett långt inlägg!

Lika bra som jag var förberedd för maran med allt vad det innebar lika lite var jag förberedd för dagarna som följde. Med ingen plan i hande körde jag på känsla.

I söndags (alltså för exakt en vecka sedan) hade jag fortfarande ont i benen, i höften. Det blev en total vilodag, antal steg var minimala...

I måndags kändes det redan mycket bättre, kände av mina höfter men benen mådde bra. Då drog Daniel och jag ut för ett återhämtningsjogg på drygt 4,5 km.

I tisdags var höftsmärtan nästan borta och det kliade i benen igen. Det blev ett morgonjogg på 5 km. Tempot var redan betydligt högre än dagen före.

I onsdags kunde jag ju inte missa spinningen och eftersom ingen mara stod på schemat så tog jag i för kung och fosterland (man vill ju utvecklas).

I torsdags kunde vi bege oss till fina Dalagården som vi fick låna av släkten Segerberg.

Dalagårdens huvudbyggnad.
"Om Leksand är Dalarnas hjärta så är Dalagården Leksands hjärta", något liknande läste jag i gårdens gästbok. Ro och frid är bara två ord som beksriver orten, tidigare ett flickpensionat.

Djursjön ligger alldeles intill gården.

Improviserat middag på torsdag kväll efter ankomst med fil, ost/marmeladmacka, choklad och vin. I bakgrunden syns annexet som rymmer garaget och en fin lägenhet.

Försökte fånga den magiska stämningen med det glittrande vattnet i bakgrunden men bilden blev lika suddig som jag var efter några glas vin...

I fredags kicklade det igen i benen och vi prövade en kort runda i skogen. Dock ingen höjdare att jogga i 25 grader!

Fötterna doppades i svalt vatten, bra för återhämtning.

En kort dusch och så körde vi iväg mot Leksand. Lunch skulle det bli där. Men så bestämde vi oss spontant för ett besök i mysiga Tällberg och åt en lyxlunch där: Sopplunchen för 90:- bestod av en buljongsoppa med nybakat tunnbröd och messmör. Efteråt hälsade vi på min kollega i Rättvik.

I lördags, igår alltså, var det då äntligen dags! Siljan runt - Orsasjön! Cykeltävlingen som gick runt Orsasjön. Mitt allra första cykellopp.

Dagen före hämtade vi nummerlappen i Sollerö, start och mål av Siljan runt-tävlingen. Jag valde den kortaste distansen på 7 mil. Hela loppet runt Siljan är på 16 mil. Nästa år... När jag frågade vid informationen om vägen skulle vara utmarkerad i fall man tappade klungan så fick jag följande tillrättavisning: "Hörru du! Det här är ingen tävling, det är ett motionslopp. Alla kör precis sitt eget tempo. Tappar du en klunga så väntar du in nästa klunga." Haha, ett lopp som inte är en tävling - tjena!

Vi skulle starta kl. 9 på morgonen. Cykeln var redan klart inpackat i bilen, allt förberedd. När jag äntligen fick en parkeringsplats vid Sollerö IP så fixade jag det sista: toabesök, inköp av snygga cykelglasögon till specialpris, sätta ihop cykeln, byta skor och bort mot startområde. Vid startområdet fanns redan en lång kö av alla som skulle cykla den korta distansen. När start"skottet" gick så började kön långsamt röra sig emot starten. Det var verkligen en blandat bild: några var i full cykelmondering - perfekt outfit, fin racer, snygg allting - vissa hade vald sin mountainbike, vissa siktade tydligen på en utflykt och syntes i jeans och vanliga cyklar med pakethållare och korgar (kan inte klanta dem, vädret var toppen, omgivningen superfin, en perfekt dag för en utflykt).

Lång cykelkö inför starten.

Jag stiftade bekantskap med en ensam tjej från Vallentuna och när vi äntligen kom iväg hängde jag på henne några kilometrar. Hon hade ett rätt så högt tempo vilket medförde att vi (som hade startat bland de sista 20 personer) cyklade om halva startfältet. Sedan hittar man sitt tempo, ett behagligt tempo.

Efter ett tag kom en snabb klunga förbi. "Dom hänger jag på", tänkte jag och fick genast upp tempot! Vad fort det går när man cykla i klungan! Vi plockade säkert ett 50-tal placeringar till. Jag funderade över om det alltid är samma person som drar? Det känns ju taskigt. 10 personer bara hänger på en enda som får kämpa på... Hann inte fundera klart innan en av de främre vurpade! Då sprack klungan. Vissa stannade och frågade hur det hade gått, vissa cyklade vidare. Jag stannade men konstaterade snabbt att det inte var mycket man kunde göra. Han hade några kompisar med sig som hjälpte honom.

Då var jag ensam igen. Skulle man ligga på mjölksyrenivån eller ska man ta det lugnt? Ska jag dra på backarna eller hänger på en lugnare cyklist? Nääää jag drog på och plockade ytterligare placeringar. Depå 1 kom efter 35 km, strax efter jag hade tappat min klunga. Vad fort det gick, redan hälften avklarat. Jag stoppade i mig en halv banan och en mugg sportdryck. Några av klungan anlände när jag skulle vidare, såg inte han som hade trillat. Hoppas det gick bra för honom... :(

I Mora höll jag nästan på att cykla fel, skyltarna hade blåsts åt fel håll. Men så inväntade jag några andra som visste vägen. Tyckte även att jag hade problem med cykeln, tyckte att den svajjade. Men det var nog bara min imagination.

Och så var det ju såååå blåsigt i helgen. Vi hade visserligen inga tromber men jag fick hålla i styret ordentligt för att inte blåsa omkull. Rev då även upp handen - man bör ha handskar för att undvika skavsår. Ja ja man lär sig allteftersom. Så var det alltså jag mot vinden. Eller NEJ, märkte att någon ligger bakom mig: en äldre herre hade tagit skydd och hängde på mig. Så trevligt, då var vi två helt plötsligt. Han var så pigg så och vi turades om med dragningen. Det var inte många ord vi bytte. Det var liksom underförstådd att vi hjälps åt.

Depå 2 kom vid 55 km. Herren och jag stannade tillsammans och drack en kopp sportdryck. bara 15 km kvar. Det är ju ingenting! Och det var ingenting, inte för mig i alla fall. Herren var nu rejält trött, jag höll på att tappa honom hela tiden. Stackarn. Fick vänta på honom och plocka upp honom lite här och var. Mina ben kändes bara så fräscha! Jag hade lite ont i axlarna och så klart handen mådde inte bra med såret men det var inget att grina över. Klarar man en marathon så är detta peanuts!

Och så såg vi då Sollerö kyrka, målet. Jag försökte uppmuntra Herren till en slutspurt men han var helt slut och tackade för sig. Jag kom i mål efter 2:36:10. Det ger en genomsnittshastighet på 26:92 km/h och en placering 51 av 387 (kom in som 18:e tjej, vet inte av hur många). Och så fick man en fin Dalahäst vid målgången. Herren kom också så småningom. Vad gullig han var "Hade det inte varit för din draghjälp så hade jag fortfarande varit i Orsa nu", sa han, och jag tyckte att han drog mig.

Målområdet

Halftrött cyklist med nya glasögon. Skarfen var mot drag i nacken.

Varsamt nerlagt Bianchi efter trogen tjänst.

Det var en otrolig rolig upplevelse som jag ville göra om direkt! Fler cykelturer lär det bli under sommaren. Har redan tagit kontakt med Fredrikshov. Får se om man passar in där...

Vad väntar nu då?