Det har varit manga lata dagar här i Tyskland, vid Rhenfloden. En del julchoklad, kaka, glühwein och ägglikör. Säkert nagot kilo mer pa höfterna. Men lite löpning har det ocksa blivit: 7 km i onsdags och 6 km i fredags, julafton. Och vädret har varit fantastiskt. Ett par minusgrader och myyyycket snö. Inget röjs här. Man är inte van helt enkelt. Men landskapet är som förtrollad. Vackert.
Imorgon är det dags för langpasset, 14 km. Jag tror att Tyskarna i min hemmastad tror att vi är galna. Att löpa i vadhöjd djup snö - inget man gör i Sigfried och Brunhildes hemmatrakter.
GOD JUL pa er alla.
PS: tysk dator med tysk tangentbord och lat bloggare som inte orkar ändra pa det :-D
måndag 27 december 2010
lördag 18 december 2010
Hektisk juletid
Juletid - julefrid
Så skulle rubriken egentligen skulle heta. Men så har inte mitt liv sett ut den senaste tiden. Arbete, arbete, arbete hette det framförallt. Man slutade sent, hämtat hunden från dagiset, åkt hem, ätit, satt på datorn och jobbat vidare. Hur har det då gått med träningen?
Efter förra veckans 2 6-km:sers rundor har det tyvärr inte blivit något långpass. Denna vecka blev det lite bättre. I tisdags vart det 12 km totalt med Linnéa IF. På schemat stod långa intervaller. Kul men jag hade tyvärr ingen energi för att pressa på i tröskelfart. 6 min åt ett håll - ståvila, 4 min tillbaka - ståvila, 2 min - ståvila. Och en gång till. 3 gånger totalt. Farten blev omkring 5.40 för varje omgång. Som sagt, ingen energi för tröskelfart. Men 12 km att vara stolt över!
När skulle jag hinna med nästa passet inför semestern? Fortfarande mycket på jobbet, julbord, läkartider, etc... Trots pressat schema stack jag ut för en kort 2.40 igår innan julbordssällskapet skulle komma hem till oss. I trevlig 6.16-fart. Fast jag tyckte att jag kämpade på ordentligt. Hade jag haft en pulsmätare hade den varnat för hjärtflimmer. Hög snö hela vägen men kul var det faktiskt.
Och skidåkningen? Oh, det var jag ju tvungen att hinna med också. Klockan 5.50 ringde veckarklockan imorse, en lördag. 5.58 var jag uppe, pigg och förväntansfull. In med en banan, vattna granen, julstjärnorna. Ja, allt detta måste göras en tidig lördag morgon! 6.45 kom jag iväg. Det var helt tomt på golvbanans parkeringsplats. Med pannlampan på drog jag iväg 7.16. Vilken märklig stämning. Helt ensam på spåret innan resten av skidfantasterna har kommit igång. Bilderna av hungriga vargar dök upp framför ögonen. En kort stunds ångest fick mig att ångra mitt beslut att åka såhär dags. Men vargar finns väl inte i Huddinge??? Tankarna försvann dock lika snabba som dom kom upp och fantastiskt blev det, minnsann: vitt och tyst - enbart skärningen av skidorna och vinden hördes. Träffade på ett par till ensamåkare efter jag hade kommit minst halvvägs och det började gryna. Jag chattade med samtliga (4 stycken) och det var så trevligt så! Skidåkningen gick dessutom mycket bättre för mig än förra gången. Försökte verkligen att inte använda stavarna alldeles för mycket. Fick mindre bakåtglid. Trillade inte en enda gång och hjälpte till med ordentligt stakning på nedförsbackarna. Trots all min möda gick det rätt så långsamt: 8,05 km tog 1:06 h. Men det var en fantastisk upplevelse.
Imorgon ska det då bli långdistans på 12 km. Då har jag uppnått veckans mål enligt marathon.se. På måndag står "Köln" på vår flygbiljett!
Så skulle rubriken egentligen skulle heta. Men så har inte mitt liv sett ut den senaste tiden. Arbete, arbete, arbete hette det framförallt. Man slutade sent, hämtat hunden från dagiset, åkt hem, ätit, satt på datorn och jobbat vidare. Hur har det då gått med träningen?
Efter förra veckans 2 6-km:sers rundor har det tyvärr inte blivit något långpass. Denna vecka blev det lite bättre. I tisdags vart det 12 km totalt med Linnéa IF. På schemat stod långa intervaller. Kul men jag hade tyvärr ingen energi för att pressa på i tröskelfart. 6 min åt ett håll - ståvila, 4 min tillbaka - ståvila, 2 min - ståvila. Och en gång till. 3 gånger totalt. Farten blev omkring 5.40 för varje omgång. Som sagt, ingen energi för tröskelfart. Men 12 km att vara stolt över!
När skulle jag hinna med nästa passet inför semestern? Fortfarande mycket på jobbet, julbord, läkartider, etc... Trots pressat schema stack jag ut för en kort 2.40 igår innan julbordssällskapet skulle komma hem till oss. I trevlig 6.16-fart. Fast jag tyckte att jag kämpade på ordentligt. Hade jag haft en pulsmätare hade den varnat för hjärtflimmer. Hög snö hela vägen men kul var det faktiskt.
Och skidåkningen? Oh, det var jag ju tvungen att hinna med också. Klockan 5.50 ringde veckarklockan imorse, en lördag. 5.58 var jag uppe, pigg och förväntansfull. In med en banan, vattna granen, julstjärnorna. Ja, allt detta måste göras en tidig lördag morgon! 6.45 kom jag iväg. Det var helt tomt på golvbanans parkeringsplats. Med pannlampan på drog jag iväg 7.16. Vilken märklig stämning. Helt ensam på spåret innan resten av skidfantasterna har kommit igång. Bilderna av hungriga vargar dök upp framför ögonen. En kort stunds ångest fick mig att ångra mitt beslut att åka såhär dags. Men vargar finns väl inte i Huddinge??? Tankarna försvann dock lika snabba som dom kom upp och fantastiskt blev det, minnsann: vitt och tyst - enbart skärningen av skidorna och vinden hördes. Träffade på ett par till ensamåkare efter jag hade kommit minst halvvägs och det började gryna. Jag chattade med samtliga (4 stycken) och det var så trevligt så! Skidåkningen gick dessutom mycket bättre för mig än förra gången. Försökte verkligen att inte använda stavarna alldeles för mycket. Fick mindre bakåtglid. Trillade inte en enda gång och hjälpte till med ordentligt stakning på nedförsbackarna. Trots all min möda gick det rätt så långsamt: 8,05 km tog 1:06 h. Men det var en fantastisk upplevelse.
 |
| Skidåkning på Ågestas golvbana. Foto: Skärmdump Garmin Connect |
Imorgon ska det då bli långdistans på 12 km. Då har jag uppnått veckans mål enligt marathon.se. På måndag står "Köln" på vår flygbiljett!
torsdag 9 december 2010
Bara att nöta på!
Tack för era tipps på mitt förra inlägg. Det uppskattas verkligen!
Nu prövar jag en ny strategi för att övervinna den lata delen i mig.
Möjlighet 1: Löpning på morgonen
Jag tror inte att löpning på morgonen är något för mig, i alla fall inte just nu. Då skulle jag behöva gå upp kl. 5 och jag drar mig redan nu att överhuvudtaget går upp :-) . Det är säkert bara en vanesak. Får se, kanske när det ljusnar lite igen.
Möjlighet 2: Löpning under lunchen
Ja, det skulle kunna vara ett alternativt. Nu låter det säkert bara som en dålig ursäkt men jag tycker inte det finns bra löprundor nära jobbet. Jag jobbar på AstraZeneca i hjärtat av Södertälje, har provat att springa med en kompis ett par gånger sommaren 2008 men vi båda tyckte att det inte gick så bra. Det saknas ofta trottoarer, helt plötsligt tar vägen slut, man kommer inte rund, inga skogsstigar. Sedan är det ju så att jag redan nu tränar 2 gg/vecka under lunchen, spinning och bodypump och mitt jobb är i alla fall just nu mycket hektiskt. För det mesta brukar det bara bli en kort lunch med matlåda framför datorn. Inte bra, jag vet. Men: Löpning under lunchen - ett alternativ att fundera över.
Möjlighet 3: Löpning på kvällen
Då är vi där igen. Man är hungrig, trött, frusen. Men så har jag prövat något "nytt". Jag har varit inställt på en sak hela dagen: så fort jag sätter min fot innanför lägenhetsdörren så är det raka vägen mot träningskläderna. Det betyder, snabbt ombyte och ut. Inte tänka, inga kompromisser. Om man sätter sig framför datorn, TV:n eller gör först något annat så är det kört. Då hinner man bli ännu tröttare, hinner tänka. Ska fortsätta med denna "nya" strategi ett tag till. Enligt mottot: Bara att nöta på sina kilometrar!
Möjlighet 4: Transportlöpning
Det är ju faktiskt ett alternativ som jag har funderat på länge. Nu känns det inte riktigt rätt i tiden med tanke på all snö på vägarna och alla förseningar i sl-trafiken vilket förlänger min dag redan nu men framåt våren ska jag definitivt överväga det. Bara att kliva av någon station tidigare och jogga till jobbet/hem de sista kilometrarna. Men som sagt, det är nu jag behöver en strategi och förmodligen inte framåt våren.
Fler tipps och råd tas mer än tacksamt emot.
Gårdagens och kvällens runda på ca 6 km var helt enligt marathon.se:s 4.30-program. Det skulle ha varit ett lätt distanspass på 39-40 minuter. För mig blev det lite långsammare både igår och idag. Men så måste man även räkna in väglaget, I guess. Och det var jobbigt idag. Ingen rolig löpning. Vinden rakt in i ansiktet med små nålar av is/snö/vatten.
Igår:
Distans: 6,28 km
Tid: 42:36 min
Medelfart: 6,47 min/km
Idag:
Distans: 6,36 km
Tid: 41:03 min
Medelfart: 6,27 min/km
Bara att nöta på!
Nu prövar jag en ny strategi för att övervinna den lata delen i mig.
Möjlighet 1: Löpning på morgonen
Jag tror inte att löpning på morgonen är något för mig, i alla fall inte just nu. Då skulle jag behöva gå upp kl. 5 och jag drar mig redan nu att överhuvudtaget går upp :-) . Det är säkert bara en vanesak. Får se, kanske när det ljusnar lite igen.
Möjlighet 2: Löpning under lunchen
Ja, det skulle kunna vara ett alternativt. Nu låter det säkert bara som en dålig ursäkt men jag tycker inte det finns bra löprundor nära jobbet. Jag jobbar på AstraZeneca i hjärtat av Södertälje, har provat att springa med en kompis ett par gånger sommaren 2008 men vi båda tyckte att det inte gick så bra. Det saknas ofta trottoarer, helt plötsligt tar vägen slut, man kommer inte rund, inga skogsstigar. Sedan är det ju så att jag redan nu tränar 2 gg/vecka under lunchen, spinning och bodypump och mitt jobb är i alla fall just nu mycket hektiskt. För det mesta brukar det bara bli en kort lunch med matlåda framför datorn. Inte bra, jag vet. Men: Löpning under lunchen - ett alternativ att fundera över.
Möjlighet 3: Löpning på kvällen
Då är vi där igen. Man är hungrig, trött, frusen. Men så har jag prövat något "nytt". Jag har varit inställt på en sak hela dagen: så fort jag sätter min fot innanför lägenhetsdörren så är det raka vägen mot träningskläderna. Det betyder, snabbt ombyte och ut. Inte tänka, inga kompromisser. Om man sätter sig framför datorn, TV:n eller gör först något annat så är det kört. Då hinner man bli ännu tröttare, hinner tänka. Ska fortsätta med denna "nya" strategi ett tag till. Enligt mottot: Bara att nöta på sina kilometrar!
Möjlighet 4: Transportlöpning
Det är ju faktiskt ett alternativ som jag har funderat på länge. Nu känns det inte riktigt rätt i tiden med tanke på all snö på vägarna och alla förseningar i sl-trafiken vilket förlänger min dag redan nu men framåt våren ska jag definitivt överväga det. Bara att kliva av någon station tidigare och jogga till jobbet/hem de sista kilometrarna. Men som sagt, det är nu jag behöver en strategi och förmodligen inte framåt våren.
Fler tipps och råd tas mer än tacksamt emot.
Gårdagens och kvällens runda på ca 6 km var helt enligt marathon.se:s 4.30-program. Det skulle ha varit ett lätt distanspass på 39-40 minuter. För mig blev det lite långsammare både igår och idag. Men så måste man även räkna in väglaget, I guess. Och det var jobbigt idag. Ingen rolig löpning. Vinden rakt in i ansiktet med små nålar av is/snö/vatten.
Igår:
Distans: 6,28 km
Tid: 42:36 min
Medelfart: 6,47 min/km
Idag:
Distans: 6,36 km
Tid: 41:03 min
Medelfart: 6,27 min/km
Bara att nöta på!
tisdag 7 december 2010
Men varför!
Varför är det ibland så förb... svårt att ta sig ut? Man har mål, tycker egentligen löpning är kul och erfarenheten har visat att det inte är nån fara med löpning i minusgrader. Man överlever och det är roligt.
Men likförb... sitter man alltid hemma, grubblar över hur man skulle kunna skjuta upp passet och få in det någon annan dag istället. Man är trött, småhungrig, fryser och vill helst softa framför tv:n med en kopp te i handen och hunden i famnen. Alltid samma visa.
Men nästa dag går man omkring och ångrar sig över det där passet som man sköt upp dan innan. Hade man bara tagit sig i kragen och hade man bara agerat så hade man haft dom där kilometrarna i benen nu, hade inte behövt fundera mera. Och så kommer ju det dåliga samvetet. Nu har man anmält sig till stora lopp, skryter med att man tränar för diverse långlopp och så har man svårt med motivationen. Det passar liksom inte ihop... Varför kan man inte vara lite mer som hon, eller han. Varför är det alltid jag som drar sig för att ta det där steget. Jag undrar. Alla bloggar man läser handlar ju bara om hur bra det går (för det mesta i alla fall). Jag blir bara impat av alla.
Finns det ingen som kämpar med motivationen dag in dag ut? Finns det ingen som har en strategi som faktiskt hjälper i längden för att få bukt med problemet? Vill dock poangtera att det är kvällspassen som jag har svårt för, när det är mörkt, sent och kallt.
Men likförb... sitter man alltid hemma, grubblar över hur man skulle kunna skjuta upp passet och få in det någon annan dag istället. Man är trött, småhungrig, fryser och vill helst softa framför tv:n med en kopp te i handen och hunden i famnen. Alltid samma visa.
Men nästa dag går man omkring och ångrar sig över det där passet som man sköt upp dan innan. Hade man bara tagit sig i kragen och hade man bara agerat så hade man haft dom där kilometrarna i benen nu, hade inte behövt fundera mera. Och så kommer ju det dåliga samvetet. Nu har man anmält sig till stora lopp, skryter med att man tränar för diverse långlopp och så har man svårt med motivationen. Det passar liksom inte ihop... Varför kan man inte vara lite mer som hon, eller han. Varför är det alltid jag som drar sig för att ta det där steget. Jag undrar. Alla bloggar man läser handlar ju bara om hur bra det går (för det mesta i alla fall). Jag blir bara impat av alla.
Finns det ingen som kämpar med motivationen dag in dag ut? Finns det ingen som har en strategi som faktiskt hjälper i längden för att få bukt med problemet? Vill dock poangtera att det är kvällspassen som jag har svårt för, när det är mörkt, sent och kallt.
2012 ING New York Marathon - Here I come!
Nu har jag fått en plats i förhandslistan på SpringTime Travels resa till New York Marathon 2012! Nu är det bara att köra, lugnt o sansat!
 |
| Bild: Lånat från springtimetravel.se |
måndag 6 december 2010
Andra turen och lugn jogg
 |
| Någonstans i Huddinge... |
I lördags var det då dags för andra turen. Planen var att åka tidigt till golvbanan men sen blev det ändå 10.30 innan jag var där. Och då var det ganska fullt. Man känner sig små stressat när alla köar bakom en. Nja, köade gjorde väl dom flesta inte. Dom körde om mig helt enkelt. Men särskild stressande var det när man skulle uppförs eller nedförs backen. Men det gick. Problemet jag hade var bara att jag gled bakåt hela tiden. Det måste vara min fortfarande saknande teknik. Killen i butiken sa iofs att det skulle bli kämpigt. Och kämpigt var det. Man försöker hänga med alla andra men så fort man ta i så glider man 1 meter bakåt istället för 1 meter framåt. Något är skumt i alla fall. Ska prova igen nu på torsdag.
 |
| Skidåkare |
Dagen var otroligt vackert i alla fall. Solen sken för fullt, 10 grader kallt. Helt otroligt vackert. Hade det inte varit för bakåtglidet så hade dagen varit perfekt. Nästa gång ska jag ta det ännu lugnare och bara försöker mig på att hitta tekniken. Man måste få kunna fäste på något sätt. Får kanske googla fram något instruktionsvideo så länge. Sen hoppas jag verkligen på en kurs längre fram på vintern.
Det var ju otroligt kul och givande och jag övervägde en stund att köra samma bana på ca 7 km en gång till men sen såg jag ändå framemot en kortare tur på cykelbanan. Sagt och gjort: jag bytte skidorna mot löparskorna och sprang. I lugn 6,12-tempo blev det 8 km. Fingrarna frös tills jag hade tappat känslan helt men solen lät mig glömma bort smärtan. O så tinade dom ju igen efter en stund. Ingen fara alltså. Fast nästa gång blir det dubbla handskar.
 |
| Löpare |
fredag 3 december 2010
Premiär för skidåkning!
 |
| Min första tur - NÅGONSIN! Foto: privat. |
Igår skrev jag historie - i MITT liv. Första gången på längdskidor. Vi åkte till Rudan friluftsgård i Haning. Spåren var fantastiska. Första gången åkte jag på ängen för att pröva. Redan efter några steg tappade jag balansen och ramlade. Men sen gick det. Vi provade spåret som inte var belyst. Det skulle vara flackt. Förutom backen i början/slutet var det faktiskt en flack bana. Och otroligt mysigt att åka med pannlampa.
 |
| Ganska så trött men lycklig nybörjare. Foto: Lisa |
Jag tog mig ju rund men bara för att Lisa hade så mycket tålamod med mig. Det gick inte direkt snabbt, gled bakåt några gånger, fick inget fäste riktigt. Jag tror jag gjorde något fel med balansen och vikten. Sen var det otroligt svårt att komma upp för backen, där ramlade jag alltså för tredje gången. Just det. Andra gången jag ramlade hände bara sådär, när jag nästan stod stilla. Så det räknas inte riktigt. Drygt 5 km blev det totalt.
Men det var såååå fantastiskt att jag bara måste åka ut igen imorgon. Ska försöka komma upp tidigt och åka ut till golvbanan, prova lite för migsjälv innan Lisa får stå ut med mig igen.
 |
| Tjejen med mycket tålamod. Foto: privat. |
Utrustningen blev ett par Madshus ultrasonic, pjäxor från Atomic, stavar från oneway, bindning från Salomon. Jag lät skidorna tejpa och kompletterade med en grund och glidvallning. Mer än så vet jag inte ännu. Sen ingick både en vallningskurs samt en teknikkurs i köpet. Det måste jag utnyttja. Klubben (Linnéa IF alltså) ordnar dessutom skidkurser för nybörjare om behovet finns. Jag får göra lite reklam och tjatar till mig en sån kurs. Nu är man biten av sporten!
tisdag 30 november 2010
Backvarv, gott & blandat med IF Linnéa
 |
| 3 varv på Tantolunden med Söders Hjältar. Skärmdump Garmin Connect. |
3 varv à 2,1 km rund Tantolunden på Söder. Jogg i "djup" snö, upp och ned för backar, följd av korta intervaller varannan lyktstolpe, joggvila, hälkickar, utförslöpning - kontrollerat men snabbt, joggvila, löpskolning uppförsbacke följd av intervall och joggvila. Och så börjar allt om från början. Det var ett riktigt roligt pass där mjölksyra i benen varvades med spykänsla och endorfiner. Garanti på rejäl träningsvärk i vaden, fötterna och frambenet inkluderat.
Imorgon lunch: spinning! Kör hård!
 |
| Något backigt på Söder. Skärmdump Garmin Connect. |
Tid: 1:08 h
Medelfart: 6,35 min/km
Maxfart: 3,19 min/km
måndag 29 november 2010
En ovanlig måndag kväll
Jag ringer till gymmet. "Nej tyvärr finns det inga platser kvar till power yogan." Oh vad konstigt, förra veckan var det halvt tomt och nu är alla platser bokade redan kl. 15.30. Vilken skillnad det är från vecka till vecka. Nåja, då får jag väl hitta på något annat. Jag är ju ändå inställt på träning, ska jag kanske ut och springa redan idag? Tja, varför inte. Men då måste jag nästan ta med mig hunden, annars har hon varit ensam för länge.
Vilken route ska jag hitta på? Tråkigt, att alltid springa samma runda. Jag skulle väl kunna hälsa på min svägerska? Husmannen skulle dit ikväll för att titta på El Classico: Barcelona mot Madrid. Vilken tid? Kl. 21.00. Ah, nej, det är för sent. Måste ju hem igen och laga mat. Ok, då springer jag dit på en gång. De har visst fått hem en ny liten kaninunge. Man kanske kan titta på den? Ja, vad trevligt. Alltså på med hela kalaset, hunden påklädd med refelxväst och ut.
Det gör ont i munnen, lungan. Det var riiiiiktigt kallt! Bara att kämpa på. Fingertopparna fryser till och vill inte tina igen. Var lite orolig att Heidi skulle dra iväg. Hon älskar ju snön. Men hon springer mycket väluppfostrat bredvid mig och ibland framför mig i lugnt tempo. Efter ca 3,4 km är jag framme. Svägerskan och barnen är ganska så förvånade att vi står framför dörren. Lillflickan i huset och hennes jämnårig tjejkompis är mycket förtjusta att se Heidi. Och jag är förtjust när jag ser den lilla 8 veckors kaninungen Mollie. Gullig, fluffig, lugn, vit och krullig är den. Sötis. Svägerskan bjuder på Spaghetti med köttfärssås. Mums men jag är tvungen att tacka nej. Jag börjar redan att småfrysa och vill dra hemåt.
Tillbacka-joggen går lite krångligare. Skorna öppnar sig, jag har huvudet fullt med tankar medan glasögonen håller på att imma igen. Samtidigt som man ska koncentrera sig på vägunderlaget och hunden. Min teknik är just nu inte den bästa helt enkelt. Men medelfarten är ändå högre än på första halvan, 6:03 min/km trots diverse stopp.
Därhemma konstaterar jag att jag har tappat ytterligare ett örhänge! Att ha på sig örhängen medan man springer är i mitt fall ingen bra idé. Det första örhänget tappade jag under (före eller efter?) iForm-loppet, förmodligen när jag bytte t-shirt. Så otroligt tråkigt! Denna gång måste örhänget ha ramlat av när jag drar åt mössan över öronen, om och om igen för öronen håller på att frysa ihjäl. Nu har jag tappat ett älskat örhänge till mitt älskade pilgrim-set :( Sånt är livet.
Magen kurrar och jag är vrålhungrig. Att ha lite framförhållning när det gäller maten lönar sig verkligen. Det går så otroligt smidigt när man har tinat något på morgonen och har frysta grönsaker i frysen. Jag slänger in laxen i upphettat vitlökssmör och när den är klar kryddas den med salt, peppar och soja. Till laxen blir det enkelt men gott lite ärtor och ett glas rödvin.
Varför var nu måndag kvällen ovanlig? Måndag kvällar är ju måndag kvällar. Man har hela veckan på sig till nästa helgen. Ibland får man göra saker som man inte brukar göra för att förgylla tillvaron: jag hälsade på släkten, springandes, fick syn på ett nytt familjemedlem (kaninen alltså) och jag fick till en bra måltid inom nolltid som dukades upp på finporslinet med ett glas rött. Och så fick man till drygt 7 km totalt i behaglig tempo.
Vilken route ska jag hitta på? Tråkigt, att alltid springa samma runda. Jag skulle väl kunna hälsa på min svägerska? Husmannen skulle dit ikväll för att titta på El Classico: Barcelona mot Madrid. Vilken tid? Kl. 21.00. Ah, nej, det är för sent. Måste ju hem igen och laga mat. Ok, då springer jag dit på en gång. De har visst fått hem en ny liten kaninunge. Man kanske kan titta på den? Ja, vad trevligt. Alltså på med hela kalaset, hunden påklädd med refelxväst och ut.
Det gör ont i munnen, lungan. Det var riiiiiktigt kallt! Bara att kämpa på. Fingertopparna fryser till och vill inte tina igen. Var lite orolig att Heidi skulle dra iväg. Hon älskar ju snön. Men hon springer mycket väluppfostrat bredvid mig och ibland framför mig i lugnt tempo. Efter ca 3,4 km är jag framme. Svägerskan och barnen är ganska så förvånade att vi står framför dörren. Lillflickan i huset och hennes jämnårig tjejkompis är mycket förtjusta att se Heidi. Och jag är förtjust när jag ser den lilla 8 veckors kaninungen Mollie. Gullig, fluffig, lugn, vit och krullig är den. Sötis. Svägerskan bjuder på Spaghetti med köttfärssås. Mums men jag är tvungen att tacka nej. Jag börjar redan att småfrysa och vill dra hemåt.
Tillbacka-joggen går lite krångligare. Skorna öppnar sig, jag har huvudet fullt med tankar medan glasögonen håller på att imma igen. Samtidigt som man ska koncentrera sig på vägunderlaget och hunden. Min teknik är just nu inte den bästa helt enkelt. Men medelfarten är ändå högre än på första halvan, 6:03 min/km trots diverse stopp.
 |
| Örhängen och springa är ingen bra kombination för mig. Foto: privat. |
Magen kurrar och jag är vrålhungrig. Att ha lite framförhållning när det gäller maten lönar sig verkligen. Det går så otroligt smidigt när man har tinat något på morgonen och har frysta grönsaker i frysen. Jag slänger in laxen i upphettat vitlökssmör och när den är klar kryddas den med salt, peppar och soja. Till laxen blir det enkelt men gott lite ärtor och ett glas rödvin.
Varför var nu måndag kvällen ovanlig? Måndag kvällar är ju måndag kvällar. Man har hela veckan på sig till nästa helgen. Ibland får man göra saker som man inte brukar göra för att förgylla tillvaron: jag hälsade på släkten, springandes, fick syn på ett nytt familjemedlem (kaninen alltså) och jag fick till en bra måltid inom nolltid som dukades upp på finporslinet med ett glas rött. Och så fick man till drygt 7 km totalt i behaglig tempo.
torsdag 25 november 2010
Första passet i snön - i livet!
 |
| Rak och fin sträcka med lite nivåskillnader, det gillar Annette. Skärmdump Garmin Connect. |
... och jag lever. Jo det är klart man lever (tror jag i alla fall?). Men jag, och jag ska väl säga, vi klarade oss från skador. Varken Lisa eller jag halkade. Lisa hade skor med dubbar och jag satte på mina broddar. Fungerade alldeles utmärkt. Men visst var det ansträngande. Delvis kändes det som om man springer i sand, på beachen. Förutom att det var 5 grader kallt ute och helt vitt :)
När vi klev ur bilen på Coops parkeringsplats vid Huddingevägen i Stuvsta kändes det helt galet. Vad håller vi egentligen på med? Det blåste, snöade och vi skulle springa längs med Ågestavägen. Har man lite vett i huvudet så stannar man inne med en kopp te. Fast nej. Har ju varit lite deppigt tidigare att jag inte lyckats ta mig ut. Att springa i snö är verkligen fostrande. Det ställer särskilda krav på benmuskulaturen, hälen och balansen (=bålmuskulaturen). Det är en mycket bra träning. Vi chattade och sprang. Vi började i rätt så lugnt tempo men drog på efter en stund. Då vart det tystare. Men efter någon kilometer behövde jag sakta ner lite. Och då hamnade vi i ett behagligt prattempo igen. Fastän tempot var behagligt så fick benen en rejäl omgång. Det kommer att bli träningsvärk imorgon!
På mig hade jag dubbla strumpor (mina kompressions, samt Adidas träningsstrumpor), mina vintertights, långärmad merinoull, funktions t-shirt, Haglöfs softshell löparjacka, reflexväst, handskar, pannband och keps. Och jag kan säga: det var alldeles för varmt! Det hade räckt gott o väl med enbart min merinoull t-shirt istället för dubbla t-shirt och enkla strumpor. Särskild fötterna var alldeles för varma. Åt andra sidan blev jag inte heller blött eller fick kalldrag.
För de som bor kring Huddinge, Stuvsta, Älvsjö, Farsta kan jag verkligen rekommendera Ågestavägen. Jag gillar den skarpt. Härligt löpning i fin miljö. Bilarna stör faktiskt inte mycket alls. Till vår glädje upptäckte vi även ett gäng skidåkare i skogen, med pannlampor på! Chanserna har verkligen ökat radikalt för ett första försök på lördag! Det blir pannlampor även för oss.
I veckan blev det ett spinningpass där jag kunde ta ut mig ordentligt. Nästa gång ska jag prova med pulsklocka och mäta min maxpuls. Vi ska se om vi även kan klämma in ett långpass på helgen. Kanske Ågestavägen igen? Fast då hemifrån och till Farsta? Varför inte?! Dit har jag aldrig joggat faktiskt. Kan ju ta bussen tillbaka om jag vill. Ah, vi får se helt enkelt.
Nu luktar brödet ifrån ugnen och ska ut. Mums!
Distans: 10,06 km
Tid: 1:03:52 h
Medelfart: 6,20 min/km
Maxfart: 4,43 min/km
tisdag 23 november 2010
Alternativ träning när det är snöoväder ute
 |
| Vy mot ett snöigt, blåsigt och ödsligt Kvarnbergsplan. Foto: privat. |
"Det är bara de riktigt tuffa som tar sig ut i detta väder och springer," tänker jag och blir något ledsen. Än så länge har jag inte pressen av marathon-programmet som börjar nästa vecka. Även om jag kommer hem för sent från jobbet för ett pass med Linnéa så skulle jag ju ändå kunna ta mig ut själv. Ok, en snickers på soffan för att få lite energi och sen ut, intalar jag mig med alla löparkläder och klockan på. Heidi kliver på mig och breder ut sig på mina knäna. 1,5 timmar senare vaknar jag. Japp. Det var det!
Jag tror jag måste börja med en dagbok där jag skriver upp något bra jag gjort för varje dag. Annars finns det risk för att man blir deppig och tror att man är helt värdelöst bara för att man inte löptränar så som man kanske borde.
Direkt lat under veckan är jag ju inte. Igår blev det 1 timme Power Yoga II där fokuset låg på teknik. Svettades ordentligt och idag är jag riktigt mör i kroppen. Imorgon till lunchen blir det 45 minuter spinning. På torsdag siktar Lisa och jag på 1 eller 2 6:or i Ågesta. Är Ågesta redan obelöpbar (vilket ord hehe) så tar vi någon cykelbana, har vi sagt. Och på lördag är första skidutflykten planerat. (JA! Har faktiskt köpt skidor, pjäxor och hela paketet förra helgen! Precis i rätt tid! Mer om det senare.)
Men det är ju just löpningen, just löpning i tuffa förhållanden som ger styrka i benen, den dära lättheten när snön och iset försvinner, snabbheten och uthålligheten. Nej, fastän jag tränar regelbundet så känner jag mig inte helt nöjd. Hur gör man då för att ta sig ut? Man vet men man gör inte därefter. Aj aj aj.
torsdag 18 november 2010
Fartlek
 |
Motivationen var inte direkt på topp när jag kom hem. Intervaller i Hammarby lockade inte alls när jag var trött, frös och var hungrig. Slängde i mig lite cashewnötter och satt mig en stund framför datorn. Kollade mail, skrev mail, funderade, läste bloggar. Och varför sitter jag inne och läser om löpning och marathon när jag egentligen borde vara ute och träna löpning och träna för en marathon? Försökte hitta på en massa med ursäkter i stilen med:
"Nu är klockan redan 19.30, jag har inte lagat mat ännu och mannen kommer hem snart. Ska vi verkligen äta så pass sent? Det är inte nyttigt."
"Det kommer bli sent, jag kommer vara trött imorgon och jag kommer ha svårt att komma upp ur sängen."
"Det är väl lite halt ute, eller?"
"En vilodag efter det hårda spinningpasset igår är inte heller fel."
"Bättre egentligen att ta ett pass imorgon."
Nämen, skärpning! På med byxorna och hela kittet, på med reflexväst till hunden och ut. Det var halt ute, faktiskt! Första gången för mig att springa på denna isbanan. Hade fullt upp med att styra hunden att hon inte skulle dra eller springa nära vägen, att justera hennes koppel rund midjan, att andas rätt för att inte imma igen mina glasögon. Det blev ett ofrivilligt fartlek-pass. Eller.... hade väl funderat på fartlek dock lite mer kontrollerat fartlek. Nu var jag tvungen att anpassa farten till vägunderlaget.
Bästa farten: 4,38 min/km (troligtvis ner för en sandad backe)
Sämsta farten: 10,43 min/km (när jag var tvungen att plocka upp hundens avföring)
Genomsnittsfart: 6,27 min/km
Distans: 4,65 km
Tid: 30,29 min
onsdag 17 november 2010
Någon kort fundering under fikarasten
Nu är det fikarast på jobbet och tid för en liten fundering jag har haft länge.
Min man frågar mig ofta varför jag egentligen bloggar. Jag, som tidigare avskydde namnet "blogg" och allt som hänger ihop med det, har nu blivit en nörd på den sida. Och varför bloggar jag egentligen? För att andra läser vad jag skriver och tycker att jag är duktig? Söker jag bekräftelse? Mannen min tycker att alla bloggare är så självgoda och tycker att dom är så bra, dom vill synas. Jag har alltid hävd att det är inte jag, jag gör det främst för min egen del och sedan för att även kunna inspirera någon annan. För det ger bloggläsandet mig i alla fall: inspiration. Jag måste säga: det är nästan inte en enda blogg som inte inspirerar på ett eller annat sätt. Antingen så känner man igen sigsjälv och blir lite tryggare med sina egna val eller så får man nya idéer "jo, det kan jag faktiskt prova", tänker man då.
Men i och med att bloggandet har tagit sig in i samhället och är i de flesta fallen mer än en dagbok och inspirationskälla började jag att fundera. Jag har tröttnat något på vissa bloggar jag följd sedan i våras eftersom de har blivit ganska så komersiella. Ibland känns det så som om bloggarna mer är en reklamplattform för driftiga företagare och varumärken.
Det är kul att man har kommit i kontakt med andra människor som har samma eller liknande mål genom bloggen. Det är helt fantastiskt. En annan sak som är roligt är att jag alltid har en adress på webben som jag kan komma åt från vilken plats i världen som helst. Där ser jag min utveckling, dokumenterar upplevelser, tränings- och tävlingstider. Jag har t.o.m. kollat upp flytider på det sättet. Om man utöver det kan dela med sig av erfarenheter, upplevelser som kan vara till hjälp för någon annan så är det riktigt kul. Jag hoppas inte jag tappar min identitet här.
För bloggen är främst för migsjälv, ingen reklam ska visas här, ingen utlottning av priser sker här. Allt som publiceras här är mina egna åsikter och funderingar (och eventuellt några enstaka citat).
Min man frågar mig ofta varför jag egentligen bloggar. Jag, som tidigare avskydde namnet "blogg" och allt som hänger ihop med det, har nu blivit en nörd på den sida. Och varför bloggar jag egentligen? För att andra läser vad jag skriver och tycker att jag är duktig? Söker jag bekräftelse? Mannen min tycker att alla bloggare är så självgoda och tycker att dom är så bra, dom vill synas. Jag har alltid hävd att det är inte jag, jag gör det främst för min egen del och sedan för att även kunna inspirera någon annan. För det ger bloggläsandet mig i alla fall: inspiration. Jag måste säga: det är nästan inte en enda blogg som inte inspirerar på ett eller annat sätt. Antingen så känner man igen sigsjälv och blir lite tryggare med sina egna val eller så får man nya idéer "jo, det kan jag faktiskt prova", tänker man då.
Men i och med att bloggandet har tagit sig in i samhället och är i de flesta fallen mer än en dagbok och inspirationskälla började jag att fundera. Jag har tröttnat något på vissa bloggar jag följd sedan i våras eftersom de har blivit ganska så komersiella. Ibland känns det så som om bloggarna mer är en reklamplattform för driftiga företagare och varumärken.
Det är kul att man har kommit i kontakt med andra människor som har samma eller liknande mål genom bloggen. Det är helt fantastiskt. En annan sak som är roligt är att jag alltid har en adress på webben som jag kan komma åt från vilken plats i världen som helst. Där ser jag min utveckling, dokumenterar upplevelser, tränings- och tävlingstider. Jag har t.o.m. kollat upp flytider på det sättet. Om man utöver det kan dela med sig av erfarenheter, upplevelser som kan vara till hjälp för någon annan så är det riktigt kul. Jag hoppas inte jag tappar min identitet här.
För bloggen är främst för migsjälv, ingen reklam ska visas här, ingen utlottning av priser sker här. Allt som publiceras här är mina egna åsikter och funderingar (och eventuellt några enstaka citat).
tisdag 16 november 2010
Dåligt samvete för träningsfria dagar
Igår kväll var jag anmäld till Power Yoga II. Jag hade verkligen lust, såg framemot det. Dagen hade varit dåligt på jobbet och det skulle vara skönt och avkopplande. Men så kom maken på att han var sugen på pasta carbonara. Jag handlade på vägen hem och tillsammans lagade vi maten. Ohhh vad det luktade gott och ohhhh vad hungrig jag var. Så lockande att äta tillsammans med Daniel, njuta av ett glas vin. Och så blev det också. Jag avbokade yogan och vi åt tillsammans.
Ibland gör man så. Man prioriterar att umgås med de närmaste. Men Daniel hade inte brytt sig så mycket om jag hade ätit senare. Han hade ju redan tränat under lunchen! Och i efterhand ångrade jag mig och fick dåligt samvete. Faktum är att jag har börjat få dålig samvete för varje träningsfri dag. Jag känner mig ju frisk, har lust (ofta i alla fall), då känns det bara som en dålig ursäkt att hoppa över det planerade passet. Väljer man en aktiv vila så är det något annat men att ångra sig en timme före passet och avboka... det är dåligt.
Nå, idag gick det bättre. Jag var laddad hela dagen för backpasset med Linnéa IF. -3 C ute. Vad ska man ha på sig? Jag bestämde mig för mina nya vintertights, mina kompressionsstrumpor (som ju går upp till knäna), långärmad merinoull, jacka, handskar och mössa. Det blev helt rätt. Byxorna är dock lite för stora rund magen och höfterna. Fast jag drog åt snöret så fanns ett stort glapp vilket gjorde att kall luft samlade sig rund höftregionen. Inte bra. Nästa gång kompletterar jag nog med mina merinoull-shorts (supertunna men varma).
Något halt var det också och nu när alla stukar sina fötter var jag extra försiktigt. Lämnade alltid plats till mannen/kvinnan före mig för att iaktta underlaget. Det gick bra i alla fall. Uppvärmning - löpskolning - och så kom den korta men branta backen. Upp i rask tempo, ned i lugn joggtempo. Och upp igen, ned igen, upp, ned, upp, ned. I ca 20 minuter. Jag tog i mycket i början på uppförsbacken och tog det lugnt nedförs. Men sen åkte luften ur på något sätt. Jag gick en sväng nedförs och körde något lugnare uppförs. Och så vart det ett något lugnare tempo uppförs än i början. Efter backpasset belv det styrkeövningar. Vi avslutade med en planktävling och helt otroligt så slutade det jämt mellan Cecilia och Hasse som stannade kvar i plankan i mååååånga minuter. Riktigt häftigt! Jogg tillbaka till Zinken och stretch.
Allt i allo ett roligt och lagom hård pass med totalt 7 km. Ja, lagom hård. Så skulle det inte vara enligt Lars Andersson. Antingen kör man lätta eller mycket hårda pass. Nå ja. Inte idag och inte för mig. Jag saknade väl någon som pushade mig in i det sista. Jag har själv väldigt svårt att pusha mig, att ge det där lilla extra. Det är därför jag alltid är rätt så utvilad precis 1 minut efter en tävling. För det mesta ger jag inte allt helt enkelt. Det är också något att träna på!
Väl hemma gick jag direkt en runda med Heidi. Åter tillbaka var även Daniel tillbaka från sin bordtennis träning. Dusch, ett lass tvätt in i maskinen och så fixade jag salladen till Daniels köttfärspanna med ris. Det smakade gudomligt! Köttfärs (väl genomstekt), blandad med lök/purjolök, majs, paprika, vitlök och kryddad med salt, peppar och chili. Oh, denna rätten älskar vi! Adios the dishes (diskar undan) och en sväng till datorn. Upptäcker till min stor förskräckelse att jag verkar ha glömd min Garmin i omklädningsrummet på Zinken. Hoppas, HOPPAS den dyker upp igen! :-( Så klantigt av mig.
(Har förresten hittat ett bra sätt att äta på träningsdagar: fukost som vanligt hemma eller på jobbet (ofta joghurt eller risifrutti), mellanmål i form av frukt, lunch vid 11 som vanligt, mellanmål i form av smoothie, joghurt eller annat lätt, eventuellt något litet precis innan passet för att inte träna med hungrig mage. Idag blev det den sista saffransbullen som fanns kvar ifrån helgens påse. Fungerade bra tycker jag. Gainomax, banan eller sportdryck direkt efter träningen och sen middag - mackor eller lagat.)
Imorgon blir det spinning. Då får jag köra hård, mycket hård! Ingen träningsfri dag imorgon - inget dåligt samvete!
Ibland gör man så. Man prioriterar att umgås med de närmaste. Men Daniel hade inte brytt sig så mycket om jag hade ätit senare. Han hade ju redan tränat under lunchen! Och i efterhand ångrade jag mig och fick dåligt samvete. Faktum är att jag har börjat få dålig samvete för varje träningsfri dag. Jag känner mig ju frisk, har lust (ofta i alla fall), då känns det bara som en dålig ursäkt att hoppa över det planerade passet. Väljer man en aktiv vila så är det något annat men att ångra sig en timme före passet och avboka... det är dåligt.
Nå, idag gick det bättre. Jag var laddad hela dagen för backpasset med Linnéa IF. -3 C ute. Vad ska man ha på sig? Jag bestämde mig för mina nya vintertights, mina kompressionsstrumpor (som ju går upp till knäna), långärmad merinoull, jacka, handskar och mössa. Det blev helt rätt. Byxorna är dock lite för stora rund magen och höfterna. Fast jag drog åt snöret så fanns ett stort glapp vilket gjorde att kall luft samlade sig rund höftregionen. Inte bra. Nästa gång kompletterar jag nog med mina merinoull-shorts (supertunna men varma).
Något halt var det också och nu när alla stukar sina fötter var jag extra försiktigt. Lämnade alltid plats till mannen/kvinnan före mig för att iaktta underlaget. Det gick bra i alla fall. Uppvärmning - löpskolning - och så kom den korta men branta backen. Upp i rask tempo, ned i lugn joggtempo. Och upp igen, ned igen, upp, ned, upp, ned. I ca 20 minuter. Jag tog i mycket i början på uppförsbacken och tog det lugnt nedförs. Men sen åkte luften ur på något sätt. Jag gick en sväng nedförs och körde något lugnare uppförs. Och så vart det ett något lugnare tempo uppförs än i början. Efter backpasset belv det styrkeövningar. Vi avslutade med en planktävling och helt otroligt så slutade det jämt mellan Cecilia och Hasse som stannade kvar i plankan i mååååånga minuter. Riktigt häftigt! Jogg tillbaka till Zinken och stretch.
Allt i allo ett roligt och lagom hård pass med totalt 7 km. Ja, lagom hård. Så skulle det inte vara enligt Lars Andersson. Antingen kör man lätta eller mycket hårda pass. Nå ja. Inte idag och inte för mig. Jag saknade väl någon som pushade mig in i det sista. Jag har själv väldigt svårt att pusha mig, att ge det där lilla extra. Det är därför jag alltid är rätt så utvilad precis 1 minut efter en tävling. För det mesta ger jag inte allt helt enkelt. Det är också något att träna på!
Väl hemma gick jag direkt en runda med Heidi. Åter tillbaka var även Daniel tillbaka från sin bordtennis träning. Dusch, ett lass tvätt in i maskinen och så fixade jag salladen till Daniels köttfärspanna med ris. Det smakade gudomligt! Köttfärs (väl genomstekt), blandad med lök/purjolök, majs, paprika, vitlök och kryddad med salt, peppar och chili. Oh, denna rätten älskar vi! Adios the dishes (diskar undan) och en sväng till datorn. Upptäcker till min stor förskräckelse att jag verkar ha glömd min Garmin i omklädningsrummet på Zinken. Hoppas, HOPPAS den dyker upp igen! :-( Så klantigt av mig.
(Har förresten hittat ett bra sätt att äta på träningsdagar: fukost som vanligt hemma eller på jobbet (ofta joghurt eller risifrutti), mellanmål i form av frukt, lunch vid 11 som vanligt, mellanmål i form av smoothie, joghurt eller annat lätt, eventuellt något litet precis innan passet för att inte träna med hungrig mage. Idag blev det den sista saffransbullen som fanns kvar ifrån helgens påse. Fungerade bra tycker jag. Gainomax, banan eller sportdryck direkt efter träningen och sen middag - mackor eller lagat.)
Imorgon blir det spinning. Då får jag köra hård, mycket hård! Ingen träningsfri dag imorgon - inget dåligt samvete!
söndag 14 november 2010
Isabellah Andersson och snabbdistans med TSM
 |
| Självaste Isabellah Andersson! Foto: privat. |
 |
| Lars Andersson och vår tränare Anders Szalkai pysslar med datorn. Foto: privat. |
Det jag tog med mig från träningen var för det första hennes träningsupplägg. Hon kör antingen mycket hårda pass (>75% maxpulsen om jag minns rätt) eller lätta pass. Återhämtningen är så pass lång efter hårda pass (som vi brukar köra en hel del) att man inte riktigt hinner fortsätta och då är det lättare att kroppen blir skadat. Hellre ett mycket hård pass och sedan 2 dagar lätta pass än 3 medel till hårda pass.
 |
| Isabellah är svår fångad på bild :-) Hon gömde sig något bakom skärmen. Foto: privat. |
Träningen efteråt gick ju som nämnd ut på att testa formen nu inför marathon-träningen. Jag är med i 4.30-gruppen (maran på 4.30 timmar) och då skulle man springa testloppet (drygt 5 km) på 27.30 minuter. Jag landade på 27.41. Acceptabelt. Tänker man på att jag sprang parloppet på 30 minuter i somras så är det över 2 minuters förbättring på bara några månader. Det är riktigt bra. Men passet var "jobbigt" och på min skala klart ett mycket hård pass. Helt i Isabellah-sinne :-)
Nu kör vi! Det är INTE JOBBIGT!
PS: Bildspelet med en massa av bilder från föreläsningen (inklusive paret Anderssons flicka) och loppet dyker så småningom upp på Team Stockholm Marathons hemsida. Håll utkik på vänstra sida: Bildspel maratonträning - 14 november.
lördag 13 november 2010
Vintern har kommit?
Oj, vilken vecka det har varit. Efter förra veckan var jag så motiverat, nytt pers på 5 och 6 km. Sen kom snöovädret. Oväder har tidigare inte hindrat mig ifrån mina träningsplaner utomhus. Tvärtom. Jag har blivit ännu mer taggat av det. Men inte när det snöar. Det är inte själva snön som är problemet utan väglaget. Jag är väldigt rädd för att ramla. Så klantigt som jag är halkar jag säkert omkring på trottoarens isbanan (jag kan snubbla över mina egna fötter eller t.o.m. ett hårstrån om det är så!) .
Tisdagsträningen med Linnéa ställdes därför in från min sida. Fick dock höra senare att det mestadels hade varit blött än halt. Torsdagsträningen med Linnéa fick också ställas in. Inte pga halkan utan för att jag rentav var för trött. Jag somnade på soffan kl. 17.45, vaknade 22.15, åt lite och var i sängen 23.15. Helt utslagen.
Imorse fick det vara nog. Jag gillar lördag mornar: man brukar ha tid, det är lugnt ute - inte så många bilar, luften är härligt. Det blev 11 km med kompisen Heidi i lugn 6.20-tempo. Ett härligt långpass innan frukost. Hade lite problem med tom mage fastän jag fick i mig en halv Gainomax före passet.
Alternativträningen i veckan har inte varit helt värdelöst. Tyvärr ringde jag några minuter för sent för att få en plats på spinningen både på onsdag och på fredag men power yoga II blev det i måndags och den vanliga body pumpen i torsdags.
Senare idag åkte vi in till stan. Vi äger ju en såndär Nespresso-maskin. Då inhandlades ett antal kapslar (kaffe). O så gick vi till Alewalds för att få ytterligare info om skidor. Där rekommenderades ett par längdskidor från Fischer (vet tyvärr inte modellen). Förra säsongens var nedsatta till 1899:- (och förr-förra säsongens, exakt samma funktion fast annan färg, kostade 1450:-). Tillkommer bindning för 500:- och ett par pjäxor för 1000:- så hamnar man med 10% rabatt på 3200:-. Plus ett par stavar för 700:- och då ligger man på drygt 4000:- Alltså ungefär samma pris som Länna Sport hade för ett paket. Fast hos Alewalds ingår det en vallningskurs samt en teknikkurs i Ursvik! Toppen. Väljer jag dessutom förr-förra årets modell kan jag spara ytterligare. Jag tror det får bli denna lösning!
Vidare blev det inköp av ett par dobbar, ett par vintertights och så kunde jag hämta mina gratis handskar som ingår i TSM-träningen.
Jag provade ett par Icebug skor med dobbar på Löplabbet på Kungsgatan. De hade hela 2 par dubbade skor i butiken (Race butiken som det heter på nätet). Aha. Nej, dom var alldeles för breda. Ja, då fick jag prova med en sula. Nej fortfarande för breda och nu tappar jag greppet på hälen. Det finns också dobbar som man sätter utanpå sina vanliga skor. Aha. Ok. Men kan man få titta på dom??? Är det förresten dom enda dubbade skor som finns? Ja. Paus. Alltså dom enda som vi har i butiken. Aha. (Inget om butiken bredvid, inget om de andra butikerna i stan.) Jasså. Hon ville visst inte sälja något. Fick inte ens dom andra terrängskor rekommenderade. Vad är det för fel på dagens försäljare?! På löplabbets websida hittar jag en hel uppsjö av dubbade skor. Finns dom inte i en enda butik. Tja. Istället för ett par dubbade skor som kostar 1500:- blev det alltså ett par dobbar för 150:- av märket HBB.
Handskarna som jag hämtade i butiken var gratis och ingår i anmälan för TSM. Dom verkar vara kanon, är lite tjockare än dom jag brukar ha från Nike. Dessa är från Asics, har softshell på utsidan och förstärkningsgrepp på fingrarna. Kan då säkert användas för skidåkning också!
Jag efterlyste ju ett par tights som inte är för tighta och nu verkar jag har hittat dem. Det är ett par Craft och modellen heter "Women x-country elite". Kan inte hitta dem på nätet men dom fanns som sista paret hos Alewalds (säkert förra säsongens). Storleken är XL och de passade bra rund benen men var något för stora på magen. Då får man dra åt lite. De kostade 1095:- och hade förstärkning kring låren.
Imorgon är det snabbdistans med TSM. 4.30-gruppen springer 5 km som ska användas för att testa formen. Dels ska man utvärdera sigsjälv om den valda gruppen är den rätta, dels ska tiden jämföras med samma pass på våren. Då borde man ha blivit en aning bättre. Riktvärdet för mig är 28.30 min på 5 km. Farten blir då kring 5.42. Min snittfart under förra träningen med Linnéa var 5.32 och då sprang jag 6 km. Jag borde grejja det alltså. Bara jag pressar mig lite och inte slappar! Dessutom ska Isabellah Andersson tillsammans med sin man föreläsa om sin träning innan vi börjar med passet. Kan det bli mer inspirerande?! Oh vad kul!
Tisdagsträningen med Linnéa ställdes därför in från min sida. Fick dock höra senare att det mestadels hade varit blött än halt. Torsdagsträningen med Linnéa fick också ställas in. Inte pga halkan utan för att jag rentav var för trött. Jag somnade på soffan kl. 17.45, vaknade 22.15, åt lite och var i sängen 23.15. Helt utslagen.
Imorse fick det vara nog. Jag gillar lördag mornar: man brukar ha tid, det är lugnt ute - inte så många bilar, luften är härligt. Det blev 11 km med kompisen Heidi i lugn 6.20-tempo. Ett härligt långpass innan frukost. Hade lite problem med tom mage fastän jag fick i mig en halv Gainomax före passet.
 |
| Såhär såg Heidi och jag ut innan passet. Det är ju inte mörkt ute kl. 9.30 men är det lite grått, mulet och disigt kan det vara bra att synas i trafiken. Foto: privat. |
 |
| Jag var tvungen att bada även Heidi efteåt. Och tro det eller ej: hon älskar att bli fönat. Jag behöver bara sätta på fönen och så kommer hon. Sen kan hon sitta i varmluften hur länge som helst. Det är jag som inte orkar länge ;-) Foto: privat. |
Alternativträningen i veckan har inte varit helt värdelöst. Tyvärr ringde jag några minuter för sent för att få en plats på spinningen både på onsdag och på fredag men power yoga II blev det i måndags och den vanliga body pumpen i torsdags.
Senare idag åkte vi in till stan. Vi äger ju en såndär Nespresso-maskin. Då inhandlades ett antal kapslar (kaffe). O så gick vi till Alewalds för att få ytterligare info om skidor. Där rekommenderades ett par längdskidor från Fischer (vet tyvärr inte modellen). Förra säsongens var nedsatta till 1899:- (och förr-förra säsongens, exakt samma funktion fast annan färg, kostade 1450:-). Tillkommer bindning för 500:- och ett par pjäxor för 1000:- så hamnar man med 10% rabatt på 3200:-. Plus ett par stavar för 700:- och då ligger man på drygt 4000:- Alltså ungefär samma pris som Länna Sport hade för ett paket. Fast hos Alewalds ingår det en vallningskurs samt en teknikkurs i Ursvik! Toppen. Väljer jag dessutom förr-förra årets modell kan jag spara ytterligare. Jag tror det får bli denna lösning!
Vidare blev det inköp av ett par dobbar, ett par vintertights och så kunde jag hämta mina gratis handskar som ingår i TSM-träningen.
 |
| Dobbar, handskar och vintertights. Nu kan vintern komma på riktigt! Foto: privat. |
Handskarna som jag hämtade i butiken var gratis och ingår i anmälan för TSM. Dom verkar vara kanon, är lite tjockare än dom jag brukar ha från Nike. Dessa är från Asics, har softshell på utsidan och förstärkningsgrepp på fingrarna. Kan då säkert användas för skidåkning också!
Jag efterlyste ju ett par tights som inte är för tighta och nu verkar jag har hittat dem. Det är ett par Craft och modellen heter "Women x-country elite". Kan inte hitta dem på nätet men dom fanns som sista paret hos Alewalds (säkert förra säsongens). Storleken är XL och de passade bra rund benen men var något för stora på magen. Då får man dra åt lite. De kostade 1095:- och hade förstärkning kring låren.
Imorgon är det snabbdistans med TSM. 4.30-gruppen springer 5 km som ska användas för att testa formen. Dels ska man utvärdera sigsjälv om den valda gruppen är den rätta, dels ska tiden jämföras med samma pass på våren. Då borde man ha blivit en aning bättre. Riktvärdet för mig är 28.30 min på 5 km. Farten blir då kring 5.42. Min snittfart under förra träningen med Linnéa var 5.32 och då sprang jag 6 km. Jag borde grejja det alltså. Bara jag pressar mig lite och inte slappar! Dessutom ska Isabellah Andersson tillsammans med sin man föreläsa om sin träning innan vi börjar med passet. Kan det bli mer inspirerande?! Oh vad kul!
fredag 5 november 2010
Autopiloten betalde sig!
Samma historie igen innan gårdagens träning med IFL: man är trött, det blåser ute, det är mörkt, man fryser, är både törstig, hungrig, mätt och dålig i mage på en och samma gång (stress???). Helst vill man krypa in i sängen och titta på tv därifrån med en varm kopp te bredvid och hunden på magen. Så lat man kan vara. Men är man frisk och är det inte orkan ute så ska man väl kunna ta sig ut och träna? Nä, nu var jag tvungen att agera. Stängde av hjärnan och gick på autopilot: sätta sig in i bilen, hämta hunden från dagiset, köra hem, byta om, fixa ryggsäcken med vatten och gainomax, ta återigen bilnyckeln och åka iväg, parkera, gå till tunnelbanan och kliva av vid Zinkensdamm. Yippie! I made it.
På programmet stod snabbdistans, 6 km längs Årstaviken. Jag sprang ihop med en förkyld marathon-löperska med ett pb på 3.12 och en 2010:s tid på premiärmilen på 46 minuter. Tur att hon var förkyld! Däremot verkade det gå alldeles för långsamt för henne ändå och hon pratade på, ställde frågor om det ena och det andra medan jag flåsade och försökte få ur mig något svar. Fick håll igen (man ska inte flåsa och prata samtidigt, inte bra!). Jag tyckte att jag hade en dålig dag, var ju trött och hängde inte alls med. Ville t.o.m. stanna längs vägen för att spy. Så kändes det.
Väl därhemma jackade jag in klockan i datorn och analyserade resultaten:
Distans: 6 km
Tid: 33:14 min
Medelfart: 5.32 min/km
Total distans (inkl. uppvärmning och nedjogg): 10.40 km
Vänta nu. Det innebär att jag hade sprungit 5 km på 27:40 minuter!!! Inte sant! Det är ju ett nytt pb även om det var under träningen. Men jag förbättrade mig med 1:20 jämfört med vårruset och nu sprang jag t.o.m. en kilometer mer?! Pb på 6 km ligger på drygt 39 minuter (Run for Water, flack bana som kan jämföras med gårdagens bana). Det är hela 6 minuter förbättring på ca 6 månader! Helt sanslöst bra!
Så roligt. Att man kan vara nöjd över några minuter! Det hade jag aldrig trott, hade inte heller trott att jag skulle kunna förbättra mig så pass på ett halvt år.
Skulle jag vara i bra shape så skulle farten innebära en sluttid på milen på 55:20 och på maran 3:53. Mmmmhhhh....
På programmet stod snabbdistans, 6 km längs Årstaviken. Jag sprang ihop med en förkyld marathon-löperska med ett pb på 3.12 och en 2010:s tid på premiärmilen på 46 minuter. Tur att hon var förkyld! Däremot verkade det gå alldeles för långsamt för henne ändå och hon pratade på, ställde frågor om det ena och det andra medan jag flåsade och försökte få ur mig något svar. Fick håll igen (man ska inte flåsa och prata samtidigt, inte bra!). Jag tyckte att jag hade en dålig dag, var ju trött och hängde inte alls med. Ville t.o.m. stanna längs vägen för att spy. Så kändes det.
Väl därhemma jackade jag in klockan i datorn och analyserade resultaten:
Distans: 6 km
Tid: 33:14 min
Medelfart: 5.32 min/km
Total distans (inkl. uppvärmning och nedjogg): 10.40 km
Vänta nu. Det innebär att jag hade sprungit 5 km på 27:40 minuter!!! Inte sant! Det är ju ett nytt pb även om det var under träningen. Men jag förbättrade mig med 1:20 jämfört med vårruset och nu sprang jag t.o.m. en kilometer mer?! Pb på 6 km ligger på drygt 39 minuter (Run for Water, flack bana som kan jämföras med gårdagens bana). Det är hela 6 minuter förbättring på ca 6 månader! Helt sanslöst bra!
Så roligt. Att man kan vara nöjd över några minuter! Det hade jag aldrig trott, hade inte heller trott att jag skulle kunna förbättra mig så pass på ett halvt år.
Skulle jag vara i bra shape så skulle farten innebära en sluttid på milen på 55:20 och på maran 3:53. Mmmmhhhh....
 |
Strax efter Årstabron började snabbdistansen. Vissa sprang söder rund, ca 9,5 km och vissa kompletterade snabbdistansen med ett intervall på 3 km på samma sträcka. Foto: Skärmdump Garmin Connect. |
torsdag 4 november 2010
Het, superhet bloggtips! Inte bara för tjejer!
 |
| Jonas Colting i action. Foto: lånad av colting.se |
Det var mycket längesen jag tittade förbi Jonas Coltings blogg. Han har väl varit lite upptagen med annat och inte hunnit lägga in något vettigt. Nu kikade jag in igen och såg att det har hänt en hel del. Han har bl.a. en ny blogg med en mängd nya inlägg.
Är man ute efter träningstips för löpning, simning eller cykling (han är nämligen triatlet) eller en träningsdagbok så är man på fel plats. Man bör inte heller titta in om man är känslig för starka åsikter. För starka åsikter har Colting! Men letar man efter en och annan skratt, underhållande läsning och en massa inspiration till eftertanke så har man kommit rätt.
För tjejer: även om ni inte är intresserat av ovan nämnt så är det ändå värd att titta förbi! Ni kommer att veta direkt vad jag menar! Det borde definitivt vara förbjudet att lägga upp såna bilder!
För övrigt så är Jonas Colting ett bra exempel på att idrottare på världsnivå inte bara är dumma nördar som kör sina pass dag in dag ut och inte ens kan stava sitt eget namn rätt (enligt min fars och farfars åsikt om tyska Bundesliga-spelare). Det bekräftas tydligt av hans författarkunskaper som bevisas även under hösten/vintern där han ska komma ut med 3 nya böcker: "Jag vill ju bara se bra ut naken", "Coltings värld" och "Den nakna hälsan". Första boken är en kokbok baserat på tidigare upplaga med samma namn. Den andra boken sammanfattar hans krönikor för Runners World och den tredje boken är om hälsa, träning och livsstil som bl.a. belyser stenålderspromenaden och barfotalöpning. Alla 3 böcker står på min julönskelistan. (Daniel: har du noterat det?)
Skulle hemskt gärna vilja veta vad ni andra tycker om Jonas Colting just för att han är så färgstark vilket jag tycker är rätt så ovanligt i det svenska samhället.
Länken hittar ni till höger: Jonas Colting.
Mias beskrivning av tisdagens träning
 |
| Sjön Trekanten syns i MarathonMias inlägg. Foto: Skärmdump MarathonMia. |
Kan tillägga mitt föregående inlägg att vädret var hyfsat fint under hela dagen. Jag hade inte ens mössa på mig och övervägde även att enbart springa i långärmat (utan jacka alltså). När vi började så var det i alla fall torrt men under något intervall började det regna lite och under nedjoggen spöregnade det. Mitt hår var nästan lika blöt som efter en dusch! Men det spelade ingen roll just då. Luften var härligt syresatt och man var ändå helt svettig.
Däremot hade man ju aldrig begett sig ut i det vädret själv. Att springa i grupp hjälper verkligen att utvecklas. Förutom IF Linnéa Löpning finns det en mängd andra löpgrupper:
Team Stockholm Marathon, Running Sweden, Friskis&Svettis, lokala klubbar. Någon som vet fler grupper?
Friskis har ju sina lokala löpgrupper och i TSM kan man vara distansmedlem eller träna med TSM i Uppsala. Sedan behöver man inte alltid ha ett distinkt mål såsom Marathon, Halvmaran eller Lidingöloppet. Man kan hänga på ändå och utnyttja kunskapen och gemenskapen.
tisdag 2 november 2010
Jag tog mig ut!!!
Yes! Och det känns såååå skönt nu efteråt!
Så fort jag hade skrivit tidigare blogginlägg om min dåliga motivation körde jag en sista sväng förbi Petras Marathonblogg (ja, man har ju blivit något beroende av ämnet och alla bloggar, jag erkänner...). Där snubblade jag över hennes inlägg om den inspirerande frukosten hon har varit med om imorse. Och genast blev även jag inspirerat och motiverat. Även roligt att Marathon Mia var på föredraget. Hon är träningsledare på Linnéa Löpning och jag frågade henne ikväll om vad hon tyckte. Förutom att det faktiskt var väldigt inspirerande så tyckte hon framförallt att Adidas vd Henrik Bunge såg förtjusande ut i sina tights. Haha!
Träningen då? Det blev 4 gånger rund Liljeholmens sjö Trekanten, ett varv på 1,7 km. Ca 2 minuters vila emellan. Vår/Mias grupp hoppade över dubbelintervallen på 3400. Spykänslan kom ändå :) Jag körde järnet och är stolt att jag klarade av passet i en skaplig medelfart på omkring 5.50 per intervall. Vi klarade även av rejäla slutspurter. Kolla in maxfarten! Spåret är inte helt flackt måste jag tillägga. Ca i mitten av varvet kommer en brant stigning bestående av en trappa och motlut. Vi fick "förbud" på sista varvet att gå uppför trappan och backen. Ja, det är Mia!
Andra varvet var det tuffaste mentalt. Då kommer tankar som "ska jag inte bryta idag? jag var ju så trött". Vad gör man då? Jag stängde av helt och bara satt en fot framför nästa. Som när motivationen är nere och man ska ut ändå: bara på med skorna och inte tänka, - bara vidare i spåret och inte tänka - så gick det till. Så klart hjälpte Mias pepptalk: "Varje steg gör er till en bättre löpare" och "Det är därför ni är här: för att ni KAN och för att det är ROLIGT".
Kvällens fakta:
Distans: 12.93 km
Medelfart: 6.36 min/km
Maxfart: 2.55 min/km
Jag lyckades dessutom ställa in klockan för varje varv. Nu fick jag även medelvärden per varv.
Så fort jag hade skrivit tidigare blogginlägg om min dåliga motivation körde jag en sista sväng förbi Petras Marathonblogg (ja, man har ju blivit något beroende av ämnet och alla bloggar, jag erkänner...). Där snubblade jag över hennes inlägg om den inspirerande frukosten hon har varit med om imorse. Och genast blev även jag inspirerat och motiverat. Även roligt att Marathon Mia var på föredraget. Hon är träningsledare på Linnéa Löpning och jag frågade henne ikväll om vad hon tyckte. Förutom att det faktiskt var väldigt inspirerande så tyckte hon framförallt att Adidas vd Henrik Bunge såg förtjusande ut i sina tights. Haha!
Träningen då? Det blev 4 gånger rund Liljeholmens sjö Trekanten, ett varv på 1,7 km. Ca 2 minuters vila emellan. Vår/Mias grupp hoppade över dubbelintervallen på 3400. Spykänslan kom ändå :) Jag körde järnet och är stolt att jag klarade av passet i en skaplig medelfart på omkring 5.50 per intervall. Vi klarade även av rejäla slutspurter. Kolla in maxfarten! Spåret är inte helt flackt måste jag tillägga. Ca i mitten av varvet kommer en brant stigning bestående av en trappa och motlut. Vi fick "förbud" på sista varvet att gå uppför trappan och backen. Ja, det är Mia!
Andra varvet var det tuffaste mentalt. Då kommer tankar som "ska jag inte bryta idag? jag var ju så trött". Vad gör man då? Jag stängde av helt och bara satt en fot framför nästa. Som när motivationen är nere och man ska ut ändå: bara på med skorna och inte tänka, - bara vidare i spåret och inte tänka - så gick det till. Så klart hjälpte Mias pepptalk: "Varje steg gör er till en bättre löpare" och "Det är därför ni är här: för att ni KAN och för att det är ROLIGT".
Kvällens fakta:
Distans: 12.93 km
Medelfart: 6.36 min/km
Maxfart: 2.55 min/km
Jag lyckades dessutom ställa in klockan för varje varv. Nu fick jag även medelvärden per varv.
 |
Data för uppvärmning, varv 1-4 och nedjogg tillbaka till Zinkensdamms IP. Foto: Skärmdump Garmin Connect |
Motivationen inte på topp
Idag är motivationen inte på topp. Jag är trött, ögonen kliar och jag vill helst softa framför TV:n med lill-vovven i famnen. Men så har jag ju tjatat till mig bilen för att kunna åka till Zinkens för löpträningen med Linnéa. Kan väl inte bara strunta i det då?
I gårdagens metro på sida 22 läste jag en artikel om löpning med Running Sweden. Lisa Blommé ger 3 tips hur du utecklas som löpare. Tips nr 1 lyder:
"Var konsekvent. Regelbunden träning är viktigt för att du ska utvecklas som löpare. Det räcker inte med ett pass i veckan eller att köra stenhårt en vecka för att sedan strunta i träningen de följande veckorna."
Är nu mitt mål att kunna klara av Stockholm Marathon 2011 om ca 7 månader så har jag inte råd med att ge efter mina motiovationsdippar. Man vill inte bara bli en bättre löpare utan även kunna springa. Man vill inte dra på sig skador, musklerna ska vara starka, det ska vara roligt att ta sig in i målet efter 42 km (ja, ja, det kommer göra ont men roligt ska det ändå vara!). Jag vill kunna klara av programmets veckovisa kilometerökning. Hoppar jag då över nåt pass här och var så kommer jag väl inte klara det antar jag.
Men ibland är det svårt att se målet som ligger 7 månader borta. Man bör väl skapa delmål. Men hur ska dom ser ut? En ökning med x% antal km per vecka? Eller som ovan nämnt att klara av programmet? Springa Tömilen på en viss tid? Springa premiärmilen på en viss tid? Det kommer nog bli lättare när marathon.se:s program äntligen drar igång i slutet av november. Lättare för mig att motivera mig, som när jag tränade för halvmaran. Då var mitt motto: "Springer jag inte mitt intervallpass idag så kommer jag inte klara halvmaran". Åt andra sidan var målet då inom räckhåll.
Hur motiverar man sig då när man har 7 månader på sig med träningen? Eller ska man inte tänka alls när det blir motivationsdippar, bara på med skorna o köra? Får nog göra det idag och hoppas på lite tips av vänner, bekanta och andra bloggar... Då blir det i alla fall lååååånga intervaller rund sjön Trekanten ikväll: 1700 + 1700 + 3400 + 1700 (tillkommer uppvärmning och nedjogg à 2-3km), får nog bli ett varv mindre för min del för att inte jogga tillbaka själv i mörkret.
Jepp, då var det dags för att packa ihop grejerna och åka mot Zinken. Mmmmhhh löpning är ju såååå rolig!
I gårdagens metro på sida 22 läste jag en artikel om löpning med Running Sweden. Lisa Blommé ger 3 tips hur du utecklas som löpare. Tips nr 1 lyder:
"Var konsekvent. Regelbunden träning är viktigt för att du ska utvecklas som löpare. Det räcker inte med ett pass i veckan eller att köra stenhårt en vecka för att sedan strunta i träningen de följande veckorna."
Är nu mitt mål att kunna klara av Stockholm Marathon 2011 om ca 7 månader så har jag inte råd med att ge efter mina motiovationsdippar. Man vill inte bara bli en bättre löpare utan även kunna springa. Man vill inte dra på sig skador, musklerna ska vara starka, det ska vara roligt att ta sig in i målet efter 42 km (ja, ja, det kommer göra ont men roligt ska det ändå vara!). Jag vill kunna klara av programmets veckovisa kilometerökning. Hoppar jag då över nåt pass här och var så kommer jag väl inte klara det antar jag.
Men ibland är det svårt att se målet som ligger 7 månader borta. Man bör väl skapa delmål. Men hur ska dom ser ut? En ökning med x% antal km per vecka? Eller som ovan nämnt att klara av programmet? Springa Tömilen på en viss tid? Springa premiärmilen på en viss tid? Det kommer nog bli lättare när marathon.se:s program äntligen drar igång i slutet av november. Lättare för mig att motivera mig, som när jag tränade för halvmaran. Då var mitt motto: "Springer jag inte mitt intervallpass idag så kommer jag inte klara halvmaran". Åt andra sidan var målet då inom räckhåll.
Hur motiverar man sig då när man har 7 månader på sig med träningen? Eller ska man inte tänka alls när det blir motivationsdippar, bara på med skorna o köra? Får nog göra det idag och hoppas på lite tips av vänner, bekanta och andra bloggar... Då blir det i alla fall lååååånga intervaller rund sjön Trekanten ikväll: 1700 + 1700 + 3400 + 1700 (tillkommer uppvärmning och nedjogg à 2-3km), får nog bli ett varv mindre för min del för att inte jogga tillbaka själv i mörkret.
Jepp, då var det dags för att packa ihop grejerna och åka mot Zinken. Mmmmhhh löpning är ju såååå rolig!
torsdag 28 oktober 2010
Tömilen
 |
| Målområdet vid KTH-hallen. Foto: http://www.tomilen.se/ |
Eftersom jag inte hann träna ordentligt för Hässelbyloppet funderar jag nu på att anmäla mig till Tömilen. Loppet går av stapeln lördag, den 20 november med start och mål vid KTH-hallen kl. 12.00. Banan är kuperat, alltså inte att jämföra med Hässelbyloppet men det kan nog bli riktigt bra och framförallt roligt ändå. Loppet är ju ett litet lopp om man tänker på antal deltagare men kikar man på resultatlistan så förstår man direkt att det inte är något lopp för en prova-på-löpare om man ska säga så. Det sätter ju en hel del press. Man vill ju inte vara sist ändå ;)
Vid målgången serveras varm blåbärssoppa och alla fullföljare får en medalj. Kolla på filmen som ligger ute på hemsidan. Visst får man lust? Lite mer backträning med Lisa och så blir det riktigt roligt!
Någon som har fått lust att hänga på? Eller redan planerat att springa Tömilen?
Spinning, body pump och orolig mage
Efter tisdagens löppass med IFL tränade jag spinning igår (onsdag) och body pump idag (torsdag). Jag tycker det är toppen för att öka konditionen samt stärka musklerna.
Idag var det egentligen tänkt att åka igen till Zinken och springa stegintervaller, så kallade "supertusingar". Jag såg verkligen framemot det. Efter passet skulle det följa styrketräning för löpare. Toppen! MEN. O så kommer det stora "Aber". Sedan i söndags har jag haft problem med magen. Vet inte vad det beror på? Det är kanske inte så roligt att läsa om diarré och spykänsla men jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli av med det. Till viss del tror jag ju att det beror på stress. Men jag undrar om det kan vara något annat också?
När man sitter på toan och vill helst inte lämna platsen så känns det i alla fall inte rätt tillfälle för supertusingar :( Att det alltid måste komma något emellan. Cilla hänvisar i hennes blogginlägg till ett intervju med Jonas Colting, även en av mina förebilder. Colting anser att maten ska underhålla hälsan. Om jag alltså är dålig i magen, hur skulle man kunna få en bättre balans med hjälp av maten?
Hoppas i alla fall att jag kan ta ut mig imorgon istället. Det börjar bli dags att ta löpträningen till nästa nivå och få upp antal löpdagar från 2 till 3.
Idag var det egentligen tänkt att åka igen till Zinken och springa stegintervaller, så kallade "supertusingar". Jag såg verkligen framemot det. Efter passet skulle det följa styrketräning för löpare. Toppen! MEN. O så kommer det stora "Aber". Sedan i söndags har jag haft problem med magen. Vet inte vad det beror på? Det är kanske inte så roligt att läsa om diarré och spykänsla men jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli av med det. Till viss del tror jag ju att det beror på stress. Men jag undrar om det kan vara något annat också?
När man sitter på toan och vill helst inte lämna platsen så känns det i alla fall inte rätt tillfälle för supertusingar :( Att det alltid måste komma något emellan. Cilla hänvisar i hennes blogginlägg till ett intervju med Jonas Colting, även en av mina förebilder. Colting anser att maten ska underhålla hälsan. Om jag alltså är dålig i magen, hur skulle man kunna få en bättre balans med hjälp av maten?
Hoppas i alla fall att jag kan ta ut mig imorgon istället. Det börjar bli dags att ta löpträningen till nästa nivå och få upp antal löpdagar från 2 till 3.
2000:ingar med IFL
Ja, det var i tisdags. Vi var en stor grupp, större än i förra tisdags i alla fall. Kanske uppåt 40-50? Uppvärmning med start från Zinkensdamm mot Johanneshovsbron. Sedan löpskolning: lågskipp, högskipp, sidlöpning med korsning av benen (vet inte den rätta termen). Och så var det dags för dagens intervaller: 2 km längs med Hammarbykanalen i Hammarby sjöstad. Under ca 45 minuter skulle vi hinna med 3-5 intervaller beroende på farten.
Oj, vad jobbigt det var. Vi var 3 stycken i min grupp, ledaren (en tjej vars namn jag glömt bort) och Sven, en äldre, pigg kille i 50 års åldern kanske. Intervallerna gick ca i 5.30-farten vilket var behagligt under första intervallen men ack, så jobbigt under andra. Tredje gick något bättre igen. Jag fick andnöd, liknande astma under intervall 2 och då gav ledaren ett mycket bra tips:
"Koncentrera dig på utandningen, andas högt och i takt med löpstegen. Inandningen kommer av sigsjälv. Det behöver man inte aktivt jobba med."
Och det hjälpte faktiskt. Fick bort spärren i lungan! Tack! Sträckan längs med Hammarbykanalen var fantastisk! Rakt, inga backar, ingen trafik, knappt någon ute på den tiden. Och som en bonus får man otroligt fina lägenheter att titta på :)
Kvart i 8 samlades vi igen under bron för gemensam nedjogg tillbaka till Zinkensdamms IP. Efter enbart någon minut löpvila efter sista intervallen var benen laddad till max för nedjoggen. Och så kände även en av killarna som ville dra iväg för fullt. Ledaren stoppade oss lite. Nedjoggens syfte är ju att få bort mjölksyran ur benen och att återskapa en bra cirkulation igen. Konstigt nog så gick nedjoggen i nästan samma tempo som mina intervaller men det kändes otroligt lätt. Bara en mental sak! Vet man att man springer intervaller så är det per definition jobbigt. Och är man inställd på att varva ner så är det skönt och lugnt. Lustigt.
Distans: 12.20 km
Maxfart: 3.16 km
Oj, vad jobbigt det var. Vi var 3 stycken i min grupp, ledaren (en tjej vars namn jag glömt bort) och Sven, en äldre, pigg kille i 50 års åldern kanske. Intervallerna gick ca i 5.30-farten vilket var behagligt under första intervallen men ack, så jobbigt under andra. Tredje gick något bättre igen. Jag fick andnöd, liknande astma under intervall 2 och då gav ledaren ett mycket bra tips:
"Koncentrera dig på utandningen, andas högt och i takt med löpstegen. Inandningen kommer av sigsjälv. Det behöver man inte aktivt jobba med."
Och det hjälpte faktiskt. Fick bort spärren i lungan! Tack! Sträckan längs med Hammarbykanalen var fantastisk! Rakt, inga backar, ingen trafik, knappt någon ute på den tiden. Och som en bonus får man otroligt fina lägenheter att titta på :)
Kvart i 8 samlades vi igen under bron för gemensam nedjogg tillbaka till Zinkensdamms IP. Efter enbart någon minut löpvila efter sista intervallen var benen laddad till max för nedjoggen. Och så kände även en av killarna som ville dra iväg för fullt. Ledaren stoppade oss lite. Nedjoggens syfte är ju att få bort mjölksyran ur benen och att återskapa en bra cirkulation igen. Konstigt nog så gick nedjoggen i nästan samma tempo som mina intervaller men det kändes otroligt lätt. Bara en mental sak! Vet man att man springer intervaller så är det per definition jobbigt. Och är man inställd på att varva ner så är det skönt och lugnt. Lustigt.
Distans: 12.20 km
Maxfart: 3.16 km
 |
| Långa intervaller vid Hammarbykanalen. Foto: Skärmdump från Garmin Connect. |
måndag 25 oktober 2010
Vad äter vi och varför?
Med aktuell anledning till mitt "tighta-tights-problem" har jag haft en del funderingar kring mat och det vi stoppar i oss under dagen. Har under mina kaffepauser idag försökt leta upp lite mat-nyttig info på andra löpbloggar och hur andra löpare äter. För ett är säkert: De som springer milen under 50 minuter är inte överviktiga. Inte heller ser de ut att ha problem med tighta tights (de kanske har andra problem?).
Nu ska man ju inte jämföra sig med andra allt för mycket för då blir man knäckt. Men någon fundering över maten jag stoppar i mig när jag vill uppnå höga mål bör jag ändå ha och då kan det kanske vara värd att snegla rund hörnet och se hur andra gör. MEN: faktumet är att det inte pratas så mycket om just maten (och drycken). Det är sällan någon överhuvudtaget skriver något, och om det skrivs så är det mest över det goda i livet i stilen med "igår kväll blev det några glas rödvin med vänninorna i stan". Petra Månström tippsar ibland om det ena eller andra nyttiga och goda receptet men som sagt. Där tar det stopp. Man får aldrig veta hur våra löpvänner egentligen äter dag in dag ut.
Är det för tråkigt att skriva om det? För känslig? Är det inte minst lika viktigt som själva träningen? Vad vår tallrik består av (kolhydrater/proteiner/fetter...) och i vilken mängd har ju stor betydelse.
Nu är det nog ändå för tråkigt att läsa om vad just jag åt idag. Och så tycker kanske alla och därför skrivs inget? Undrar om det finns löpare som följer en mer eller mindre strikt dietplan? Många säger att de springer för att kunna äta. Det stadiet har jag nog inte riktigt nått. Jag behöver alltid vara uppmärksam om vad jag stoppar i mig.
Är det svårare för tjejer än för killar? Vilken är den största boven till orkeslöshet, viktuppgång (eller åtminstone inte nedgång), tyngd i buken? Är det kolhydraterna (snabba? långsamma?), fettet, alkoholen? Kan man påskynda återhämtningen med en speciell diet? Kan man påskynda utvecklingen med en speciell diet? Får nog leta vidare och utveckla min egen dietplan...
Nu ska man ju inte jämföra sig med andra allt för mycket för då blir man knäckt. Men någon fundering över maten jag stoppar i mig när jag vill uppnå höga mål bör jag ändå ha och då kan det kanske vara värd att snegla rund hörnet och se hur andra gör. MEN: faktumet är att det inte pratas så mycket om just maten (och drycken). Det är sällan någon överhuvudtaget skriver något, och om det skrivs så är det mest över det goda i livet i stilen med "igår kväll blev det några glas rödvin med vänninorna i stan". Petra Månström tippsar ibland om det ena eller andra nyttiga och goda receptet men som sagt. Där tar det stopp. Man får aldrig veta hur våra löpvänner egentligen äter dag in dag ut.
Är det för tråkigt att skriva om det? För känslig? Är det inte minst lika viktigt som själva träningen? Vad vår tallrik består av (kolhydrater/proteiner/fetter...) och i vilken mängd har ju stor betydelse.
Nu är det nog ändå för tråkigt att läsa om vad just jag åt idag. Och så tycker kanske alla och därför skrivs inget? Undrar om det finns löpare som följer en mer eller mindre strikt dietplan? Många säger att de springer för att kunna äta. Det stadiet har jag nog inte riktigt nått. Jag behöver alltid vara uppmärksam om vad jag stoppar i mig.
Är det svårare för tjejer än för killar? Vilken är den största boven till orkeslöshet, viktuppgång (eller åtminstone inte nedgång), tyngd i buken? Är det kolhydraterna (snabba? långsamma?), fettet, alkoholen? Kan man påskynda återhämtningen med en speciell diet? Kan man påskynda utvecklingen med en speciell diet? Får nog leta vidare och utveckla min egen dietplan...
söndag 24 oktober 2010
Längdskidor och tighta tights
Efter en liten jobbig start på dagen med illamående, ont i magen och diaré lyckades jag samla lite krafter för ett besök på Lännasport, en stor och allround sportaffär i Huddinge/Länna. Huvudsyftet var att få info om ett passande par längdskidor.
Jag har aldrig åkt längd (dock nedförs) men alltid velat prova. Det verkar otroligt roligt och ett bra komplement till löpning. Jag kommer säkerligen tycka om sporten och kommer säkert vilja åka tjejvasan nån gång. Då är det tydligen vallningsbara man ska satsa på. Han visade mig ett par Atomic Vasa Race. Att raca - ja, det är något för mig. Jag kommer säkert vara jätterädd första gången jag står på dem! Hur fånigt blir inte det. Men skidan är tydligen en bra skida för att utvecklas i. Man vill ju inte att det känns tråkigt redan efter 1 säsong. Inklusive bindning (+ skor) skulle det gå på 3000:- sen tillkommer ett par stavar för ca 600:- och en väska för ca 300:- Alltså rund 4000:- för kalaset. Puuuhhh... Ska titta vidare.
Passade även på att kika på deras vintertights. Hittade ett par mysiga från Craft som var fodrade och hade något slags överdrag på låren? Jag valde storleken L men tyckte att de verkade ganska smala och framförallt korta? Tog även med mig herrmodellen i storlek M in i omklädningsrummet, den verkade lite längre i benen i alla fall. Men jag förstår inte. Visst har jag kraftiga lår men i veckan visade vågen 59 kg och jag är 175 cm lång. Det är ju ingen övervikt direkt? Och hur kan det komma sig att storlek L känns som en barnmodell? Tightsen var för kort och extremt tighta!!! Jag undrar hur alla med ännu kraftigare lår än mina klarar sig? Herrmodellen var iofs längre men lika smal och tight.
Inget som följde med mig hem denna gång...
 |
| Atomic Vasa Race. Foto: Team Sportia |
Passade även på att kika på deras vintertights. Hittade ett par mysiga från Craft som var fodrade och hade något slags överdrag på låren? Jag valde storleken L men tyckte att de verkade ganska smala och framförallt korta? Tog även med mig herrmodellen i storlek M in i omklädningsrummet, den verkade lite längre i benen i alla fall. Men jag förstår inte. Visst har jag kraftiga lår men i veckan visade vågen 59 kg och jag är 175 cm lång. Det är ju ingen övervikt direkt? Och hur kan det komma sig att storlek L känns som en barnmodell? Tightsen var för kort och extremt tighta!!! Jag undrar hur alla med ännu kraftigare lår än mina klarar sig? Herrmodellen var iofs längre men lika smal och tight.
Inget som följde med mig hem denna gång...
Ursvik Extrem
 |
| Heidi och jag efter Ursvik Extrem. Foto: privat |
Så heter faktiskt 15 km:s spåret i Ursvik, Sundbyberg som Lisa, Heidi och jag sprang igår. Egentligen var jag sugen på ett lugnt långpass med inte allt för många backar. Bara att köra på. Men ett (längre) motionsspår utan tuffa backar verkar det visst inte finnas i Stockholmstrakten?
Självaste backar på Ursvik Extrem var ju riktigt jobbiga och många var det dessutom. Men det tuffa som tillkom var de små stigar som påminde mycket om Hellas terräng: rötter, löv och lera dominerade underlaget. Det, plus stigningarna gjorde det mycket svårt att ta sig fram. Även när det gick nedförs eller bara rakt på plan sträcka gick det knappt att släppa loss då det alltid fanns risk för halka.
I spåret träffade vi på en kille som förvånad frågade oss om vi körde 15 km. Jodå, det skulle vi prova. Om lilla hunden skulle orka med det?! Hahaha, vad gulligt. Han undrade inte om vi skulle orka men han var bekymrat om min lilla cavalier Heidi. Och jag kan säga till alla cavalier-ägare därute: NO PROBLEM! Heidi pep alltid när vi stannade till eller när jag gick uppförsbackar (Lisa tuffade på som vanligt). Även när vi kom fram till målet så pep hon. Hon ville vidare. Nybadad och kammat (för hon var otrolig lerig och hade såväl löv som kvistar överallt) sov hon som en bäbis efter passet.
 |
| Totalt utslagen Heidi efter 15 km-löpning i terräng. Foto: privat |
Tyvärr fick min Garmin ingen kontakt med satelliter i rimlig tid. Först kom jag för sent till Ursvik (börjar bli en dålig vana när jag ordnar träff med Lisa) och sedan var det ju rätt så kallt (5 C) när vi skulle starta. Inte har man då lust att stå och frysa och väntar på satelliter. Då hade vi tyvärr dålig koll på distansen vilket försvårade saken mentalt på slutet. Det är en sak att springa/jogga/gå 15 km i tuff terräng. Benen blev trötta, energin tar slut. Men det är en annan att tro att det är bara 5 km kvar och i självaste verket är det kanske 7.
Vi tog oss rund i alla fall och var glada och nöjda över prestationen. Det tog 1.57 h. Killen som vi hade mött tidigare sprang in i målet strax efter oss. Hur var det möjligt? Jo. Han hade kört 5 km i direkt anslutning. Och så berättade han även att de kör Ursvik Extrem-lopp under sommaren varannan helg. JA! Något för oss nästa år ;-)
Slingan var mycket tuffare än Lidingöloppets "tjej" 10:an. Som sagt var underlaget jobbigt och backarna var också minst lika tuffa. Dessutom är miljön inte alls lika fint. Det är rätt ofta man hör motorvägen eller springer bredvid tunnelbanan. Men som träningsspår fullt rekommenderbar!
Vad blir det nästa helg då? Svart/vit i Lida (17,9 km) eller dubbelt svart/vit på Bosön (20,2 km)? :D Näädå. Det orkar jag inte med. Känner redan av mina höfter. Det lär bli
ordentligt med träningsvärk imorgon.
 |
| Lite för lätt stretch efter ett tufft pass. Foto: Lisa Johansson |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)