Joggkompisen

Att jogga eller springa med en kompis eller i sällskap är mycket värd för mig. Det är inte så att jag inte gillar att springa ensam. Det kan vara rätt så skönt. Tankarna går och man funderar. Man springer i sitt eget tempo, lunkar omkring liksom. Men är jag ute med en kompis så går tiden väldigt fort. Vips och man har sprungit 15 km, vips och man har sprungit ytterligare 14 km.

Som imorse när vi strax över 8 startar från Rönneberga gård på Lidingö med ett sällskap som Running Sweden hade samlat ihop. Vi drar iväg i 6.30-7.00 tempo och Lidingö presenterar sig från sin bästa sida med solsken och klar luft. Efter 1:40 h är det första varvet på drygt 15 km avklarat. Vi passerar Rönnerberga gård igen och alla passar på att springa på toaletten och dricker ordentligt med Powerade. Innan man hann stretcha en enda muskel är vi igång igen med varv nr 2. Jag försöker ha lite koll på vägen ifall jag vill vända. På programmet stod "enbart" 20 km. Och mer behövs ju egentligen inte. Men redan efter en kvart har jag ingen aning var vi är och inser att jag aldrig kommer att hitta tillbaka igen. Det är bara att hänga på. När klockan visar totalt 19,4 km konstaterar jag att jag har spräckt min personliga rekord som låg vid 19 km! Grattis hör jag av min medlöpare. Tack!

Vid 22 km känns det endå rätt ok i benen. Några avviker, jag överväger en kort stund om jag ska hänga på dem men.... äsch, jag fortsätter. Vid 26 km känns det ordentligt i hela kroppen och även pulsen är hög. Jag går på ren vilja. Får den tidigare löpkompisen bredvid mig. Han pratar, pratar, pratar utan att ställa mycket frågor. Han vet hur man stöttar en joggkompis! Jag glömmer bort smärtan. Jag behöver gå någon minut. "Inget problem" svarar den rutinerade ultralöparen, jag lämnar dig inte. En löpkompis är mycket värd!

Vid 28,8 km stänger jag av klockan: WE MADE IT! Tillsammans sprang vi upp för den sista branta backen och tar oss in i mål. Vi kramas. Varje muskel värkar men OH så glad jag är. Nu snabb en varm dusch. Tja, det kunde vi glömma, vi som kom sist. Duschen är iskall. På något mirakulöst sätt fungerar även det och jag lyckas till och med tvätta mitt hår.

Personlig rekord: dryga 29 km! Helt fantastiskt! Skärmdump Garmin Connect.

Lunch och föreläsning med Mia. Hon berättar mycket inspirerande om hennes ultra-äventyr. Särskild om GAX 100 miles och hennes stöd som hon har haft i ---- just det ---- hennes löparkompis Staffan. Hur dom peppade varandra och hjälpte varandra genom äventyret.

Föreläsning med MarathonMia som i omklädningsrummet försökte få
oss tjejer att tro att hon äter för en hel vecka på söndag och även
borsta tänderna för en hel vecka samma dag. Det är så man sparar tid :) Foto: privat.

Om det är en kompis som peppar oss, som pushar oss, som får oss att prestera eller om det faktiskt är vi som peppar vår kompis: löpning i god sällskap är inte så dumt.

Min cavalier Heidi är ett annat lysande exempel på en bra löparkompis.
Kanske den bästa jag har?