Stockholm Midnattsloppet 2010

Loggan: http://www.midnattsloppet.com/

Först och främst vill jag uttrycka min sorg och stor medkänsla för de avlidnas närmaste. För två killar i 26 och 50-års åldern blev detta det sista loppet ja, den sista dagen i deras liv. Jag vet (ännu) inte vad dördsorsaken var men det som hände är förståss tragiskt.

För mig har Midnattsloppet blivit känd för ett trevligt milslopp som bjuder på en stor portion underhållning. Men i och med hög deltagarsiffra är det inget lopp för person bästa. Dessutom är det en backig bana som ställer höga krav på löparen. Lördagens väderförhållanden har varit tuffa med en temperatur på 23 grader och en hög luftfuktighet. Luften stod stilla och det var mycket jobbigt att andas. Nu har ju jag varit bra förberedd men säkert hälften av deltagarna har nog inte varit det. Dessutom har många nog inte förstått hur viktigt det är att ladda med vätska. Att det då blir skadade längs vägen är att förvänta. Att det blir dödsfall var däremot inte att förvänta. Men då vet man ju inte heller vad det berodde på. Mycket tragiskt i alla fall!

Hur gick det då för mig?

Gul vimmel i Runners Corner (Zinkensdams IP) före loppet. Foton: privat

Kl. 22.35 skulle startskottet för min grupp 6 gå. Jag var på plats kl. 20.45, sökte mig till företagstältet. Där fick jag till min överraskning 2 biobiljetter! Jag deponerade min väska där och sökte genast upp toaletten där jag fick köa en lång stund (som vanligt). Tillbaka vid tältet satte jag på mig mina kompressionsstrumpor och tidtagarbandet. Efter lite snack med kollegorna och mera vätska blev jag bara för nervös och gick till startfållan. Klockan var då ca. 21.30. Det fanns redan ett par stycken som hade intagit sina platser. Jag ställde mig längs fram och hoppade nervöst från ena till andra foten. Fick lite små panik för jag blev törstig igen men lyckades styra tankarna mot annat. Tiden gick otroligt fort och helt plötsligt gick första startskottet för elitgruppen (kl. 22.00). Min kompis och vän Ronnie dög upp vid min sida och så blev stämningen på topp!

Före startskottet. Jag med upphöjda armar :) Foto: privat

Rund 22.15 intog funktionärerna sin position framför vår grupp och hela gruppen flyttade sig långsamt framåt mot startlinjen. Det var mycket bra organiserat. Sen gick startskottet. Min taktik var ju att hamna långt fram i gruppen för att få en bra start, utan gång, trängsel m.m. Men det vart helt hysteriskt! Hade ingen av dessa människor tidigare sprungit ett millopp? Eller ett lopp överhuvudtaget? Samtliga omkring mig spurtade förbi som om det gällde livet. Och så blev man ju puttat åt alla håll! Helt galet. Men jag försökte hålla mig till min plan:

- något lugnare start uppför en kort backe i inledningen

- öka i tempot för att ha högt tempo första 5 km

- ta det lugnare andra halvan pga många backar

- öka tempot efter Sofiabacken

- spara till sista backen inför upploppet

- öka under upploppet.

I det stora hela höll väl strategin. Enligt resultatlistan hade jag en 5.37-fart de första 2,5 km. 5 km-gränsen passerade jag vid 29.52 min. Inte illa för ett millopp i den klassen! Vid 7,5 km hade jag 6.49-fart och de sista 2,5 km en 6.32-fart. Snittfarten blev 6.19. Bra, bra. Och det gav en för mig fin placering på 2963 plats med en tid på 63.20 minuter! Jag antar att placeringen gäller enbart tjejer och det var 5731 tjejer som genomförde loppet.

Jag är nöjd med migsjälv och i det stora hela var det ett roligt lopp, för det var ju ett lopp och jag sprang! Men arrangemanget och hur vissa löpare betedde sig var mindre bra. Mycket trängsel på banan, även fula armbågar, en del trillade för det var gropar och det var mörkt. Muggarna och energikakorna tog slut vid målgången så att ingen fick vatten! Däremot var publiken fantastiskt! Vattenslangar, hejja-rop och sjungande killar!

Banan var tuff, många backar varav några, tex vid Sofiakyrkan, var riktigt branta. Jag ville absolut inte gå någon gång men var till slut tvungen de sista metrarana uppför Sofia-backen. En riktig tuffing! Sedan fick man syn på målet ca 600-700 meter före och psykologiskt var även det tufft. Man trodde sig redan framme men fick passa sig för en för tidig spurt. Som tur var så har man ju sin Garmin. Sneglade många gånger på antal kilometrar för att inte för tidigt börja spurta och bränna all krut. Skulle ju vara tråkigt att behöva sakta ner eller gå under upploppet!

Upplevelsen var mycket blandad. Stundtals var det otroligt kul med musik och publiken, stundtals var det påfrestande för att jag blev mycket hungrig, törstig och kissnödig samtidigt. Hade en kort svacka där jag seriöst övervägde att bryta! Dessutom var musiken inte bara upplyftande. Ett band direkt efter Sofiakyrkan spelade så pass högt att många, inklusive mig, var tvungna att hålla för öronen! Undrar vad musikerna trodde av oss?

Vi får se om jag är med nästa år igen. Helhetsintrycket jag fick levde tyvärr inte upp till mina förväntningar. Det var bara för mycket folk och för mycket ståhej.